Tora Dahl såg att barn också är människor

Författaren Tora Dahl (1886-1982) såg hur föraktet för barn
fördes vidare mellan generationerna. Vi har fortfarande mycket
att lära av henne, menar Eva-Lotta Hultén i denna essä.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerades första gången 2021-10-18.


Under många år tänkte jag att jag någon gång skulle skriva en
biografi över Tora Dahl. Hennes serie om flickan Gunborgs uppväxt
var en av min ungdoms stora läsupplevelser och jag tyckte att
Tora Dahl blivit orättvist bortglömd. Men andra hann före.

Tora Dahl hade en särskild förmåga att skildra inte minst det
lilla barnets känslor. Jag var i tonåren när jag läste hennes sju
böcker långa svit om fosterbarnet Gunborg, byggd på Tora Dahls
uppväxt, och jag hade min egen barndom i hyfsat färskt minne.
Själv var Tora Dahl 68 år när första delen kom ut, men hon
verkade minnas allt med skärpa och jag kände igen mig själv:
nyfikenheten, förundran inför de vuxnas ofta obegripliga ord och
handlingar, känslan av att bli missförstådd och inte tagen på
allvar.

I sin biografi "Jag vill skriva sant. Tora Dahl
och poeterna på Parkvägen" använder sig Jesper Högström av Tora
Dahls dagböcker och det blir tydligt att känslor av att inte bli
förstådd eller lyssnad till fortsatte att följa henne. Hennes
egen man nedvärderade henne som författare och tänkare, liksom
flera i den litterära umgängeskrets de tillhörde och där bland
andra Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren ingick.
En scen som särskilt fastnar är den där Tora Dahl, som själv är
mycket förtjust i barn men inte har några egna, bevittnar ett
samspel mellan en mor och ett spädbarn som hon sedan återberättar
för några av de andra och får veta att hon sett i syne. Bebisar
kan inte samspela, de är tomma blad, vet dessa andra barnlösa
personer att berätta för henne.


Barn är ju så ointressanta!


Också en annan scen återger hur hon blir nedlåtande bemött för
att hon vill prata om barn. En liten pojke hon träffat visade
henne sina bokmärken och hon är glad över det korta mötet. Artur
Lundqvist tittar på henne som hon inte är riktigt klok när hon
berättar och maken, kritikern och essäisten Knut Jaensson, blir
generad över att hon vill ta upp deras tid med detta. Barn är ju
så ointressanta!


Jesper Högström konstaterar på något ställe i sin biografi att
Tora Dahl fyller sida efter sida i sin dagbok med tankar om hur
vår uppfostran formar barn men han skriver ganska lite om vad det
är hon faktiskt tänker om detta.

Barns liv och föreställningsvärld är centrala
inte bara i hennes dagböcker utan också i flera av hennes
publicerade verk. Jag söker i en av hennes essäböcker, också den
en viktig läsupplevelse i min ungdom, efter mer av hennes tankar
på området. "Om växande och om förtryck" heter boken. I den
kopplar Tora Dahl föraktet för barn till föraktet för allt som
växer. Hon ondgör sig över hur vi vänder oss till det levande och
säger att det ingenting är värt i sig självt utan får sitt värde
av den som formar eller nyttjar det. Hon kopplar också förtrycket
av barn till andra sorters förtryck. Tyranner finns både i form
av totalitära diktatorer och föräldrar som trycker ner och
omformar sina barn med straff, hot eller belöningar. Alla
varelser har rätt till sin egenart, menar Tora Dahl.

Hennes reflektioner får mig att tänka på hur ett par äldre
kvinnor, när jag var nybliven mamma, oberoende av varandra
berättade för mig att de var avundsjuka på dagens unga föräldrar
som kelade med eller ammade sina barn när barnen påkallade att de
behövde det. Själva hade de hållit sig till sin tids råd: barnet
skulle bara plockas upp när det skulle äta eller bytas på – och
tiderna för det var strikt reglerade. Mat högst var fjärde timme
så inte barnen blev bortskämda eller klemiga. Däremellan kunde de
gott skrika sig till sömns. Dessa äldre kvinnor hade lytt råden
trots att det värkt i själen på dem.


Idag tänker vi väl inte längre så?


Det var så man såg på barn och barnuppfostran när Tora Dahl blev
näpst för att hon visade intresse för barns känsloliv och
kommunikation. Idag tänker vi väl inte längre så?


Medan jag läser Tora Dahls essäer snubblar jag över en artikel i
Riksförbundets Attentions medlemstidning. Den handlar om en pappa
till ett barn som under flera år vägrade att gå till skolan.
Mannen var, samtidigt som sonen skolstrejkade, utbildningschef i
en kommun i Värmland. Han berättar hur alla, när sonen slutade gå
till skolan, försökte få honom dit igen. Men pappan ångrar att
han var med och pushade. För, som han säger i intervjun, "alla
tittade på sonen, ingen tittade på skolan."


Det var ju skolan som gjort sonen sjuk, ändå förväntades han böja
sig krokig för att passa in där. Och pappan skäms över att han
själv pressat sonen med "Man kan inte ha roligt jämt", och "Du
vänjer dig". Nu försöker pappan skapa den skola hans barn hade
behövt, där det finns avskildhet för dem som är i behov av det
och där varken barn eller föräldrar ombeds skärpa sig när
skolgången blir övermäktig.

De här förväntningarna om att alla barn ska
klara samma saker och trivas i samma miljöer, och hårdheten som
hela tiden hörs i debatten – de ständiga kraven på mer krav och
gnället över att dagens barn är bortskämda och överkänsliga – är
det inte samma gamla förakt för det som lever och växer som också
Tora Dahl försökte göra upp med? Vad händer med den som aldrig
får känna att den duger eller att det den gör räcker? Hur långt
ska vi egentligen gå i våra försök att forma barnen efter
samhällsinstitutionerna istället för tvärtom? Hur mycket psykisk
ohälsa bland unga tål Sverige?


Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?


Tora Dahl såg hur föraktet för barn internaliserades och fördes
vidare mellan generationerna. Den som mötts med hårdhet blev
själv hård och hon skriver: "Vi har både tyrannen och barnet inom
oss, det frågande och rättframma barnet och tyrannen som föraktar
detta barn därför att det ingenting har att komma med som kan
göra sig gällande." Hon citerar poeten Wordsworth som skrivit att
'Barnet är mannens fader'. I oss alla finns det barn vi en gång
var kvar och fortsätter forma vilka vi är som vuxna.


Jag samåkte en gång med en engelsman i någon timme. Det var när
mina egna barn var små och jag precis hade börjat arbeta igen.
Mannen ville berätta för mig om sin egen frus tid hemma med
barnen. Hur frustrerande han tyckte det var att se denna
framgångsrika yrkeskvinna degradera sig själv – i hans tycke –
till att bara prata om blöjbyten och matning. Jag svarade syrligt
att det här var ett av skälen till att jag var glad att min egen
man delat tiden hemma med våra barn med mig: att han begrep att
blöjbyten och matning faktiskt är mycket viktiga saker när man
har med små människor att göra.


Det blev alldeles tyst i bilen och jag undvek avsiktligt att
lätta upp stämningen genom att börja prata om annat. Det är få
saker jag har så svårt för som människor som nedvärderar barns
behov och upplevelser. Men om jag varit klokare och mer storsint
hade jag kanske i hans barnförakt kunnat se det förtryckta barn
han möjligen varit själv en gång.


Eva-Lotta Hultén