Konstnärerna skapade midsommar

Midsommarafton har kallats för Sveriges egentliga nationaldag.
Men utan konstnärernas vurm för Dalarna vid förra sekelskiftet
hade vi inte firat som vi gör, menar Ulrika Knutson.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2021-06-23.


Midsommar och Dalarna är evigt förenade, i en doft av björklöv,
brännvin och bensin. Mycket av detta kan skyllas på konsten.
Frågan är om vi alls hade firat midsommar utan
nationalromantikens konstnärer.


Hur Dalarna blev en angelägenhet för skönandarna i storstaden går
att följa nästan dag för dag. 1872 hade Artur Hazelius rest i
landskapet, och upptäckt att de traditionsbundna masarna
moderniserade! Nya idéer spreds. Man måste skyndsamt ingripa,
skrev Hazelius, om man åt forskningen ville rädda "de gamla
boningar, som revs, dessa bohag, som ringaktades, dessa dräkter,
som bortlades."


Han lyckades över förväntan. Allmogen stod i kö för att pracka på
honom gamla skaklar, slädar, färdtäcken och rosenmålade
fästmögåvor.


Hazelius fyllde Nordiska museet med grejer, men
nöjde sig inte med skaklarna, utan började samla hus. 1891
öppnades Skansen, med äkta dalkullor i biljettkassan. Skansen
blev en succé, det internationella begreppet för friluftsmuseum,
och kullorna blev reklamskyltar i det Nationella svenska
projektet, med kulmen i Stockholmsutställningen 1897. Där sålde
man allt med hjälp av Rättvikskullor: ättika, kameror, öl,
karameller och skor.


Snart hade konstnärerna enrollerats i reklamindustrin för Dalarna
och den svenska sommaren. Amalia Lindegren var först med Lillans
sista bädd, en tablå med en sörjande Rättviksfamilj framför sitt
döda barn. Detta dystra motiv blev mycket populärt och
reproducerades snart i tidningar, på bonader och tallrikar.
Muntrare var hennes Söndagsafton i dalstuga, där samma familj tar
en svängom till fiol.


Snart drar en omvänd Stora daldansen från söder upp mot Siljan.
På sjuttonhundratalet gick arga dalkarlar till huvudstaden för
att säga ifrån, nu är det stockholmarna som blivit nyfikna på
Dalarna, konstnärer och författare inte minst. I täten Morasonen
Zorn, följd av Larssons i Sundborn och Karlfeldt i Sång.
Tonsättarna hängde på, både Hugo Alfvén och Moses Pergament blev
fritidsmasar.


Anders Zorn var ju barnfödd i Mora, en oäkting
som tog revansch. Som framgångsrik målare köpte han gård,
startade folkhögskola, och målade folket i helg och söcken.


I sin roliga bok Dalarna som svenskt ideal, från 1937, skriver
Gustav Näsström att "De nakna kullorna ha säkert spelat en större
roll utrikes än här hemma som stimulans för dalaintresset."


Zorn själv var i alla fall medveten om att han skapade helt nya
ideal. 1897 målar han Midsommardansen, en tavla som fortfarande
fungerar som turistbild. Påhejad av prins Eugen målar han de
dansande paren, i den långa sommarskymningen, efter solnedgången
i juni och juli. "Jag är glad att ha gjort den", skriver han.
"Jag hade just då gett Morkarlby en ny lång majstång. Den målades
röd varje midsommar och jag ansåg och anser fortfarande som min
heliga plikt att närvara och leda klädningen av densamma."


Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig
syfilis också.


Moraborna hade inte haft majstång på sextio år. Prästerna gillade
inte hedniska seder, och bönderna tyckte att det var barnsligt.
Men Zorn ville ha majstång, och beställde en stång av lokala
snickare, som en regissör väljer sin rekvisita. Majstången
accepterades, men Zorns vurm för dans och folkmusik väckte ont
blod. När han kallade till "Tävlan på oxhorn, bockhorn samt fiol,
bara gamla låtar" fick han kritik i pressen och anklagades för
att "försöka skaffa sig ryktbarhet". Som om han inte var ryktbar
nog! Och idag är Zornmärket i silver och guld den finaste
utmärkelsen en spelman kan få.


Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick
Anders och drog på sig syfilis också. Det var inte roligt, inte
för honom, och inte för Emma heller. Kanske kommer Carin Larsson
och försöker trösta. Hon och Carl Larsson har också gjort sitt
för rekvisitan runt midsommar, även om jag inte hittar någon
majstång. Men lövruskor och kransar överallt. Larssons vadar i
björklöv, med paradnumret "Ute blåser sommarvind" - en fresk för
Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, där ungdomar släpar löv och
syrener, prästkragar och aklejor till skolavslutningen.


1897, midsommarens märkesår, lämnar Carl Larsson också sin första
skiss till Nationalmuseums trapphall, Gustav Vasa till häst.
Prisnämnden hade redan bestämt sig för Ansgar som predikar
kristendomen, men Larsson får hedersomnämnande. I tio år pysslar
han sedan med Gustav Vasa, den svarta hästen blir vit, färgerna
allt mer ljusa och klara, girlanger av björklöv, maskros och
prästkrage upphäver tyngdlagen och skruvar sig mot sommarhimlen.
1906 är det klart. Kung Gösta rider in i Stockholm på
midsommarafton 1523. Hästen har en plym av blåklint i manen.
Bilden är inte riktigt klok. Carl David af Wirssén fick
blodstörtning, men kritikern August Brunius lyste upp. Denna kung
kommer "aldrig att uppfattas som en tråkig och akademisk
historielektion... nej, som en frisk vårfläkt... till ungdomen."
Ja, det är Gustav Vasa som postmodern sagobokskung. Inte klok,
men kul.


Det spårade ur även på andra sätt.


Carl Larsson visste hur man virade löv som grönskar i hundra år.
Med sin lätta Sundbornstil i grönt och rött och blont slog Carl
och Karin Larsson käftarna i publiken, och bettet har inte släppt
ännu. Vännerna var också trollbundna. Så länge Strindberg
fortfarande var vän med Larssons bad han om råd för scenografin
till pjäsen Kronbruden, med härbren och majstång. Inte ens August
gick fri från smittan från Dalarna. Senare skulle han förstås
 bli arg på Calle, skylla honom för hycklare, och kalla hans
hustru för dj-l.


Till vänkretsen hörde också poeten Erik Axel Karlfeldt. Precis
som Hazelius inventerade han allmogens Dalarna och fyllde skåp
och lådor med ålderdomliga ord och uttryck. Inte bara namn på
skaklar, utan framför allt på blommor - och könsorgan, gärna i
samma fras, ord som doftar i midsommarskymningen: "Nattviol,
veneris blomma, nosserot."


Också Karlfeldts reklam för Dalarna med Fridolins lustgård och
Jungfru Maria från Sjugareby betydde mycket. Hade Dalarna rentav
blivit för populärt?


"Sjurberg har blivit Dalarnas Djursholm, en avlägsen förstad till
Stockholm", gnydde författaren Karl-Erik Forsslund. Han hade ju
sökt sig dit för att slippa det själlösa storstadslivet, som han
skrev i kultboken  Storgården, 1901. Karlfeldt höll med.
Kärleken till Dalarna höll på att spåra ur, i "ett sentimentalt
kelande med detta landskap, varav vi infödingar äro föga
tilltalade."


Det spårade ur även på andra sätt.


Vän med Forsslund och Karlfeldt var konstnären
Gustaf Ankarcrona. Han grundande Leksands förträffliga hemslöjd,
och som nykterhetsman och folktalare samlade han ungdomar i
tusental när han lät retoriken flöda i Tällberg. I dikten
Demagogisk söndag driver Karlfeldt med Ankarcronas - Adrian
Brushanes - guldskägg och "sköna ben" - han var lite för tjusig
för sitt eget bästa. Men han kompenserade med mindre tjusiga
ideal. Mot slutet av sitt liv kallade han sig "frän antisemit"
och hade Hitlers porträtt på skrivbordet när han gick ur tiden
1933.


Det är inte utan att dalahästarna från Nusnäs knäar under en
sådan ryttares tyngd.


På 1990-talet vred konstnären Peter Johansson verktygen ur de
gamla mästarnas händer; skrudad i Zorns röda rock och Ancarcronas
knätofsar lade han hela Dalarna på analyssoffan, och sågade upp
dalahästarna i skivor, paketerade i plast och placerade dem i
kyldisken. Men bäst före datum går visst aldrig ut. Och nu är det
midsommar igen.


Ulrika Knutson