Att läsa 2: Läsningen gjorde mig till mer än en kropp

Skönlitteraturen kan förändra ett liv. Men kommer vi ihåg den
aspekten av läsandet i nyttosamhället? undrar litteraturforskaren
Jimmy Vulovic.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes för första gången i oktober 2017.


Den som äger goda böcker och känner och älskar deras innehåll,
han är därmed en jämlike med varje annan bildad person, med
vilken han delar detta andliga innehåll.


”Ett eget bibliotek” i ”Studiekamraten”, 1921:11, Arbetarnas
bildningsförbunds litteraturkommitté.


Än idag minns jag det tydligt. Jag var i 18-årsåldern. Fjodor
Dostojevskijs roman ”Brott och straff” låg framför mig. Den sista
tredjedelen hade jag sträckläst under en natt. När jag satt där
tidigt på morgonen efter, ensam vid köksbordet med boken, en cigg
och mitt morgonkaffe i väntan på att fabriksskiftet skulle börja,
kändes något annorlunda. Först visste jag inte hur jag skulle
tolka känslan, var den kom ifrån eller vad den betydde. Det enda
jag visste var att den var ny. Ett par cigg och några koppar
senare förstod jag vad som hade hänt. Det var inte bara en ny
känsla. Hela jag var ny. Jag vet, det låter banalt och
litteraturromantiserande, men boken hade verkligen förändrat mig.
Plötsligt var jag en människa som hade läst och i djupet av mig
själv förstått en litterär klassiker. Den morgonen gick jag
pånyttfödd till jobbet i mitt gamla mekaniska liv.


Först trodde jag att det var berättelsens
innehåll som hade påverkat mig så starkt att jag blev en annan.
Och visst är slutsatsen rimlig. Det här handlar ju trots allt om
en ung man som läser om en annan ung man som försätter sig i en
kaotisk situation och tvingas till insikt om sig själv, förstår
egna misstag och egna svagheter. Mitt liv var kaotiskt då. Det
involverade förstås varken yxor eller rånmord på pantlånare, men
rörigt var det. När det var som värst gick jag alltid till
biblioteket i staden där jag bodde. Jag läste nästan aldrig
någonting. Oftast satt jag bara där i lugnet, i ordningen, och
vilade. Eller så gick jag runt bland böckerna i hyllorna, tittade
på bokryggarna, tog ut en bok då och då, vägde den i handen,
bläddrade lite förstrött och tänkte att den här ska jag läsa när
jag blir en riktig läsare.


 En upprorshandling, så betraktade jag till slut min
läsning.


Hyllplanet med Dostojevskijromaner stannade jag ofta vid. Jag vet
inte varför, det kan ha berott på en tevedokumentär om
litteraturens klassiker som jag hade sett, men hans verk var i
min värld bland det finaste man kunde läsa. Så en gryning satt
jag alltså där vid ett köksbord med en läst roman framför mig.
När jag långt senare i mitt liv fick möjlighet att fördjupa mig i
hur och varför den svenska arbetarrörelsen så att säga tog
bildningskampen tänkte jag ofta på den morgonen. Trots all tid
som gått kändes det som om Arbetarnas bildningsförbund skrev
direkt till mig i ett manifest från 1921 om varför arbetare bör
skaffa sig ett eget bibliotek: ”Så bilda böckerna en ersättning
för samhällets orättvisor genom det högre innehåll de bjuda, en
sköld under dess förödmjukelser och den vapensmedja, i vilken
smidas vapen mot maktmedlens innehavare.”


Jag tänker ofta på de orden. Efter hand har den morgonen
framträtt som en seger i en kamp som hade pågått långt innan jag
föddes och som kommer att pågå långt efter att jag dör. Ett
sammanhang växte fram. Jag förstod allt tydligare både mig själv
och den klassposition som jag hade placerats i. En
upprorshandling, så betraktade jag till slut min läsning. Jag som
ingen någonsin hade förväntat sig eller ens trott kunde bli en
riktig läsare. Ett slags omvälvning var det också. När jag senare
i livet har fört ”Brott och straff” och andra romaner på tal med
sådana som av alla alltid har förväntats bli riktiga läsare,
tydliggör ofta höjda ögonbryn och milda leenden att mitt anspråk
på en djupare, bättre, förståelse av litteraturen är
provocerande. I deras blickar ser jag tvivel blixtra till då de
anar att deras förståelse kanske inte är den enarådande eller så
speciell och precis som alla alltid har sagt.


1907 är ett viktigt år för bildningsrörelsen
inom den svenska arbetarrörelsen och i det svenska samhället. Då
förde det socialdemokratiska ungdomsförbundet upp frågan om
bildning på en nationell politisk nivå. Den blivande
statsministern och utrikesministern Rickard Sandler höll under
ungdomsförbundets kongress ett brandtal för bildningens enorma
politiska betydelse. Han betonade att bildningskampen måste föras
parallellt med socialdemokratins omvälvningsrörelse. Alltså inte
först politisk och ekonomisk rättvisa och sedan bildning som ett
slags bonus, socialdemokratin måste inse att andens och den
praktiska politikens omdaning är två sidor av samma mynt.
Demokratisk politik möjliggör bildning för de många och bildning
för de många möjliggör ett demokratiskt samhälle. Ungefär så löd
hans resonemang.


Den existentiella längtan som man [...] vågade fylla
folkbildningen med har förstelnats i en instrumentell syn på
kunskap och på människan.


När Arbetarnas bildningsförbund grundades 1912 togs ännu ett steg
in i det som skulle bli ett bildningsårhundrade. Rickard Sandler
var åter drivande. Den socialdemokratiske redaktören och
kritikern Erik Hedén var också viktig för den utvecklingen. Han
ledde under 1920-talet en litteraturkommitté som skrev och
distribuerade kulturartiklar till arbetarpressen. När jag tänker
på den motivation och organisation som fanns omkring
skönlitteraturen är det enkelt att se vad som har gått förlorat.
Den existentiella längtan som man då, när man ännu trodde på
litteraturens kraft, vågade fylla folkbildningen med har
förstelnats i en instrumentell syn på kunskap och på människan.
Vi kan i olika bildningsorganisationers regi idag lära oss tala
en massa språk, skriva en novell eller två och kanske ta
jägarexamen. Allt fyller en tydlig funktion. Ungefär som jag en
gång gjorde i fabriken. Men vart, undrar jag när jag bläddrar
igenom katalogerna, vart vänder jag mig om jag vill förstå livet
och vad jag kan bli i det.       


Att läsa en roman är en komplex process. Hjärnan
aktiveras på flera olika sätt samtidigt, exempelvis för att
förstå språket och för att hålla samman berättelsen. Det är
otvetydigt så att det är nyttigt för hjärnan att läsa
skönlitteratur. Forskning visar dessutom att det tränar
perspektivseendet, alltså förmågan att se saker ur olika
perspektiv, vilket kan tolkas som att den empatiska förmågan
förbättras. I boken ”Varför läsa litteratur?” visar Magnus
Persson hur skolvärldens styrdokument idag legitimerar
skönlitterär läsning. Utöver empati-, demokrati- och
identitetsargument motiveras läsandet bland annat med att det kan
vara en källa till kunskap, att det är språkutvecklande, att det
ger en kulturell identitet samtidigt som det bidrar till ökad
förståelse för kulturell mångfald. Förhoppningarna på
skönlitteraturens nytta är kort sagt många och högt
ställda. 


 Jag ville erövra något från alla som i mig såg enbart kropp


Ingen av alla dessa nyttor fick mig att läsa ”Brott och straff”.
Dessutom, det kunde nog ha varit vilken roman som helst. Bara den
fanns på ”fina listan”. Jag ville bli något annat. Inte hitta mig
själv, min identitet, utan bli något annat än den omgivningen
såg, någon annan.


En del som inte vet bättre kallar min önskan klassförräderi,
svaghet inför den borgerliga kulturen. Fast jag ville stjäla
något. Tvinga mig ditupp och ta det, inte få det till skänks utan
ta det ifrån dem. Jag ville ta något värdefullt från alla de
välanpassade leende unga med framtidsutsikter som hela mitt liv
hade tyckt sig behöva förklara saker för mig. Och från deras
föräldrar. Jag ville erövra något från alla som i mig såg enbart
kropp; en skolgårdsatlet, en knullare, en arbetare. Jag förstår
nu att min läsning var en kamp för att bli en människa bredvid
andra människor. Varför står det ingenting om det i kurskataloger
och styrdokument längre?


 Jimmy Vulovic, litteraturforskare och föreläsare


 


Litteraturtips


Arbetarnas bildningsförbunds litteraturkommitté, ”Ett eget
bibliotek” i ”Studiekamraten: Tidning för det fria och frivilliga
bildningsarbetet”, 1921:11.


”Ej brödet blott… : Dokument om arbetarbildning 1907–1950", red.
Inge Johansson, Tiden förlag, 1983.


Magnus Persson, ”Varför läsa litteratur?: Om
litteraturundervisningen efter den kulturella vändningen",
Studentlitteratur, 2007.


Per Sundgren, ”Kulturen och arbetarrörelsen: Kulturpolitiska
strävanden från August Palm till Tage Erlander”, Carlsson
bokförlag, 2007.