Att läsa 3: Den läsande kvinnan är aldrig neutral

I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett
vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon
representerar allt från dygdighet till lössläppthet och
historiens rörelser.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna
essä sändes första gången i april 2018.


Den som går genom salarna i ett konstmuseum, blir snart varse att
ett motiv återkommer oavsett sekel, stil eller period: läsande
kvinnor. En medeltida Jungfru Maria, sidenklädda
renässanskvinnor, holländska 1600-talsdamer och 1800-talsflickor
i salonger – alla håller de en bok i handen.


Varför har bilden av en läsande kvinna haft en sådan
särställning? Hur kommer det sig att motivet lockat konstnärer
och betraktare under så många år?


Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer
sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund 


Det viktigaste svenska exemplet är Eva Bonniers porträtt av Brita
Maria Banck. Hon, som oftast kallades Mussa, var
husföreståndarinna hos familjen Bonnier i Stockholm i slutet av
1800-talet. I porträttet möter vi henne i sina arbetskläder:
svart klänning och vitt förkläde, då hon tillåtit sig en kort
rast från dagens göromål för att sitta ned och kasta ett öga
eller två i dagstidningen. För ett ögonblick har hon höjt blicken
mot oss och markerar med pekfingret vilken tidningsspalt hon just
läste.


Tålmodigt iakttar hon oss över kanten på ett par metallbågade
glasögon, avbruten i läsandet och, verkar det som, måttligt road
av att sitta modell för någon målning. Den här läsande kvinnan är
något helt annat än konsthistoriens alla rekorderligt läsande
sagoprinsessor och moderna borgerliga flickor, som raka i ryggen
lydigt håller diktböcker under näsan.


Porträttet målades 1890 av dottern i huset, Eva
Bonnier, som just kommit hem efter sex års konstnärsliv i Paris.
Där hade hon lärt sig, att konstens motiv finns i vardagen. De
gamla bataljmålningarna fick lämna plats åt de unga konstnärernas
ögonblicksbilder av morgonsolens blänk i fuktigt gräs, en mor som
kärleksfullt flätar dotterns hår eller himlen speglad i en
parisisk vattenpöl – allt var möjligt i en modern värld, där
inget var så obetydligt att det inte kunde avbildas. Inte ens en
hushållerska.


I Eva Bonniers porträtt ser Mussa mot oss med integritet, utan
att verka det minsta smickrad av uppmärksamheten. Som ville hon
säga ”Åh Eva, är du inte klar snart – jag vill läsa min tidning!”
För Eva Bonnier blev porträttet ett sätt att ladda det
konsthistoriska motivet ”läsande kvinna” med den moderna tidens
grepp: att rikta blicken mot tjänstefolk och vardag, att krydda
med tidstypisk modern sysselsättning – att läsa dagstidningen.
Här finns också en tydlig politisk dimension, för kanske är detta
också konsthistoriens första porträtt av en läsande
arbetarklasskvinna.


Om man inte räknar jungfru Maria, förstås. Såvitt vi vet, var
Jesu mor inte högutbildad men har ändå ofta skildrats läsande.
Och med tanke på att ingen av konsthistoriens hundratusentals
Mariabilder är några dokumentära ögonvittnesskildringar, utan
framfantiserade flera sekler efter hennes död – måste bilderna av
en läsande Maria varit avsiktligt iscensatta. Varför blev hon en
läsande kvinna?


Professorn emerita i litteraturvetenskap, Lena
Kåreland, funderar över frågan i ”Förbjuden frukt – Litterärt,
franskt och kvinnligt” från 2018. Hon pekar på viljan att
framställa jungfrun som andligt lärd, eftersom böcker
symboliserar klokhet och kunskap.


För en nutida betraktare kan det nog vara så. Men i en målning
som exempelvis Simone Martinis Bebådelse från början av
1300-talet, där Maria under en läsestund avbrutits av ärkeängeln
Gabriel som berättar om hennes kommande graviditet, har boken en
annan betydelse. Under 1300-talet var religiösa bilder
fortfarande ganska schematiskt upplagda efter kyrkans krav –
eftersom det ju i 98 procent av fallen var till kloster, kapell
och katedraler som beställde och betalade för konst, styrde
religiösa regler också innehållet. Konstmarknaden var köparnas
och konstnärerna hade att rätta sig efter deras önskemål. Fri
konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina
motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund – från 1800-talet, då
Eva Bonnier ju mötte den i Paris.


Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent
av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både
som sedeskildring och kvasipornografi


För en 1300-talsbetraktare var därför boken konstnären placerat i
Marias händer snarare en elegant hänvisning till att de profetior
om en jungfrufödd frälsare som Gamla testamentet berättar om, nu
besannas genom henne. Att hon är den som de gamla skrifterna
talar om. Simone Martini puffar betraktaren i sidan och liksom
viskar ”Du minns väl ’Ty så var det var skrivet’ och allt det
där? Nu händer det!”


Simone Martinis Maria berättar också om dåtidens höviska ideal:
en prinsessa, som kyskt och dygdigt sitter inomhus och läser i en
bönbok – ett dötrist liv förmodligen, men ett sätt att med
1300-talets bildkoder understryka madonnans förfinade karaktär,
trots att den verkliga tjejen Maria av allt att döma var en
analfabet som levde ett både enkelt och torftigt liv. Faktum är,
att en berättelse från 100-talet beskriver hur ängeln kom till
Maria vid en brunn, dit hon gått för att hämta vatten –
förmodligen ett mer sannolikt scenario än mötet i Simone Martinis
gyllene läsesal.


Motivet läsande kvinna har alltså använts för
helt skiftande syften genom historien. Föreställningen om boken
som symboliskt laddad kunskap, som Lena Kåreland resonerar om,
fungerar bättre i senare tiders läsande kvinnor i konsten. I den
franska konstnären Pierre-Antoine Baudouins bild från 1760, där
en läsande dam med rosiga kinder och drömmande blick knäppt upp
korsetten, kan vi till exempel se dåtidens farhågor om att böcker
med upphetsande kärleksbeskrivningar kunde leda kvinnor i samma
syndafall som den bibliska Eva först utlöste med sitt obekymrade
bett i den förbjudna kunskapens frukt – den som ju Kårelands
boktitel också alluderar på.


Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent
av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både
som sedeskildring och kvasipornografi. En praktiskt dubbeltydig
bild, således, för den man som ville bevisa kvinnors oförmåga att
kyligt och vetenskapligt förhålla sig till litteraturens
förföriska kraft – men i hemlighet förstås njöt av den spännande
scenen.


Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första
maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med
150 000 deltagare på 22 platser i landet?


När skönlitteraturen under 1800-talet, tack vare förbättrad
tryckteknik och distribution, blev ett massmedium gick flodvågen
inte längre att stoppa. De borgerliga kvinnor – för
arbetarkvinnor kunde knappast läsa på den nivån – som
dittills hållits utanför de många sociala och offentliga
sammanhang som var männens självklara domäner, kunde nu tack vare
läsandet förstå hur andra människor upplevde kärlek, sorg,
äventyr, yrkesliv, relationer och politik – kort sagt livet.


Då allt fler arbetarkvinnor lärde sig läsa, blev världen också
deras att erövra genom läsande. Som Mussa gjorde, när hon satt
vid tidningen en morgon i Stockholm 1890. Vad läste hon om? Var
det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången
genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i
landet? Eller att Yngsjömörderskan Anna Månsdotter, den sista
kvinnan i Sverige som avrättades, hade halshuggits i
Kristianstad? Eller läste hon om Wounded Knee-massakern, då
amerikanska trupper mördade ursprungsbefolkningen i South Dakota?


Den läsande kvinnan har genom konsthistorien
fungerat som ett standardmotiv, möjligt att ladda med sin tids
föreställningar om vad litteratur och läsande representerar:
ibland dygdighet, senare rentav lössläppthet och, som hos Eva
Bonnier: en skildring av ett klassamhälle på väg mot omvälvning,
en modern vardag dit all världens berättelser når och lägger
grunden för en ökad medvetenhet om samhället, en fördjupad
förståelse av oss själva, historien och tillvaron.


Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker