Mötet: Lydia Wahlström, Anita Nathorst och kärlekens medvind

I kvinnorörelsen öppnades ett rum också för kärlek mellan
kvinnor. Journalisten Anna Thulin reflekterar fiktiva och
faktiska relationer, och över kampen för att få leva i frihet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2019-04-01.


När inleds en förälskelse? Kanske på ett kristet studentläger, en
sommardag vid förra sekelskiftets början. Då träffas Lydia
Wahlström, en studierektor i femtioårsåldern, och Anita Nathorst,
hennes elev och hälften så gammal. I sina memoarer skriver Lydia
om mötet:


”Strax före midsommar cyklade jag hem tillsammans med en annan
teol. stud. bland mina elever, årgång 1916, Anita Nathorst,
varvid medvinden tog oss de nio milen till Strängnäs på en dag.”


Relationen inleddes 1919 och medvinden varade fram till 1934.


Två kvinnor som cyklar efter frihet i en sluten tid – så skulle
mötet mellan Lydia och Anita kunna beskrivas. Homosexualitet var
förbjudet när de träffades, men kvinnorörelsen skapade ett frirum
som inte bara var politiskt. Även när samhället blundade för
deras relationer, så fanns en större öppenhet inom rörelsen.
Under samma tid förälskade sig Selma Lagerlöf och Sophie Elkan,
liksom Vera Hjelt och Victoria Heikel, för att inte glömma Klara
Johansson och Ellen Kleman. Listan kan göras lång. Flera av dem
kämpade för kvinnors rättigheter och utmanade normerna i det
publika livet, men också i det privata. Om än på slingrande
vägar.


Det kan vara vanskligt att läsa romaner självbiografiskt, men
ibland är det nödvändigt.


Relationen mellan Lydia och Anita är en av de berättelser som
ryms i antologin ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum” (redaktörer:
Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist), en samling texter om
just relationer i kvinnorörelsen under 1900-talets början. Anita
Nathorst var den mindre kända av de två – hon läste teologi och
blev biträdande föreståndare på en skola, studerade psykoanalys
och skrev dikter. Lydia Wahlström var redan när de träffades en
av Sveriges främsta företrädare för kvinnors rösträtt. Politiskt
stod hon till höger, och ett tag var hon ordförande i
Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Som dotter till
en kyrkoherde hade Lydia önskat att gå i sin fars fotspår, men
prästyrket var bara tillåtet för män, så istället disputerade hon
i historia och blev senare studierektor i Stockholm. Hon hade
ofta relationer med studenter – vänskaper eller svärmerier, som
de utåt sett kallades.


Men en sommardag cyklade hon med Anita, och det blev början på
något nytt. Anita gjorde ett sådant intryck på Lydia att hon
skrev en bok om dem. Det fysiska mötet mellan kvinnorna rymmer
därmed ett fiktivt möte, skriver litteraturprofessor Eva
Borgström i ”Berättelser om det förbjudna”, en bok som handlar om
begär mellan kvinnor i svensk litteratur. Mötet med Anita
gestaltas i Lydias självbiografiska roman ”Biskopen” från 1924.
Med ett viktigt undantag: det är inte två kvinnor som förälskar
sig i den fiktiva berättelsen. Istället döljs relationen i en mer
accepterad heterosexuell kärlek, där prästen Daniel uppvaktar den
yngre Carry.


Först efter Anitas död publicerade Lydia sina memoarer där hon
gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle läsas. Den
manlige hjälten Daniel var ett självporträtt, skriver hon. Och
hjältinnan Carry ”var fullständigt kalkerad på min elev Anita
Nathorsts brev”. Det kan vara vanskligt att läsa romaner
självbiografiskt, men ibland är det nödvändigt. I de
litteraturhistoriska handböckerna tenderar nämligen de
kvinnoälskande kvinnorna att ignoreras, enligt Eva Borgström.
Detta eftersom man valt att inte läsa vad som står mellan
raderna. För att man inte velat se författarnas strategier för
att komma runt censuren.


För första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen.


Så vad riskerade Lydia när hon skrev om sin kärlek? Varför kunde
hon inte öppet skriva om två älskande kvinnor? Ja, hotet handlade
inte bara om socialt anseende, utan var högst reellt. Först 1944
legaliserades homosexualitet i Sverige, men det sågs som en
sjukdom ända fram till 1979. Genom historien har annars
kvinnokärlek inte setts som lika samhällsfarlig som till exempel
två män som har sex. Kanske för att kvinnor ändå var omyndiga och
inte fick rösta, eller för att deras kärlek ansågs mer sinnlig.
Ofta användes omskrivningar som kvinnlig kärleksbeundran,
svärmerier, sinnlig eller romantisk vänskap – som var accepterad
så länge den inte var erotisk.


Det var i den tidsandan som Lydia Wahlström skrev sina tre
självbiografiska romaner. Först fyra år efter att den sista getts
ut publicerades den första moderna lesbiska romanen i Europa.
Nämligen ”Ensamhetens brunn” av Radclyfffe Hall, år 1928. För
första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen. Även om
förälskelser blomstrat långt innan dess, under rosenröda skynken.


Efter att ha bott tillsammans i ett par år,
kände sig Anita kvävd i relationen och sökte större frihet, medan
Lydia ville hålla fast och forma sin ”tronföljare”. Själv kallade
Lydia sig skämtsamt för ”storfursten”. Ibland var de mor och
dotter, ibland mästare och lärjunge. De flesta par har nog
smeknamn på varandra – ord som kan signalera utvaldhet och ömhet,
eller en önskan om över- och underordning i relationen – men att
Lydia och Anita talade så om varandra kan också tyda på att
dåtidens gifta par till sin natur rymde en maktobalans. Maken
hade ju förmyndarskap över kvinnan och förväntades försörja
henne. ”Att leva i en kärleksrelation var helt enkelt för de
flesta att leva i en samhället reglerad asymmetri”, som Lars
Gårdfeldt skriver i ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum”.


Lydia och Anita bröt upp på trettiotalet. Och senare i livet
förälskade sig poeten Karin Boye i Anita, som då levde med en
man. Boyes kärlek var olycklig och obesvarad, men har mynnat ut i
några av de mest gripande kärleksdikter som finns på svenska. I
hennes diktsamling ”De sju dödssynderna och andra efterlämnade
dikter” finns följande välkända rader som riktar sig till
Anita:

Hur kan jag säga om din röst är vacker.


Jag vet ju bara, att den genomtränger mig


och kommer mig att darra som ett löv


och trasar sönder mig och spränger mig.


Vad vet jag om din hud och dina lemmar.


Det bara skakar mig att de är dina,


så att för mig finns ingen sömn och vila,


tills de är mina.

1941 reste Karin Boye till Alingsås för att vara nära Anita som
var svårt sjuk, döende i cancer. Efter en tid hittades Karin död
på en kulle i Alingsås, efter att ha tagit en överdos av
sömnpiller. Kort därpå tog även Karins sambo och käresta, Margot
Hanel, sitt liv. Även om familjen tycktes acceptera Karins
livsval, så tog det lång tid innan Margot erkändes som hennes
partner.


Samma år som självmorden ägde rum, dog Anita
Nathorst i cancer. Tre år senare blev homosexualitet lagligt i
Sverige. Och först då vågade Lydia Wahlström ge ut sina memoarer,
där hon alltså gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle
läsas. Men de hade hela tiden funnits där, för den som ville och
vågade se.


Alla förälskelser är lika och unika på sitt sätt. Kanske påminner
kärleken om en cykelfärd, stundtals euforisk med armarna uträckta
i nedförsbacke, stundtals kämpig och mjölksyrestinn i
uppförsbacke. Men många par – som Anita och Lydia, Karin och
Margot – har mött mer motvind än andra. Tack vare att de cyklade
före, kan många av oss andra följa efter.


Anna Thulin, journalist


 


Litteratur


”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum – kvinnopar i kvinnorörelsen
1890-1960”, Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist (red.).
Appel Förlag, 2018.


”Berättelser om det förbjudna – begär mellan kvinnor i svensk
litteratur 1900-1935”, Eva Borgström. Makadam förlag, 2016.