Mötet: Öst och väst är ett kärlekspar

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i
okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland
går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2019-08-12.


Varje gång jag hälsar på mina släktingar i Libanon får jag höra
samma historia.


Förr eller senare kommer någon nämligen att förklara för mig ”att
vi, vi libaneser, vi är minsann inte araber utan fenicier!”


Det är tänkt som en komplimang, så när jag ändå väljer att
ifrågasätta deras tes så brukar det snabbt bli dålig stämning.
Menar ni verkligen, frågar jag, att libaneser och araber är helt
två skilda raser? Och hur kommer det i sig så fall att så många
libaneser faktiskt identifierar sig som araber?


Deras sedvanliga svar är att det inte i första hand handlar om
ras utan om civilisation. För det är egentligen det här som dom
är ute efter: att visa att det finns en markant skillnad mellan
de riktiga libaneserna – det vill säga arvtagarna till de
aktade fenicierna – och de kryptolibaneser som betraktar sig
som araber, det vill säga muslimerna. Det förflutna tjänar med
andra ord som en existentiell och politisk samtidskompass. ”Vi
kristna libaneser”, påstår mina släktingar, ”är i grunden
västerlänningar till skillnad från muslimerna som hör till
arabvärlden och österlandet.”


Jag låter mig ändå inte övertygas, utan påminner dom nu om att de
själva inte bara talar arabiska, utan också dagligen äter arabisk
mat, tittar på arabiska filmer, lyssnar på arabisk musik och
dessutom i grunden delar samma Gudsuppfattning som muslimerna.


Med viss triumf i rösten tillägger jag att några av de mest
tongivande förespråkarna för arabisk enighet har varit just
kristna libaneser.


Vid det här laget brukar en av mina äldre kusiner – George –
gripa in: ”Du Michael”, säger han, ”du som har bott i Sverige i
hela ditt liv, hur skulle du kunna förstå de konflikter som
pågår här?” Och sedan markerar han att diskussionen är över. Jag
inser omedelbart att det inte är mödan värt att fortsätta
debatten. Det hör till saken att George regelbundet visar mig
sina vapengömmor för att påminna mig om att frågan om hans
identitet inte är en teoretisk fråga utan en fråga om överlevnad.


I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger
runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad


”Väst är väst och öst är öst, och aldrig mötas de två.”


Rudyard Kiplings devis från 1889 är ett återkommande mantra som
fortfarande florerar på många håll, också i ett land som Libanon
där väst och öst de facto möter varandra varje dag. Som bekant
har självutnämnda företrädare på båda sidor har – åtminstone
sedan korstågens tid – gjort allt för att hålla gränsen så intakt
som möjligt. Så ofta har de förklarat varandra krig att
relationen mellan det så kallade västerlandet och österlandet
ännu idag präglas av misstro och hat.


Men det finns naturligtvis också en annan historia – och det är
en historia om ömsesidig fascination och förälskelse. I själva
verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt
varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad – och
vem som är vem. Till passionsdramernas natur hör ju att de
förändrar båda parterna och att de dessutom ofta ger upphov till
oäktingar som undergräver alla skarpa gränsdragningar. Få känner
nog till att centrala aspekter av vad man idag kallar
västerländsk filosofi vilar på betydande insatser från muslimska
tänkare. Än färre är nog medvetna om att religionen islam har
funnits längre på den europeiska kontinenten än protestantismen –
och att kristna stater genom Europas hela historia ingått allians
med muslimska stater för att kriga mot andra kristna stater.


Ibland blir okunskapen rent komisk. Jag ljuger inte när jag säger
att jag ofta måste påminna vissa européer om att kristendomen
inte är en västerländsk uppfinning.


Så mycket för tanken att Orienten är muslimsk och Occidenten
kristen.


hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala
erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?


Med andra ord finner man inte sällan österlandet djupt inbäddat i
västerlandet – och vice versa. Denna insikt är viktig att ha
med sig i samtiden, eftersom vi behöver ordentligt med
intellektuellt självförsvar mot den högerpopulism och religiösa
extremism som helst ser att vi lever i okunskap om oss själva och
den historia som har format oss.


Men var går i så fall gränsen mellan öst och väst? Hur skiljer
man mellan realitet och fiktion i sådana här komplexa frågor? Och
hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala
erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?


Alltsedan Edward Said 1978 publicerade sitt
banbrytande verk, ”Orientalism”, har sådana frågor trängt sig
allt djupare in i den intellektuella diskussionen. De hemsöker
inte bara vetenskaperna och den politiska debatten utan också den
samtida litteraturen. Ett spännande exempel från romankonsten
finner vi i den franske författaren Mathias Énards ”Boussole”.
Denna flerfaldigt prisbelönta roman – titeln kan översättas
med ”Kompass” – tar sig an stora delar av den europeiska
kulturhistoriens intrikata kärleksförbindelser med Österlandet.
Det är med andra ord inte de klassiska protagonisterna som står i
centrum – det vill säga, korsfarare och soldater, statsmän och
missionärer – utan diktare, konstnärer och kompositörer.


Enard är ute efter att visa hur bilden av Orienten fungerat som
en ändlös inspirationskälla för tonsättare som Mozart, Beethoven,
Berlioz, Liszt och Schubert, för författare som Goethe, Flaubert,
Rimbaud och Eberhardt, och för målare som Ingres, Delacroix,
Matisse och Kandinsky. Ja, det är väldigt många namn som
figurerar på dessa fem hundra sidor av tättskrivna reflektioner
över konstens förmåga att överskrida gränser och utvidga vår
existentiella horisont. Konstnärerna hjälper oss, menar
författaren, att se de andra i oss själva – och oss själva i
de andra. Slutsatsen är både enkel och övertygande: i hjärtat av
det som vi kallar västerländsk kultur pulserar melodier, tankar
och former från en kultursfär som paradoxalt nog ständigt
förtalas och förkastas som om den vore oss helt främmande.


Romanens huvudfigur är en viss österrikisk musikolog och
orientalist vid namn Franz Ritter. Under en lång sömnlös natt i
hemstaden Wien drar han sig till minnes sina resor i Orientens
mytomspunna städer: Istanbul, Teheran, Bagdad, Beirut, Kairo och
så vidare.


Han tänker på scener han bevittnat, på konferenser han bevistat,
på texter han läst – och droger han prövat. Och över alla
minnen svävar ett omtumlande kärleksmöte med en framstående
kvinnlig orientalist vid namn Sarah. Ur en litterär synvinkel kan
det låta som en banal intrig, men samtidigt är det just genom
Ritters flödande medvetandeström som romanen förmår utforska allt
vad drömmen om Orienten har gett upphov till inom europeiskt
kulturliv.


”Boussole” utgör en hyllning till alla de skapande krafter som
vågat sig bortom snäv narcissism och kulturell isolering. När
romanens huvudperson uttrycker sin smärta över samtidens
katastrofala utveckling – från Syriens sönderfall till
fascismens återkomst i Europa – tänker jag igen på mina
släktingar i Libanon och deras förtvivlade försök att navigera i
en verklighet som formas av krig i gudarnas, nationernas och
civilisationernas namn. Dag efter dag måste de vända in och ut på
sig själva för att inte förlora sin kompass i en värld av
ständigt skiftande gränser, identiteter och allianser.


Men sedan slås jag plötsligt av insikten att deras dystra öde
också är mitt eget.


På samma sätt som det faktiskt också är ditt.


Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria


Litteratur
Mathias Énard: Boussole. Actes Sud, 2015.