Mötet: När Lagerlöfs händer rörde Deleddas

Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur
beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna
Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia
Deledda.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2019-08-14.


”Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt
gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika
gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med
orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort.”


Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf
beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med
Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte
skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs
70-årsdag i november senare samma år:


”Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet
omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova…”. Deledda
avslutar med: ”Och våra händer möts med verkligt barnslig
uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd
och en tid som inte har ålder.”


Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs
och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som
någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre
omedvetet vittnesmål


Det händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i
litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att
inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels
testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset
ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909,
var just Selma Lagerlöf.


Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska
författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra
mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här
dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en
naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat
litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också
fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och
Sverige.


När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere
della sera är hon naturligtvis mer positiv – och kanske mindre
ärlig – än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är
det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem
emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att
författarinnan i fråga själv är en god representant för de
arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt.


Både den svenska och den italienska kritiken
omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de
uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt
mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av
något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här
jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever
som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien.


Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två
författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om
Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala
berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna
traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen
fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags
omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst.
Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande.


Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt
nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.


Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i
sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på
parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de
estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av
Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen
1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha
gynnat hennes litterära fortlevnad.


Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en
renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella
tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den
patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.


Giuseppe Antonio Borgese – (han) som skrev ett raljerande
porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick
Nobelpriset 1909 – (han) bär skulden också för förminskningen av
Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det
året, skriver han: ”Grazia Deledda är en renrasig berätterska,
som en gammal bondkvinna.”


Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf
två år tidigare skrev: ”Sålunda gick hon det för skrivande
kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman,
Gösta Berling, är den bästa av dem alla”.


Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller
Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin
sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest
initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios
essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem
skriver han: ”Kanske skulle vi begå samma misstag i vår
perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i
Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf
gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien.”


Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar ”falskt” när han
läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897,
och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den
italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att
göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också
på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma
kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat
göra.


I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande,
fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på
väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: ”en hel mörk mur
af grofva, svarta mantlar och slokhattar”.


Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens
eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en
liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i
hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i
romanen L’Edera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning:
”Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till
fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de
tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare”.


Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning.
Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att
kunna korrigera det


Vi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall
innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i
Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en
rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig
genusmässig eller geografisk begränsning.


Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar
och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet.
Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna
snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den
kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare
nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta
ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika
angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens
backspegel, som finns där just för att förtydliga.


I essän ”Den eviga fascismen” slår Umberto Eco fast att modet att
minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till
människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på
brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla
är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig
heller.


Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetare


Litteratur


Anna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges
modernaste kvinna, Max Ström 2018.


Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom
litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005.


Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för
fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018.


Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma
Lagerlöf och Italien, Makadam 2018.


Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna
Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.