Mötet 4: Wordsworths och Coleridges radikala vandring

De engelska romantiska diktarna var inga världsfrånvända
skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra
samhället. Gabriella Håkansson berättar en historia som ofta
glöms bort.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2019-08-15.


Tanken på att promenera har något idylliskt över sig. Ett slags
frid förknippad med naturen – kanske ser man en romantisk poet
som William Wordsworth framför sig, som strövar runt i grönskan
och stannar till för att besjunga en blomma eller en antik ruin
vid vägkanten.


Första gången jag hörde talas om den engelska romantiken var på
gymnasiet, vi läste John Keats dikt ”Ode till en grekisk urna”
och diskuterade dess olika metapoetiska aspekter. Vi fick lära
oss ord som ekfras och sonett, men inte i vilket sammanhang den
här vackra poesin skrevs. Och visst fascinerades jag av lord
Byrons incestuösa kärlekshistorier och Mary Shelleys tragiska liv
– men romantiken blev ändå för mig en estetisk, lite
världsfrånvänd rörelse som målade upp ruiner i månljus, stilla
promenader och vild natur, och jag tror att den här gymnasiala
bilden av romantiken lever kvar hos många, ännu idag.


Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där
man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och
arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat.


Man brukar säga att startskottet för den engelska romantiken var
diktsamlingen ”Lyrical Ballads”. Den kom ut 1798, och skrevs
gemensamt av Samuel Taylor Coleridge och William Wordsworth.
Boken kom till medan de gick långa promenader i det engelska
landskapet, och avhandlade Spinoza och tysk metafysik.


Så sägs det i varje fall.


Men Historien kan berättas på många sätt, och jag tänkte berätta
en annan version, med mindre månljus – och mer action, som tar
sin utgångspunkt i Samuel Coleridge politiska engagemang.


Redan som sjuttonåring skrev den unge poeten sin första
prorevolutionära dikt "Bastiljens fall", och tre år senare år
senare vann han en poesitävling med ett kritiskt ”Ode till
slav-handeln”. Hans rum på Cambridge blev snabbt ett centrum för
den radikala studentrörelsen och han kom att umgås med den ökända
klick ultraradikaler som kallades för ”de engelska jakobinerna”.
Bland dem fanns framstående författare som William Blake,
filosofen Mary Wollstonecraft och hennes sambo William Godwin.
Själva kallade de sig demokrater och ordnade massmöten där
tiotusentals människor kom för att kräva allmän rösträtt. Staten
fick kalla fötter och svarade med inskränkt mötesfrihet och gav
kronan rätt att kasta vem som helst i fängelse.


Konflikten mellan demokraterna och överhögheten
förde England farligt nära  inbördeskrigets rand, och det
var i de här kretsarna den 20-årige Coleridge befann sig när han
formade som poet. Sommaren 1794 beslutade han sig för att prova
den nya flugan – att fotvandra. Att gå sågs inom rörelsen som det
yttersta uttrycket för demokrati. Man klädde sig folkligt, hängde
på lokala värdshus och umgicks med allmogen. Filosofiskt knöt man
an till de antika vandrande föreläsarna, men promenaden var också
ett sätt att återerövra den gamla medeltida idén om allmänningen,
ja, att gå till fots var på alla sätt ett politiskt statement.
Iklädd arbetarjacka, lösa byxor och ett bärbart bläckhorn
vandrade Coleridge över 80 mil på en månad.


Tillsammans med en annan radikal poet – Robert Southey – arbetade
han därefter fram ett politiskt program där epokens alla
progressiva idéer fördes samman till en messiansk häxbrygd.


Under namnet ”Det pantisokratiska sällskapet” skulle Coleridge
och Southey  frälsa världen från sedelkapitalismens och
civilisationens fördärv. Sällskapets syfte var att upprätta en
självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med
naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande
är avskaffat. Pantisokratin får många anhängare, och 1796 lämnar
Coleridge, Southey och en tredje kamrat storstan för att utropa
den första pantisokratiska kommunen, i en liten lägenhet i
Bristol. Men verkligheten kommer snart ikapp. Efter någon månad
står man inte ut med varandra. Projektet kollapsar.


karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn,
gamlingar och dårhjon –  figurer som aldrig tidigare
existerat i diktens värld.


Men Coleridge ger inte upp. När han senare samma år gifter sig
och bildar familj gör han ett nytt försök att realisera utopin,
nu i mindre skala, på engelska landsbygden, och det är där han
träffar William Wordsworth och dennes syster, Dorothy. Han ordnar
ett hus åt syskonen bara ett stenkast från sitt eget, och
fortsätter – nu i deras sällskap – sina radikala fotvandringar. I
pantisokratisk anda diskuterar de tanken på att revolutionera
litteraturen, och skapa ett verk som upplyser och förändrar
människan i grunden. Wordsworth är entusiastisk, och 1797
påbörjas det gemensamma projektet med en diktsamling som ska
komma att bryta med tidens alla estetiska ideal.


Istället för högstämda parabler om grekiska gudar hämtar man
stoff från balladen och folksagan, istället för hexameter
använder man blankvers. Motiven lånas in från låga genrer som
gotiken, och karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver
om barn, gamlingar och dårhjon –  figurer som aldrig
tidigare existerat i diktens värld. Boken utkommer 1798 under
titeln ”Lyrical Ballads”– och resten är historia.


Men historien kan som sagt berättas på många
olika sätt, och man kan undra varför just den här radikala,
politiska bakgrunden till romantiken så ofta har hamnat i
skymundan? Kanske för att författarna själva tog avstånd från sin
radikalitet när franska revolutionen övergick i blodbad och
Frankrike blev Englands ärkefiende. Man reviderade sina
ungdomsdikter, och många vände kappan efter vinden och blev
konservativa. Den ende som vägrade göra avbön var William
Hazlitt, som dyrkade Napoleon ända till sin död. Som tack för det
blev han bortglömd i 150 år.


Men den förklaringen räcker ändå inte, för den andra
generationens romantiker, med lord Byron och makarna Shelley i
spetsen, var ju ännu mer avantgardistiska. De skrev en litteratur
som öppet fördömde religionen, tog avstånd från äktenskapet och
rasade över såväl kommersialismen som miljöförstöringen.
Pantisokratin i all ära, men 1812 drog Percy Bysshe Shelley
radikaliteten till sin yttersta spets och pekade ut köttätandet
som roten till allt ont. Han förespråkade en vegetarisk
kostreform som måste genomföras innan någon radikal utopi alls
kunde bli verklighet.


Shelley hade inte bara hämtat sitt tankegods från föregångarna
Godwin och Wollstonecraft, han äktade också deras dotter, Mary.
Hon, som 1814 i ett svar på makens subversiva dikt, ”Den befriade
Prometheus”, skriver romanen ”Frankenstein”.


de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra
Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från
obehagligt politiskt gods


Fem år senare sätter staten definitivt stopp för den radikala
rörelsen genom att i Manchester skicka in kavalleriet när en
folkmassa på 60 000 person i söndagskläder kräver rösträtt. Arton
dör och 650 skadas i vad som kom att kallas för Peterloomassakern
– och med det är romantikens dagar räknade. Coleridge, Shelley
och de andra börjar betraktas som mossiga, och det är inte förrän
Viktorianerna långt senare försöker skapa en nationell kanon som
de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra
Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från
obehagligt politiskt gods - och vips står den bildsköne lord
Byron gipsbyst på var mans spiselhylla.


Det är några av förklaringarna till hur en av Europas mest
progressiva litterära rörelser kunde förvandlas till vacker, men
uddlös estetik.


I England närmar man sig nu tvåhundraårsdagen av
Peterloomassakern och säkert kommer man hedra de som föll offer
för statens våld. Kanske kommer vi nu äntligen få se en renässans
för alla de galna, visionära utopiska idéer som romantikerna
också brann för?


Gabriella Håkansson, författare