Mötet: Carl Jung och Wolfgang Pauli

Gränsen mellan geni och vansinne är hårfin, brukar man säga.
Kanske också den mellan vetenskap och mystik? Helena Granström
berättar om ett möte i rationalitetens tassemarker, i denna essä.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2021-10-27.


Det var ett välkänt faktum bland det tidiga 1900-talets fysiker
att så snart Wolfgang Pauli kom in i ett laboratorium, så
kollapsade mätutrustningen. Fenomenet var så etablerat att det
hade ett namn: Pauli-effekten. Hans i övrigt inte direkt
vidskepliga kollegor på Universitetet i Göttingen kände sig
lättade när de tyckte sig finna denna mystiska effekt vederlagd:
När en avancerad apparat på institutionen plötsligt sluta fungera
utan synbar anledning, var deras otursförföljde kollega inte ens
i stan. Incidenten hade onekligen Pauli-effektens prägel, sade de
till varandra, men den här gången var det uppenbarligen något
annat som låg bakom.


Senare skulle det visa sig att Pauli hade varit på resande fot
just denna dag, och i samma minut som haveriet ägde rum hade hans
tåg gjort ett kort stopp – i Göttingen.


Utöver denna helt ofrivilliga koppling till det
paranormala, var Pauli åtminstone i början av sitt liv vad man
måste kalla för en utpräglad rationalist. Och inte nog med det:
en tämligen surmagad sådan, känd för att avfärda sina
fysikerkollegor med förolämpningar i stil med att deras
vetenskapliga teorier var så undermåliga att de "inte ens var
fel".


Pauli själv var en skarp matematisk begåvning som under några
decennier på 1900-talet bidrog till flera centrala resultat inom
kvantmekanik och partikelfysik. År 1945 tilldelades han
Nobelpriset i fysik för sin upptäckt av det som går under namnet
Paulis uteslutningsprincip: en egenskap hos vissa partiklar,
däribland elektroner, som bland annat utgör en delförklaring till
atomers stabilitet.


Men det var nu varken den kvantmekaniska uteslutningsprincipen
eller den mystiska Pauli-effekten som förde Wolfgang Pauli samman
med den berömde psykologen C.G. Jung, utan någonting mycket mer
prosaiskt: Helt vanligt psykiskt lidande.


Carl Gustav Jung var läkare och psykolog, samtida med Sigmund
Freud – men den praktik han så småningom kom att grunda, den så
kallade analytiska psykologin, skilde sig på flera punkter från
den freudianska.


En central skillnad hade att göra med det
omedvetna: Medan Freud förstod det som ett inre rum där den
enskilda människans bortträngda drifter, i synnerhet de sexuella,
hopades, var Jungs uppfattning en annan. Det omedvetna, menade
han, är inte ett individuellt fenomen, utan ett kollektivt. Det
befolkas av betydelsemättade symboler – så kallade arketyper –
som existerar oberoende av kulturellt sammanhang, och det är
enbart genom dessa, ansåg Jung, som människans inre värld och
dess samspel mellan medvetet och omedvetet kan göras begriplig.


Jung var en beläst, kraftfull och karismatisk man, som i
synnerhet tycktes utöva en stark lockelse på kvinnor. Hans fru
Emma var tvungen att stå ut med hans systematiska otrohet:
"förutsättningen för ett gott äktenskap är rätten att vara
otrogen", som Jung själv formulerade det i ett brev till Freud.
Varje gång Emma konfronterade sin make med hans utomäktenskapliga
affärer inte bara förnekade han dem emellertid, utan drabbades
dessutom plötsligt ofelbart av stor trötthet, sjukdom eller
kanske rentav en fallolycka så att hans fru blev tvungen att
släppa sina anklagelser, och istället övergå till att pyssla om
honom där han låg ömklig och utslagen i sängen. En metod som i
sig tyder på god fingertoppskänsla för det mänskliga psyket, om
än av ett mindre hedervärt slag.


Och faktiskt var det också just Jungs air av kvinnokarl som fick
fysikern Pauli att vända sig till honom för hjälp. Pauli hade
under flera år upplevt neurotiska besvär, som bland annat
inbegrep problem med kvinnor. Han hade, som han uttryckte det
själv, långt mycket lättare att uppnå framgång inom sitt
vetenskapliga arbete, än med det motsatta könet. Jung blev
förtjust: Inte bara hade han här en framstående vetenskapsman,
som senare skulle figurera frekvent i hans skrifter som "den
briljante unge forskaren", utan också en vars psyke var
proppfullt av arkaiskt material, just den sortens arketypiska
symboler på vilka hela hans eget psykologiska tänkande vilade.


Det kom att bli början på en omfattande kontakt, inte minst i
brevform, i vilken de två tänkarna utifrån Paulis detaljerade
redogörelser för sina drömmar utsatte fysikerns inre liv för
djupgående analys, men också påbörjade strävan mot det
anspråksfulla målet att förena fysik och psykologi.


Samtidigt med diskussioner av Paulis
undertryckta feminina sida, hans fadersrelation och hans
känslomässiga hämningar, formulerade de båda männen frågor som
ytterst syftade till att förstå världen och medvetandet: Finns
det underliggande arketyper som styr även det matematiska
tänkandet, och kan fysikens teoribildningar i så fall ses som
gestaltningar av dem? Föreligger en dold koppling mellan vårt
universums naturkonstanter, och de särskilda tal som genom
historien upptagit mystikers sinnen? Kanske kunde Paulis
egen upptäckt att de så kallade kvanttal som beskriver en
partikel inte är tre utan fyra, förstås som en återupprepning av
den uråldriga alkemiska strävan efter helhet?


Tillsammans fördjupade sig fysikern och psykologen i österländsk
filosofi och medeltida mystik och alkemiska skrifter, till dess
att inte bara Paulis drömliv utan hela hans vetenskapliga gärning
framträdde för honom som en iscensättning av den gåtfulla fras
som formulerades av alkemisten Maria Profetissa för närmare
tvåtusen år sedan: "En blir till två, två blir till tre, och ur
den tredje kommer den enda som den fjärde."


Och möjligen är det ingen slump att det var just en
kvantteoretiker som inledde denna märkvärdiga strävan efter
förening av psykiskt och fysikaliskt, tillsammans med en man vars
psykologiska övertygelser omfattade tron på tankeöverföring och
astrologi. För trots allt är den subatomära värld som
kvantmekaniken beskriver en där logikens och förnuftets
instinkter i viss mening har satts ur spel, och den som likt
Pauli rör sig tillräckligt djupt in i den kommer nästan med
nödvändighet att förr eller senare ställa sig frågan vad som ska
träda i deras ställe.


Den avståndsverkan mellan kvantpartiklar som Albert Einstein en
gång dömde ut som spöklik – där två av dem kan förbli oupplösligt
sammanbundna oavsett hur långt ifrån varann vi för dem – visade
sig senare vara ett vetenskapligt faktum. Och den probabilistiska
natur hos kvantmekaniken som gör att vi aldrig med säkerhet kan
förutsäga när en händelse ska äga rum, utan bara ange
sannolikheten för att den inträffar, förstod åtminstone Jung som
en öppning mot möjligheten att kausalitetens fasta kedja av orsak
och verkan vittrar sönder och upplöses på verklighetens lägsta
nivå.


Men även om det från somliga av hans kollegors
synpunkt säkerligen såg ut som om det var det han hade gjort, var
det Pauli främmande att utifrån sådana iakttagelser ta klivet
över i okritisk mysticism. Han oroade sig vid flera tillfällen
för att genom Jung förknippas med ett missbruk av
naturvetenskapen, men kunde själv inte undgå att se den
matematiska logikens mystiska underbyggnad, det oförklarligas
monumentala närvaro även i det som skenbart är förklarat.


Vägen mellan mysticismens blåa dunster och den sterila
rationaliteten, skriver Pauli, är smal och full av fallgropar. På
båda sidor om den kan man stupa ned i avgrunden – men det som den
som trampar rätt på denna väg till sist ska finna, är ingenting
mindre än sanningen.


Helena Granström