Brevskrivare 2: Paulus brev brinner som eld i natten

Paulus brev kan blända även den som inte tror. Inte minst i dag,
när känslan av av tidsbrist år påtaglig, säger författaren
Mattias Hagberg i denna essä.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2019-06-25.


”Natten går mot sitt slut…”


Meningen som återfinns i det trettonde kapitlet av Romarbrevet är
en av de vackraste och mest förtätade jag känner.


Metaforiken är tydlig. Något nytt och befriande är i antågande.
Mörkret viker. Gryningen kommer; den går redan att ana som en
tunn linje av varmt ljus vid horisonten.


Ja, ni får ursäkta om jag låter som en präst.
Det är inte min mening. Jag är varken troende eller teologiskt
skolad. Men jag återvänder ändå gång på gång till de där texterna
av Paulus som återfinns i slutet av Nya Testamentet. Det var här
kyrkofadern Augustinus fann sin tro – så avgörande för
katolicismens utveckling – och det var här Martin Luther hittade
receptet till sin protestantiska reformation.


Ja, Paulus är nödvändig om man ska förstå det västerländska. Men
han är också något mer – och kanske viktigare.


Hos Paulus finns inte bara vår mentalitet i sin mest embryonala
form, utan även ett allmängiltigt och ständigt aktuellt
upprorspatos.


Under de senaste decennierna har det skett en uppfriskande
omläsning av Paulus brev. Radikala teologer, nyfikna rabbiner och
hårdföra vänsterintellektuella har gett de gamla dogmatikerna
konkurrens. Paulus har på detta sätt förvandlats från en tråkig
och kärv skriftställare till en levande och angelägen författare.


Ska jag själv nämna några uttolkare som påverkat min läsning i
grunden blir det utan tvekan två filosofer: fransmannen Alain
Badiou och italienaren Giorgio Agamben. Men även de båda
amerikanska teologerna Marcus Borg och John Dominic Crossan är
värda att lyfta fram.


Alla fyra delar de en önskan att aktualisera Paulus i vår tid. De
uppmanar oss att läsa honom och att göra bruk av hans
kompromisslösa radikalitet. Ja, de skriver just så – hans
kompromisslösa radikalitet.


Det är en uppfriskande tanke. Hos Paulus finns inte bara vår
mentalitet i sin mest embryonala form, utan även ett
allmängiltigt och ständigt aktuellt upprorspatos.


Själv är jag övertygad om att vi behöver Paulus mer än någonsin.
I en tid av tilltagande motsättningar och skenande
miljöförstöring har vi behov av all hjälp vi kan få att tänka
nytt.


Paulus brev utgör den äldsta delen av Nya Testamentet. Åtminstone
sju av breven anses i dag vara autentiska, det vill säga
författade av Paulus själv. Hit räknas de fyra stora breven:
alltså Romarbrevet, Första och Andra Korintierbrevet, samt
Galaterbrevet.


Jag läser, och jag läser om, och som alltid fångas jag av
tonfallet, av det grundläggande ackord som ljuder genom alla sju
breven. Paulus är beredd att ompröva och utmana allt; sig själv,
samhället, religionen, makten. Målet är inget mindre än en ny
människa och ett nytt liv.


Som sagt: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Eller som
han uttrycker det i Andra Korintierbrevet: ”… jag bryter ner
tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om
gud…”.


Så talar en människa som har blicken stadigt riktad mot
framtiden, för vilken det förgångna förlorat sin giltighet.


Till församlingen i Rom skriver han: ”Anpassa er
inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse
av era tankar…”


Det är alltid samma märkliga känsla som infinner sig medan jag
läser. Jag uppslukas av Paulus revolutionära iver, av hans
engagemang för det nya och oprövade.


Allt vill han riva ner. Allt vill han bygga upp på nytt.


Det gamla är dött.


Det nya på väg att födas.


Dagen gryr.


Ja, Paulus brev är onekligen en skola i radikalt och progressivt
tänkande.


Hade jag varit en annan person hade jag säkert
upplevt denna maning till uppbrott som skrämmande och farlig. Jag
hade troligtvis tagit fasta på vissa rader eller verser som går
att tolka i konservativ riktning. Men nu låter jag mig istället
sköljas med.


Paulus överger det trygga och invanda. Han spränger gränser,
kategorier och hierarkier. Han vill inget mindre än att upplösa
föreställningen om att det finns olika nationer, kön eller
samhällsklasser: ”Nu är ingen längre Jude eller Grek, slav eller
fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”


Orden i Galaterbrevet måste ha chockat människorna i Paulus
samtid. Den hierarkiska hederskultur som präglade hans tid tillät
inte några överträdelser. Dominanstänkandet var hegemoniskt.


Allt detta ställer Paulus på ända. Han förkunnar svaghet framför
styrka, dårskap framför vishet, misslyckande framför framgång,
fattigdom framför rikedom. Eller som det heter i Första
Korinthierbrevet: ”De som världen ser ner på, de som ringaktas,
ja, som inte finns till, just de utvalde Gud för att göra slut på
det som finns till.”


Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han
upplöser, river ner och ställer på huvudet.


I centrum för allt som Paulus skriver finns en kraftfull bild av
denna uppochnedvända värld: Den skändade och torterade Guden,
utsatt för dåtidens mest skamfyllda straff – korsfästelsen.


Folk måste ha darrat inför denna utmaning av den naturliga
ordningen: Gud som en avrättad förbrytare.


Men Paulus nöjde sig inte med bilden av korsfästelsen. Nej, han
gick längre än så. Han kallade sin förnedrade profet för Herre
och Kung, ja till och med Guds son, det epitet som var
förbehållet romarrikets gudomlige diktator, Kejsaren.


Ja, Paulus tänker och skriver det otänkbara och förbjudna. Han
upplöser, river ner och ställer på huvudet.


Till slut finns det bara en enda konstant kvar – kärleken. Men
inte den romantiska förälskelsen, utan snarare den kärlek som är
synonym med solidaritet och medlidande, alltså det som på den här
tiden kallades agape, en förutsättningslös och mellanmänsklig
kärlek som inte kräver något tillbaka.


Det är i den solidariteten, med alla människor, som framtiden
finns, enligt Paulus. Medkänslan är hans gryning.


I första Korinthierbrevet skriver han:


”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte
självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den
finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär
den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”


Så frammanar Paulus en värld som bygger på helt
andra principer än de som råder – såväl då som nu. För honom
finns inga vinnare eller förlorare, inget innanför eller utanför,
bara en enda mänsklighet, satt att värna varandra.


I Andra Korinthierbrevet sammanfattar han sin universella etik:


”Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det
svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd
avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall
avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt…”


Det är en utopi, ja visst, men en helt nödvändig sådan.


Jag menar: Det mesta skenar just nu, ojämlikheten, klimatet,
motsättningarna, konsumtionen…


Finns det något vi behöver mer än jämvikt?


Nej, jag tror inte det. Men det skyndar. Tiden är på väg att
rinna ut.


Även här har Paulus något att erbjuda. Hans brev präglas av
tidsbrist. De bär på en känsla av förestående undergång,
apokalyps. Eller som det heter i Första Korintierbrevet:


”… bröder: tiden krymper [---] … den värld som nu är går mot sitt
slut.”


För Paulus gällde det att välja innan det var för sent. Samma sak
gäller tyvärr för oss.


Mattias Hagberg, författare