Brevskrivare 3 : Madame de Sévignés bultande hjärta

Madame de Sévignés klassiska brev har påverkat författare som
Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild
hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker
saken.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2019-06-27.


Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå
blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans
mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till
helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det
livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra
miljoner ton per sekund.

Är ett älskande människohjärta som solen?

När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet
vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev
från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med
resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679
skriver hon: ”Mitt hjärta är nu en gång skapat så, i förhållande
till dig, att jag må vara överkänslig när det gäller allt som har
med dig att göra, men det räcker med ett ord, minsta tecken på
tillgivenhet, en kram, ett ömhetsbevis för att jag ska falla till
föga. Jag blir genast botad, det är nästan övernaturligt, mitt
hjärta återfår genast all den ömma känsla som aldrig minskar utan
bara fogar sig efter omständigheterna. Det har jag sagt till dig
åtskilliga gånger och jag säger det igen för det är ju sant. Jag
kan inte tro att du skulle missbruka detta. Säkert är att du är
den som sätter mitt hjärta i rörelse, på vilket sätt det vara
må.”


Den 12 januari 1676 funderar hon, inte helt
olikt kartografen som står under sin stjärnhimmel, på vilken färg
hennes kärleksfulla hjärta skulle kunna ha. Hon skriver: ”Jag
glömde säga dig att jag, som du, har tänkt på olika sätt att
framställa människohjärtat, några i vitt, andra i svartaste
svart. Mitt för dig har en vacker färg.”


Vem var det som gjorde Madames hjärta så antänt?

Madame de Sévigne föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris
1626 i en av Frankrikes förnämaste familjer. Redan som barn
förlorade hon sina föräldrar och togs därför omhand av sina
morföräldrar och sin morbror som såg till att ge henne en fin
utbildning. 18 år gammal gifte hon sig med markis Henri de
Sévigné och fick två barn, François-Marguerite och Charles. I
övrigt var äktenskapet en katastrof. Maken var slösaktig och
otrogen – dödades till slut i en duell om en älskarinna – och
gjorde Madame till änka vid 25 års ålder. Därefter var intresset
för män ett avslutat kapitel för hennes del. Hon gifte sig aldrig
igen och hade inga älskare heller, även om hon var beundrad av
många. All den kärlekskraft hon var i stånd att uppbåda
koncentrerade hon istället till dottern; inte ens sonen Charles
kom i närheten av hennes beundran.


hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att
Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var
Madame de Sévigné frigid?”


När dottern flyttade till Provence 1671 där hennes make, greve de
Grignan, blivit utsedd till guvernör, sammanfattade Madame sin
skilsmässa från henne med orden: ”Jag grät och det kändes som om
jag skulle dö.” En månad senare skrev hon till dottern: ”Varenda
fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag
har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill
slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i
d’Hacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir ju
rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom
fönstret, ibland blir jag ju som galen.” Ett år senare, den 12
februari 1672, skrev hon: ”Tycker du inte att vi varit ifrån
varandra väldigt länge nu? Det smärtar mig och skulle vara
outhärdligt om jag inte älskade att älska dig som jag gör, hur
många bedrövelser det än måtte medföra.”

Sedan dess, eller åtminstone sedan 1745 när ett första urval av
hennes brev gavs ut, har Madames livslånga lidelse för sin dotter
ekat genom litteraturen. Virginia Woolf liknar henne i en av sina
essäer vid en äldre man som har en ung älskarinna som bara plågar
honom, medan hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren,
konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan
fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”


I Marcel Prousts "På spaning efter den tid som
flytt" är hon inte bara den författare som nämns flest gånger.
Hon får också fungera som estetiskt föredöme och en påminnelse om
faran i att dra för snäva gränser kring livet och kärleken. Ska
man tro den amerikanska litteraturprofessorn Elizabeth Ladenson
är hon till och med en nyckel till romanens själva kärleksideal.
Det visar sig genom att Proust ständigt låter huvudpersonens
mormor gå omkring med en volym av Madames brev i sin ficka. Efter
mormoderns död blir det istället huvudpersonens mor som alltid
vill ha breven tillhands och det band som Sévigné upprättar
mellan mormodern och hennes dotter, håller huvudpersonen Marcel
utestängd från en gemenskap han inte kan återfinna ens i sina
egna kärleksrelationer. På samma sätt, menar Ladenson, visar
flera av romanens kvinnor att kärleksrelationer faktiskt kan vara
lyckliga, så länge som de äger rum mellan likar, bortom
svartsjuka och erotiska maktspel, kort sagt: mellan kvinnor som
älskar kvinnor.


Det kan hända att Madames så kallade ”frigiditet” och kärlek till
sin dotter var ett sätt att slippa älska män. Men det ligger
närmare till hands att tro något annat. Man vet helt enkelt för
lite om dottern François-Marguerite de Grignan. Visserligen
brände hennes egen dotter, Pauline, alla brev som
François-Marguerite skrev till Madame, och visserligen har en
samtida författare beskrivit henne som fåfäng och kallsinnig. Men
det som mest av allt borde utgöra källan till ett närgånget
porträtt av henne – Madames alla brev och
kärleksförklaringar – låter henne egentligen aldrig framträda som
person. Alla omdömen som Madame fäller om henne – som att hennes
skrivkonst är ”gudomlig” och att hon är ”vackrare än en ängel” –
är så idealiserade att de blir meningslösa.


Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt
monument?


I ”Kärlekens samtal” skriver Roland Barthes om hur kärleksbrevet
utmärker sig från andra brev genom att vara uttryckt på ett
”hängivenhetens språk” som saknar alla biavsikter, och Madames
brev till sin dotter liknar i det hänseendet en älskandes brev
till sin älskade. Men lika mycket som Madame älskade sin dotter,
älskade hon att älska sin dotter, och man kan tänka sig att hon
älskade sig själv som älskande eftersom det i förlängningen
gjorde henne älskansvärd.


”Jag skulle ju bli bedrövad om du inte älskade
mig lika mycket som jag älskar dig”, skriver hon den 6 april
1672. Istället för att betrakta sin dotter som en människa i egen
rätt verkar det alltså som om hon förblev ett objekt för Madames
eviga tillbedjan, en idol, och ytterst ett redskap för Madames
kärlek till sig själv.


”Detta behov av att vara två för att kunna etablera en öm dialog
med sig själv”, skriver Simone de Beauvoir i ”Det andra könet”
när hon kartlägger den kvinnliga narcissistens behov av att rikta
kärleken till en annan mot sig själv för att uppleva sig själv
som älskad. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett
narcissistiskt monument?


Nej, att betrakta Madame som en människa blind
för allt och alla andra än sig själv är att gå för hårt åt henne.
Trots allt finns det ingen som är som solen, fullkomligt
självförbrännande och oegennyttig. Det är det som är älskandets
paradox: att man inte kan ge utan att samtidigt ta något.


Då är det bättre att läsa Madames brev som betraktelser över alla
de uttryck en passion kan ha, och låta henne vara precis det hon
är: en kärlekens uppenbarelse.


Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättare


Samtliga citat ur breven är hämtade ur ”Madame de Sévignés brev”
i urval och översättning av Arne Melberg, Atlantis 2018.