Sylvia Plaths sista brev

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara
identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon
läser Plaths sista brev.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2019-06-27.


Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med
när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör
den obligatoriska så kallade ”Plath tour” till huset i Devon,
till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23
Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den
trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att
efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen
Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen.


Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer
svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig
amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men
inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I
fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make
poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv.
Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias
självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först
dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig
ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia
och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga
såpopera som lockar?


synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd,
välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk
aptit ...


Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken ”The
haunted reader and Sylvia Plath” och undersöker Freuds teorier om
identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths
läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad.


För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill
göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom
med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt
och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om.
Men – det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi
och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och
räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd
bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden,
skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter
och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny
tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och
outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin,
trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors
efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för
att ”Cambridges största tjejtjusare” Ted Hughes skulle få skrivro
och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om
att han var.


Ja, hon var – som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin
skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons
biografi ”Sylvia Plath – ett diktarliv” – synnerligen effektiv,
ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt
ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med
avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från
delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa.


Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller
identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt
självmedveten ”übermensch”? Hon som i breven hem till sin mamma
beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar
golv efter golv – ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet
med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även
om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått
som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade
England för att det var så smutsigt och som hon sa ”nersmetat av
fett och kol”.


Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen
outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den
svartmålning som påbörjades efter hennes död – Teds syster
Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster” i The
Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan
hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få".
Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till
make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på
att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja,
trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna,
så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom
2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig.


Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju
dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på
sömntabletter


Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är
Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big
Freeze – den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I
sin memoarbok ”Giving up”, som handlar om väninnan, går hon hårt
åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men
trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där ”hatets
mysterium” i sin diktsamling om Sylvia Plath ”Brev på
födelsedagen”: ”Vad du än hittade bombarderade de med skärvor,
åtlöje, smuts – det där hatets mysterium.” Hughes å sin sida
hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en
misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels –
förstås – på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död.


”I think I’m dying. I am just desperate. She is so beautiful.” Så
skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som
fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som
räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den
hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en
erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen ”Glaskupan”. Och
”hon”, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds
älskarinna.


Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju
dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på
sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i
boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne.


Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath
som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som
fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten,
den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så
kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och – framför
allt – i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan
inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck
för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig
frihet.


I livet är det svårt att åstadkomma, kanske
kommer man nära genom att sitta på en hästrygg – med tömmarna i
handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath
älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till
”Ariel – the restored edition” om sin mors ovilja ”att med
förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina
dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och
överraska” och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log
hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: ”Här kommer
ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag
tycker väldigt mycket om.”


Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet.


 


Stagnation i mörker.


Sedan substanslösa blå


strömmar av avstånd och sten.


 


Guds lejoninna,


hur vi blir ett


nav av hälar och knän! – Fåran


 


klyvs och drar förbi, syster till


halsens bruna båge


som jag inte kan fånga,


 


svartögda


bär kastar mörka


krokar –


 


munfullar svart sött blod,


skuggor.


Något annat


 


slungar mig i luften –


lår, hår;


flagor från mina hälar.


 


Linda Skugge, författare och skribent


Litteratur


Gail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill
media. 2016.


Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia
Plath Volume II: 1956–1963. Faber & Faber, 2018.


Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och
Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012.


Anne Stevenson: Sylvia Plath – ett diktarliv. Översättning:
Inger Johansson. Forum, 1992.