Philip Larkin och breven till Monica

Den brittiske poeten Philip Larkins litteratur är läst och
älskad. I brev och biografier framkommer mindre smickrande sidor,
som till exempel rasism. Men när hans brev till livskamraten
Monica Jones publicerades nyanserades bilden något. Jan Norming
har läst.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad den 18 mars 2011.


För en tid sen stod en notis i engelska The Guardian. En okänd
kärleksdikt av poeten Philip Larkin hade hittats
i en skokartong. Dikten låg instucken i ett gammalt, tummat
internkuvert. Föremålet för Larkins ömma känslor var
Betty Mackereth. Han var bibliotekarie på
universitetet i Hull och hon var hans sekreterare.


Till notisen fanns ett foto. Larkin sitter i sina hornbågade
glasögon lutad mot en pelare av betong. Bakom honom står en
cykel. Är det hans? Jag vet att han cyklade och på omslaget till
diktsamlingen The Whitsun Weddings finns också en cykel. Whitsun
betyder pingst. Det är en tunn bok i vitt och olivgrönt med hård
pärm, jag hittade den hos Blackwell’s i Oxford. Den ser ut som en
sådan där liten skolradioutgåva från femtiotalet.


Larkin är läst och älskad i England. Föra året hade han varit död
ett kvartssekel. Hans dikter är ofta rimmade bilder av engelskt
liv och kynne. Jag vill fånga, tolka och bevara livet som det ter
sig, skriver Larkin i ett tidigt brev till sin livskamrat
Monica Jones. Kanske bevara i meningen
konservera, som att lägga in frukt eller syra grönsaker, och
noggrant anteckna innehållet på etiketterna.


Det får mig att tänka på Tomas Tranströmers dikt
Decemberkväll från 1972. ”Här kommer jag den osynlige mannen,
kanske anställd av ett stort Minne för att leva just nu…”


Jag tänker mig att det är Larkin som kommer på sin cykel. Och
samma svävande exakthet finns i hans dikter, små sakliga och
gåtfulla stycken om att dricka te, åka tåg och gå i kyrkan, allt
det där som finns och sen inte finns, som skingras och försvinner
som rök ur våra liv. Om ingen minns åt oss.


I samband med 25-årsminnet av diktarens död utkom nyligen Letters
to Monica, ett urval av hans korrespondens med Monica Jones.
Philip Larkin föddes 1922. Som ung bibliotekarie kom han 1946
till universitet i Leicester där jämnåriga Monica Jones föreläste
i engelsk litteratur. Båda hade examen i ämnet från Oxford, han
vid St John’s, hon vid St Hughe’s. Men i Oxford möttes de aldrig.


På omslaget ser man de bägge. De är på semester. Det är mitten av
femtiotalet. Hela sitt långa förhållande åker de regelbundet på
semester. Tillsammans planerar de resrutter. Larkin beställer
biljetterna, kollar tidtabeller och bokar hotell. Andra har
äktenskap, barn, hushåll och ekonomi ihop. De har sina semestrar.
Så kallade semestrar, skriver den elake Martin Amis i en anmälan
av boken. Resmålen var inte alltför vidlyftiga. Hope you got my
letter from Pocklington, citerar Amis.


Larkin var en motvillig semesterfirare. Semestern som koncept,
hävdade han, bygger på en huvudsakligen kvinnlig föreställning om
att allt blir bättre i Venedig eller Frinton. Själv stannade han
helst hemma. Hela sitt vuxna liv försörjde han sig som
bibliotekarie, de sista trettio åren i Hull, en håla vid Nordsjön
med låga moln, dis, dimma, fukt och frånlandsvind, en perfekt
plats för utövare av den speciella sorts misantropi som var
Larkins.


Men här är de alltså på Sark, en av kanalöarna intill den franska
kusten, hav och obruten horisont, ett bukoliskt landskap med
bräkande får och en varm bris. Omslagets foto är svartvitt. Det
är en fin dag av skuggorna att döma. I fonden ett band av kobbar
och skär. Hon sitter och han står, rygg mot rygg, hon i
solglasögon, han med kikaren i händerna, hon med en ryggsäck av
smärting, han barfota i sandalerna, hon ser ut mot havet, han in
mot land, de är så unga, redan så ensamma och så vita i solen.


Kanske är semestrarna hans offer. Hennes är i så fall större. Hon
vill gifta sig, kanske ha barn. Det vill inte han. Eller törs
inte. Kan inte bestämma sig. Så det blir som det blir. Varje gång
frågan kommer upp skyller han på sitt skrivande och hon fogar
sig, han får dåligt samvete och hon förebrår sig, han tröstar
henne och hon honom, prisgivna åt varandra. Red ut det, den som
kan.


I nästan fyrtio år försökte de, skrev och skrev, Philip skickade
mer än 1 421 brev och 521 kort, inalles cirka 7 500 sidor.
Hon postade säkert lika många. Någon borde ge ut dem i urval,
Letters to Philip. Här finns bara några få brottstycken av
Monicas brev återgivna i finstilta fotnoter.


Varför har du alltid mer tid för andra än för mig, undrar hon,
och ber genast om ursäkt, intill förtvivlan resonabel. I ett
annat fragment framgår att hon är djupt sårad av hans affärer med
andra kvinnor, särskilt när hon blir varse att han tagit med en
dikt om en av dem i The Whitsun Weddings. Fast han lovat. Hennes
behärskning är hjärtskärande. Samtidigt som han skrockar något om
hur ogärna han ser att hon träffar en ”PhD i åttkantiga glasögon,
någon som var i Rom förra året”.


Philip Larkin och Monica Jones bodde aldrig ihop, förutom hans
sista år. Ett kort tag kom de att dela adress och leva i något
som liknade ett äktenskap. Hon fick bältros och flyttade in efter
en sjukhusvistelse. Larkin dog först. Enligt hans önskemål maldes
dagböckerna ner till makulatur under överinseende av hans
sekreterare. I brev till Monica hade han betackat sig för
illvilliga levnadstecknare.  Hon bodde ensam kvar. På sexton
år gick hon knappt utanför dörren. Efter Monicas död hittade man
högarna av brev. Den digra samlingen köptes av Bodleian Library i
Oxford.


Deras brevväxling ger begreppet resonemangsförhållande en ny
innebörd. Här avhandlas allt, också sånt som inte blir sagt när
de ses, i varandras närhet är de valhänta, blyga, försagda. Det
är lättare att komma till tals i breven, tonen är stundtals
ömsint och kärleksfull, de leker och tumlar runt som kattungar i
texten. Båda har en fäbless för Beatrix Potter och hennes
sagovärld. Larkin illustrerar breven med små teckningar i trubbig
blyerts. Han är sälen och hon är kaninen. Dear bun, inleder han
sina depescher.


De kommenterar politik och boxning, cricket och litteratur, han
rådgör löpande med henne om sina dikter, hon är uppskattande men
inte okritisk. Som korrekturläsare är hon omutlig och säger
ifrån. Det kan gälla stilen i stort, enstaka ordval eller ett
tveksamt demonstrativt pronomen. De skriver om böcker och
författare, levande och döda, skvallrar och baktalar, få finner
nåd inför deras ögon. Philip som redigerar Oxford Book of
Twentieth Century English Verse, anförtror henne vad han tycker,
att det mesta är skräp, ingen som är född efter 1930 kan skriva,
Ted Hughes klarar sig med knapp nöd.


Andra råkar värre ut. ”Who cares about asses like Blake or bores
like Byron?” Några duger, Thomas Hardy alltid,
W. H. Auden för det mesta, John
Betjeman åtminstone ibland, Kingsley
Amis för gammal vänskaps skull, Barbara
Pym, Shakespeare förstås, ”är det inte underbart att han
finns och är engelsk och att vi är engelska, tänk om du var
tjeck, oupphörligt knorrande, och jag en jänkare som skrev på en
avhandling om vattenmetaforer hos Pound”.


De klagar ständigt över sakernas tillstånd, vädret, krämpor,
huvudvärk, hösnuva, matsmältning, sprit, brist på pengar, Larkins
morsa, tristess, tråkiga historier, grannar som grälar eller
spelar fel musik för högt, ”något atonalt som låter som en färja
på väg ut ur en pianofabrik”.


Med åren blev Larkin a grumpy old man enligt principen om att
aldrig underskatta sanningshalten i en djupt rotad fördom, fast
så värst gammal blev han inte, och sin språkliga skärpa tappade
han aldrig, heller inte sin osvikliga blick för tillvarons mer
absurda sidor. Han är emellanåt rätt underhållande och klarsynt i
sin grinighet.


Letters to Monica är en text full av koder, förkortningar,
tecken, medvetna felstavningar, omskrivningar, ordlekar, ett
partitur för två ensamma röster. ”Idag bär jag de gula strumporna
du gav mig. Ikväll tog jag en stor G & T, synd på citronerna
annars”. De dricker för mycket, var och en på sitt håll. Åren går
och man undrar hur hon har det, Monica Jones,
när breven glesnar och han får medalj av drottningen, går på fest
hos Faber & Faber eller träffar sina älskarinnor.


When it comes to women, I fucking give you up, skrev en gång
Kingsley Amis till Larkin. I Amis roman Lucky Jim från 1954 får
en av figurerna, Margaret, låna drag av Monica. Det är ett infamt
porträtt. Larkin slutade inte umgås med vännen för det. Föga
ridderligt mot Monica kan man tycka. Om han med tiden fick
svårare att fördra Amis berodde det på annat. Framför allt var
det Amis obestridliga talang för ett bekymmersfritt leverne som
väckte hans harm, eller möjligen förtäckta avund. Åtminstone om
man får tro Marin Amis, Kingsleys son.


Åtskilligt har sagts om Larkins dystra tillvaro, och om
motsättningen mellan liv och dikt, de till synes vattentäta
skotten. Men jag tänker att det ena hör ihop med det andra, och
att det har med hans ambivalens att göra, hans vacklan, det
dubbla seende som berikar hans konst men föröder hans liv.


Å andra sidan, vad vet vi? Kanske njöt han i hemlighet av att
skrubba skjortkragar, tvätta lakan, klippa gräs, av sina eviga
stuvningar och persikor på burk, sina stunder med The Archers i
radion, en halv flaska sherry till Händels Water Music,
cykelturerna i Hull med omnejd, två stora gin och tonic medan
Sidney Bechet snurrade på skivtallriken, kanske njöt han så
skamlöst att han var tvungen att beklaga sig, och som sagt
förmågan att förvandla ledan till skön dikt hade han, som i Home
is so Sad, Days, Church Going och den oändligt sorgsna Take One
Home for the Kiddies.


Men vad vet vi? Vad vet vi om varandra, om varandras liv?
Ingenting, inte ett vitten, inte ens när vi tror oss veta, inte
ens när vi vet, vet vi.


Jan Norming


Litteratur:Larkin, Philip: Letters to
Monica Edited by Anthony Thwaite, Faber and Faber och Bodleian
Library
Larkin, Philip: The Whitsun Weddings, Faber and Faber
Larkin, Philip: Collected Poems, The Marvell Press och Faber and
Faber


Larkin, Philip: Döden är ett moln, dikter i urval, översättning
av Olle Thörnvall, Ellerströms förlag


Länkar:Diskussionssida om och med Philip
Larkins nyupptäckta dikt, “Dear Jake”


The Poetry Archive, med inläsningar av Philip Larkin



Programledare: Fredrik Pålsson  fredrik.palsson@sr.se
Producent: Lena Birgersdotter  lena.birgersdotter@sr.se