Empatins utvidgning leder till märkliga motsägelser

Moderna medier gör att vi kan uppfatta lidandet hos personer på
andra sidan jordklotet i realtid. Thomas Steinfeld reflekterar
över några av märkligheter som följer på empatins utvidgning.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det är svårt, om inte omöjligt, att mäta kulturella framsteg,
till skillnad från landvinningar inom teknik eller vetenskap. Men
om det funnes ett framsteg inom kulturen som de flesta människor
förmodligen kunde enas om, i alla fall inom västvärlden, så vore
det utvidgandet av empatin. Medlidandet har blivit en företeelse
så allmän, att man inte ens tänker på att också den har en
historia. Men så är det, och den är inte ens gammal.


I Honoré de Balzacs roman “Pappa Goriot” från 1835, förekommer en
scen, där Eugène de Rastignac, en fattig och ambitiös ung man
från landet, träffar en vän, medicinstudenten Horace Bianchon.


”Har du läst Rousseau?”, frågar Rastignac.
”Minns du passagen, där han frågar läsaren vad denne skulle göra,
om han kunde bli rik utan att lämna Paris, genom att döda en
mandarin i Kina, enbart genom viljans makt?” Medicinstudenten
nickar, men förklarar sedan att han icke skulle vara i stånd att
begå ett mord ens på distans. Rastignac tvekar. Kina är långt
borta. Mandarinen känner han inte till, och världen är ond.
Empatin skulle knappt ha ett objekt, för att inte tala om
medlidandet. Så varför skulle han inte handla i det egna
intresset, utan hänsyn och moral?


Rastignac ställde sin fråga i en tid, när det skulle ha tagit
månader för en nyhet från Kina att nå Paris, och i så fall torde
det ha handlat om en mycket stor händelse. Tjugo år senare, när
sjuksköterskan Florence Nightinghale tog hand om brittiska
soldater på turkiska sjukhus, fanns redan telegrafin.
Tidningsläsarna i England läste om nyheterna från Krimkriget med
enbart några timmars fördröjning. De fick en föreställning om
såren och lidandet. ”The Nightingale Fund” blev den första
insamlingen för välgörande ändamål som nådde en hel nation.


Föreställningen, att en tanke skulle kunna döda över långa
avstånd, föregriper teknikens utveckling. När Rastignac funderar
över empatins räckvidd, står han fortfarande för ett samhälle som
har en mer eller mindre sluten uppfattning om sig självt. Vad som
händer i andra världsdelar, till och med i andra landsdelar, är
främmande för honom. Och inte bara det: Empatin sträcker sig inte
ens till de anhöriga av en annan klass, till bönderna på landet
eller de eländiga på den egna gatan. Sedan dess tycks empatin
bara vuxit, över alla gränser. Numera kan den åtminstone i teorin
tänkas täcka hela globen. Litteraturen, och inte minst teatern
och bildkonsten har sedan århundraden förmedlat föreställningen
om andra människors lidande. Under det senaste seklet har
fotografin och filmen kortat ner förmedlingens hastighet till
några sekunder. Alla, var de än må befinna sig, kan reagera på en
händelse, med uppmärksamhet, medkänsla och hjälpsamhet. Bilderna
förmedlar sken av sinnlig närvaro.


Aldrig tidigare hade filosofer och författare
funderat så mycket över förhållandet mellan egoism och moral som
under decennierna kring år 1800. Förmodligen inte heller senare,
eftersom medkänslan med medieutvecklingen blev till en skenbar
självklarhet. Balzacs romaner står för slutet av denna period. I
dess begynnelse finns Jean-Jacques Rousseau, som pekar på att
medkänslan är en ändlig resurs: ”Känslan av medmänsklighet tycks
ånga bort”, skriver han i en uppsats från år 1755, ”den blir
svagare, när den sprider sig över hela jordklotet.” Som en
konsekvens av denna tanke pläderar Rousseau för en
regionalisering av medkänslan. “Det viktigaste är att vara god
till människorna, som man lever ihop med”, skriver han.


Fotografin, filmen och kommunikationsteknikens utveckling
förvisar Rousseaus – och för den delen: Balzacs – övertygelse
till en gången tid. Man lever ihop med helt främmande människor
på helt främmande ställen. Man blir partisk, bara för man ser en
annans lidande. Men medkänslans tillväxt lockar fram motsägelser,
paradoxer och andra märkligheter. Den första är att det blir
oklart vem omtanken egentligen gäller. Att empatin egentligen
handlar om att den medkännande njuter av medkänslan, att hen
identifierar sig med ett fjärran offer för att uppleva den egna
godheten, är en tanke som den skotske filosofen Adam Smith förde
fram i sin ”Teori om de moraliska känslorna” 1759. Det
”konstgjorda medlidandet”, förklarar han, hindrar folk att ta
ödet i sina egna händer och verka för de näras bästa.


Ett annat problem, som Susan Sontag tar upp i sin bok ”Att se
andras lidande” från 2003, är att det är tveksamt om bilderna av
civila krigsoffer verkligen främjar motståndet mot
våldsamheterna. Fotografierna skulle till och med kunna uppfattas
som en uppmaning till ännu större insatser i bekämpandet av
fienden. Mer medkänsla skulle i så fall leda till mera våld.


Den tredje märkligheten är en variation på Susan
Sontags tanke, men den framfördes redan 1755, när den franske
filosofen Denis Diderot, först en nära vän till Rousseau och
sedan dennes värste fiende, sammankopplade medkänslan med
sanningen: “Den som vägrar att anpassa sig till sanningen, när
den en gång för alla har upptäckts, är en dåre eller ond i
moralisk mening.” Han kunde tänka sig att utesluta folk ur
mänskligheten, som inte delade hans idéer om vett och förnuft.
Han önskade sig alltså ett slutet samhälle, som skulle omfatta
hela världen. Det skulle vara det första slutna samhället som
inte kunde öppna sig.


Diderots uppsats om naturrätten, i vilken han formulerar denna
slutsats, är synnerligen snabbt skriven. Senare skulle han bli
mer nyanserad, men här framstår han som företrädare för en
världsåskådning i vilken idén om mänskligheten får latent
terroristiska drag. Den som står utanför den självpåtagna
sanningen blir en laglös varelse, en pirat, en paria.


Eugène de Rastignac, den unge mannen som kunde tänka sig att
mörda en mandarin i Kina, enbart genom en tanke som utvecklade
sin verkan på ett avstånd av många hundra mil, är en av de ofta
återkommande gestalterna i Honoré de Balzacs romansvit som kallas
för ”Den mänskliga komedien”. I senare böcker blir Rastignac en
förmögen man, han blir minister och greve. Vännen Horace Bianchon
däremot blir den främste läkaren i Paris, alltid kunnig, utan en
tanke på sig själv. När Balzac dog, i augusti 1850, lär hans
sista ord varit: ”Bianchon”. Man får ta det som ett svar på
Rastignacs fråga: Fysisk närhet var ingen förutsättning för
medlidandet längre. De räckte med en föreställning om närhet,
över hur stora distanser som helst.


Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap