Vilhelm Mobergs utvandrarepos som frontlitteratur

Mobergs utvandrarserie tillhör den svenska litteraturhistorien.
Men läst i en amerikansk kontext framträder en berättelse som
kastar ett annat ljus över den svenska historien, menar Lisa
Carlsson.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Första gången jag såg delar av USA som inte var New York City,
reste jag med Greyhound-bussarna genom östra USA. Home of the
brave, land of the free. Allt var nytt. Och samtidigt hade jag en
känsla av att ha varit där förut. Jag befann mig i en film.
Ljuset var en film – de pastellfärgade husen i Miami i
solnedgången. Ljuden var en film – soptunnorna som töms på gatan
om morgonen i New York, polisbilarnas sirener om nätterna.


Det var som att befinna sig i ett kalejdoskop av bilder och
föreställningar. Myterna om USA finns överallt, ständigt
närvarande. Allt var en film och samtidigt så verkligt. Sanden
under fotsulorna, gatstenarna. Asfalten som kokade i hettan. Bush
den yngre var fortfarande president och vi förfasade oss över
utrikespolitiken med en sedvanlig svensk självgodhet. Amerikanska
flaggor på varenda veranda.


Vi gick genom Chinatown och Little Italy. Genom
judiska kvarter, puertoricanska, grekiska. En smältdegel sägs
det. Långt borta i Minnesota finns folk som fortfarande pratar
svenska. Men ingenstans såg vi spår av ursprungsbefolkningen.
Ättlingarna till de som överlevt de omfattande folkmord vilket
skapat detta, de frias land. Kanske åkte vi förbi ett kasino
någonstans i natten. Annars, ingenting. Vi reste in i glömska. Vi
reste över stulen mark. Som många svenskar före oss.


En fundamental myt i konstruerandet av USA var att när nybyggarna
anlände var landet låg tomt och obrukat. Ett överflöd av bördig
jord som bara väntade på att styckas upp, ägas och generera
rikedom de som vågade sig över Atlanten. Många svenskar flydde
svälten i hemlandet under 1800-talet för att söka lyckan i väst.
En av anledningarna att detta var möjligt var the Homestead Acts.
Lagar som innebar att du som svensk man kunde ockupera ett visst
hektar mark för att sedan köpa loss den för ett svindlande lågt
pris.


Vilhelm Moberg beskriver denna resa och
affärsuppgörelse med stor inlevelse i sin romanserie om
Karl-Oskar och Kristina Nilsson som med familj och vänner
utvandrar till territoriet Minnesota för att skapa sig ett nytt
liv. De reser över havet och, och över mil efter mil av stulen
mark.


De fyra romanerna som utgör serien är fulla av beskrivningar som
upprätthåller myten om det tomma landet. Karl-Oskar är den första
mannen som vandrar genom skogarna i Minnesota, som är vildvuxna
och orörda. Den mjuka jorden under hans tunga stövlar har
tidigare endast beträtts av djur och vildar. Ursprungsbefolkning
förekommer i Utvandrarserien, men de beskrivs inte som människor.
Snarare något djuriskt. Som om de är sprungna ur naturen när de
smyger fram på tysta fötter. De uppstår ur och försvinner in i
tomma intet. Deras närvaro är ett hot även om de oftast
förekommer i sin frånvaro. Som vilda rop i natten eller spår i
skogen, i form av gravar och totempålar, ett monument som inte
förekom i Minnesota under 1800-talet.


Landskapet och förutsättningarna som Moberg skrev fram är inte
historiskt korrekta. Det är visserligen ingenting vi kan avkräva
fiktionen men det är anmärkningsvärt då författaren baserade hela
sitt epos på en omfattande historisk research. Under 1950-talet
när romanerna skrevs var USA:s konventionella historieskrivning
inte särskilt ifrågasatt och i den historieskrivningen anländer
européerna till ett land som ligger framför dem som en oskuld
redo att plockas. Bebott endast av varelser som måste dö för att
ödet ska kunna manifesteras. Ett utdöende folk. En lögn.


Sanningen är den att de flesta nationer i
Nordamerika levde utan svält, med relativt få sjukdomar innan
koloniseringen började. Kontinenten bestod av samhällen som
kommunicerade och bedrev handel över stora landytor, land- och
vattenvägar löpte över hela landet. Skogen och marken underhölls
och brukades. Roxanne Dunbar-Ortiz skriver i An Indigenous
People's History of the United States att om kontinenten hade
varit en fullständig vildmark hade pilgrimerna och nybyggarna
aldrig överlevt. Den redan existerande infrastrukturen var en
förutsättning för att kunna expandera över landet. En annan
förutsättning var utrotningen av ursprungsbefolkningen. När
Karl-Oskar och Kristina anländer till territoriet Minnesota pågår
folkmordet på ursprungsbefolkningen. Ett folkmord där nybyggarna
fick betalt för varje person ur den inhemska befolkningen de
mördade. Beviset för betalning visades upp i form av skalper,
något Karl-Oskars bror Robert funderar över i Utvandrarna när han
står på ångbåtens däck och ser indianer på håll. Varför kallades
de för rödskinn när de snarare var bruna? tänker han för sig
själv. Det var på grund av att alla skalperade lik som nybyggare
lämnade efter sig var täckta av blod.


I Mobergs romaner deltar Karl-Oskar och Kristina inte aktivt i
något dödande. De bevittnar endast våldets konsekvenser.
Ursprungsbefolkningen i deras närhet är redan på väg att dö ut.
Språklösa, smutsiga, hotfulla rör de sig runt nybygget. Främst
förekommer de symboliskt i form av en stor sandstensklippa som i
romanen berättar om ursprungsbefolkningens öde. Att dö ut och
lämna marken åt den vita mannen. Stora stenblock faller som tårar
ur klippan som begråter sitt folk och deras oundvikliga
försvinnande. Den stora klippan beskriver doktrinen Manifest
Destiny på vilken USA grundats. En berättelse om extremt våld,
förpackat som en berättelse om den kristna gudens vilja och en
inhemsk befolkning dömda till döden. Detta är berättelsen om USA.


Som svensk tenderar man kanske att läsa
Utvandrarserien som en specifikt svensk berättelse. Om hur en
grupp svenskar tar sig igenom ett otroligt hårt liv. Om att
behöva lämna sitt språk, sin familj och allt man känner till. Om
sorgen och kampen. Och visst är det en berättelse om alla dessa
saker. Men när Moberg skrev sina romaner skrev han sig in i en
specifikt amerikansk genre – frontlitteraturen. Det vill säga
berättelser som utspelar sig vid fronten, på gränsen mellan det
som européerna betraktade som civilisation, och det vilda.
Romanerna innehåller exakt samma konstruktioner av
ursprungsbefolkningen som frontlitteraturen kännetecknas av. Den
ädla vilden, den blodtörstiga barbaren. Ursprungsbefolkningen som
en spöklik närvaro. Utan språk. Till hälften natur. Det är en
genre som endast handlar om att  upprätthålla berättelsen om
USA. Det är en berättelse om kolonialism. Om svenskarnas roll i
denna kolonisering. Om vithet som det kapital som möjliggör ett
nytt liv. På det viset speglar de konventionella svenska
läsningarna av Vilhelm Mobergs Utvandrarepos den svenska
glömskan. En glömska som möjliggjort en historieskrivning där en
väsentlig del av den svenska historien utelämnats. Historien om
kolonialismen.


Lisa Carlsson, litteraturvetare och kulturskribent