John Williams – författaren som skrev tre perfekta romaner

John Williams stora genombrott kom långt efter att hans död. Men
då blev det desto större. Mikael Timm reflekterar över storheten
i hans romankonst i denna essä.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2019.


Författaren John Williams skrev bara fyra romaner men åtminstone
en av dem har kallats för ”den perfekta romanen”. Den heter
Stoner och utkom 1965. Titeln är namnet på romanens huvudperson,
en anspråkslös lärare i litteratur vid ett obetydligt universitet
någonstans mellan den lärda östkusten och den vilda västkusten.
Som nog alla läsare gissat finns det stora beröringsytor mellan
huvudperson och författare – med ett par viktiga undantag: John
Williams var inte anspråkslös, varken i klädsel eller debatter
och heller inte utan framgång. Med tiden blev han något av en
stjärna på Denvers universitet. Han var poet, tidskriftsredaktör
och essäist – och flitig i alla yrkesroller på vad som kallades
Västerns Harvard. Och så var han då romanförfattare.


 Stoner vann respekt bland kolleger men nådde inte många
läsare. Augustus, 1972, belönades med ett ansett pris, National
Book Award, men blev ändå bortglömd eftersom priset för första
och enda gången delades mellan två böcker det året. Och när John
Williams avled 1994 var han en fotnot i det förflutna – för att
ett par decennier senare var tokhyllad bästsäljare. En modern
klassiker i nivå med Hemingway och Faulkner.


Williams och Stoner hade bägge lite otur i livet. I likhet med
sin huvudperson levde Williams ett lugnt liv vid ett fridfullt
universitet. Eller…? Nja, det var lugnt till det yttre. Williams
hade visserligen samma arbete i många år och reste föga och
liknar i det sin huvudperson. Men Williams liv var fyllt av
konflikter med kolleger, agenter, förlag, fruar och barn. Allt
utspelat till ackompagnemang av klirret i cocktailglasen.


Charles J Shields biografi ”Mannen som skrev den perfekta
romanen” arbetar sig igenom Williams liv med pedantisk nit och en
stil som är lika konventionell som Williams är originell. Början
av biografin är faktiskt rätt svår att tugga sig igenom, men även
om Shields är en förskräckligt tråkig är hans huvudperson
fascinerande: full at motsägelser, skaparkraft och
destruktivitet.


Williams lever i marginalen av USA:s kulturella scen och kanske
är den placeringen både en förbannelse och en välsignelse. Hade
han utvecklat sin egendomligt genomskinliga prosastil i New York
där litteraturdebatten var en annan?


Det är svårt att sätta fingret på det originella
i Williams prosa – denna svårighet gäller alla romaner. Han har
inget återkommande berättargrepp som panoreringar över ett rum
eller användande av inre monolog. Han berättar det mesta i
löpande text – den är neutral, också hans dialog är nedslipad.


Så, vad är det som gör honom så märklig? Kanske att hans
berättar-jag på något subtilt sätt befinner sig på samma nivå som
läsaren.


Shields djupläser inte Williams texter utan håller sig till det
yttre – hans arbete på universitetet, vilka han umgicks med,
familjerelationer. Och det är nog bra, risken för övertolkningar
av verk är påtaglig.


Men ändå. Medan John Williams poesi förefaller tidstypisk
akademisk är hans prosa motvalls, påtagligt egensinnig. Mest
fascinerande är hans andra roman, Butcher’s Crossing som kom
1960. Titeln är namnet på en liten by i Västern på 1870-talet.
Bokens huvudperson Andrews kommer från Boston och drivs till
Vilda Västern av en vag med pockande längtan. Han vill något
annat. Men vad?


Det borde vara lätt att svara på – Butcher’s Crossing är
tydlig på gränsen till övertydlig, öppen på gränsen till
vidöppen. Williams verkar utgå från klichéer från västernfilmer.
Här finns den kapitalistiske företagaren, den prostituerade
kvinnan, den tuffe vildmarskännaren, den råe slaktaren, den
försiktige nybyggaren. Ändå ter sig var och en av dem annorlunda
än figurer jag mött i andra berättelser. Varje detalj i
västernhålan, varje människa huvudpersonen träffar gestaltas -
inte beskrivs. Allt är igenkännbart och gör samtidigt
motstånd. Man sitter som under en Hitchcockfilm och undrar när
det hemska ska hända.


”Den saknar praktiskt taget handling och skildrar fyra män som
ger sig ut på buffeljakt, hittar dem, slaktar dem och överraskas
av sträng kyla…[berättelsen] rör sig framåt som om en snigel
släpade den genom en damm av sirap. Man kan lägga ifrån sig den
när som helst, det kommer många att göra”.


Så sammanfattade New York Times kritiker Butcher’s Crossing i en
förödande recension. Läst idag är det tydligt att Butcher’s
Crossing mer handlar om något som inte finns än något som finns.
Det som saknas är berättarens avsikt. Nästan alla historiska
romaner förmedlar känslan av att berättaren vet vad som ska
hända. Läsaren är i trygga händer, vad texten än säger. Men
Williams roman Butcher's Crossing förmedlar känslan av att allt
händer i samma ögonblick jag läser texten. Allt är fritt. Och
därmed svårt att tolka. Dess ytlighet är dess djup. Butcher’s
Crossing sluter sig om sig själv.


Detsamma kan sägas om personen Stoner som älskar att undervisa i
litteratur, som är omutlig och därför går under. Litteraturen är
hans religion. Men vad vill författaren säga?


"Hoppet om framtiden gör oss otacksamma för de välgärningar vi
fått mottaga", säger romaren Silanus i Maeterlincks pjäs om Maria
Magdalena.


Men tacksamhet var inte Williams bästa gren om
man får tro vittnesmål från närstående och studenter. Och
framtiden slutade han hoppas på. Inte ens framgången för Augustus
1972, en fullständigt lysande roman som hade lättare att nå en
bredare publik genom sin klara struktur, beredde honom någon
större glädje.


Williams tycks ha blivit alltmer excentrisk med åren och
framgångarna. Han slarvade med lektionerna, uppträdde berusad och
förefaller nästan medvetet ha spelat ut sin lynnighet. Hans
insatser som lärare i kreativt skrivande blev stilbildande vid
amerikanska universitet men hans egen forskning var mest ansatser
och han lyckades aldrig fullfölja sin sista roman som han
arbetade med i åratal och ibland läste högt ur.


Många har uppfattat Williams som en olycklig kollega till Stoner.
Men budskapet i Stoner kan sägas vara: släpp fram livet. Augustus
skulle säga: acceptera det. Men det verkar inte Williams ha
gjort. Ändå undrar jag om det inte i hans loser-roll fanns ett
inslag av revansch: Williams kunde till skillnad från sin
romanhjälte Stoner ta klivet in i det excentriska. Han krävde
uppmärksamhet och han fick det. Han var inte lycklig – men han
var sedd.


1800-talsförfattaren Chateaubriand kallade sina memoarer ”Minnen
från andra sidan graven” eftersom han var övertygad om att bli
förstådd först av eftervärlden. Att bli kallad ”Mannen som skrev
den perfekta romanen” borde ju framkalla sarkastiska kommentarer
av litteraturälskare, för vem kan säga vad en perfekt roman är?
Ändå framstår Williams tre romaner som närmast perfekta, var och
en i sin genre.


Därmed också sagt att de knappast kan vara förebilder. Williams
insåg att tiderna förändrats men kunde inte ansluta sig till
beatnikgenerationen, Hemingways hårdkokthet, Faulkners
expressionism eller något annat litterärt mode. Han var
klassicist, nästan mot sin vilja.


Vår egen tid kan svårligen skildras med denna stilkonst men nog
var Williams i nivå med Flaubert, en annan snarstucken, petnoga
och hårt arbetande författare.


Inte illa för en deppig lärare i Denver.


Mikael Timm


 


Litteratur


Charles J Shields: John Williams – mannen som skrev den
perfekta romanen. Översättning: Ragnar Strömberg. Natur &
kultur, 2018.