Där gränsen mellan mänskligt och geologiskt upphävs

Island har länge fungerat som en slags skärningspunkt där
människa och geologi möts. Men i den mänskliga påverkans
tidsålder får Islandsresan en ny laddning, konstaterar
idéhistorikern Erik Isberg.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publiceras den 25 april 2019.


Under 2010-talet ökade antalet resor till Island explosionsartat
i spåren av finanskrisen när den lilla ön i Atlanten blev ett av
de främsta resmålen för den västerländska medelklassen. Men
samtidigt som bilder på gejsrar och svarta vulkanstränder fyllde
sociala medier uppenbarade sig ett annat, långt större geologiskt
fenomen. Idén om mänskligheten som en kraft som förändrar jorden
fick ett brett genomslag, oftast sammanfattat med begreppet
antropocen, en geologisk epok som kännetecknas av mänsklig
aktivitet.  


För 11 500 år sedan inleddes holocen, antropocens
föregångare. Det är en epok som brukar beskrivas som varm och
stabil, en grogrund för mänskligt liv på jorden. Om detta är den
naturvetenskapliga expertisen enig, men tidpunkten för dess slut
är desto mer omtvistad. Olika händelser – som den agrara
revolutionen, ångmaskinens tillkomst, atombombningarna av
Hiroshima och Nagasaki – har föreslagits som dess slut och därmed
också planetens övergång till antropocen. 2016 är ett annat
alternativ, om inte annat som en populärkulturell slutpunkt, då
holocen dödförklarades av tidskriften Time.


Att publicera en dödsruna för en geologisk epok som nått sin
slutpunkt på grund av mänsklig aktivitet hade för bara några
decennier sedan tett sig obegripligt. Geologisk tid var något som
bara fanns, som himlen, havet och solen, ett milt bakgrundsbrus
långt bortom räckhåll. Men precis som havsnivåerna visat sig
stiga på grund av smältande isar och atmosfären fyllts med
koldioxid, har också den geologiska tiden dragits in i våra liv i
en stadig ökning av mänsklighetens rumsliga och temporala
gränser. Det vi gör idag kommer sannolikt att lämna spår som är
kvar även när vår art inte längre finns. Denna expansion innebär
förutom allt annat ett hot mot vildmarksturismens idé om att
uppleva platser bortom mänsklighetens påverkan, eftersom dessa
platser gradvis upphört att existera. Men på Island mullrar det
under klipporna, en dov röst som påminner om en tid när
relationen mellan människa och planet var radikalt annorlunda.


När det planetära kliver in i vår vardag blir den geologiska
epokindelningen något annat än abstrakt naturvetenskap: den får
en känslomässig laddning. Holocen brukade vara en neutral term
för att beskriva en viss mängd tid, en slags måttenhet, men har
fyllts med nya betydelser och beskrivs, som i Times dödsruna, som
något vackert som förstörts. I det isländska landskapet blir de
planetära krafterna synliga och den geologiska tid som tidigare
tett sig abstrakt kan anta materiell form. För en västerländsk
vildmarksturism som betonat frånvaro av mänsklig påverkan kan
kanske lockelsen med Island delvis förstås som ett sökande efter
en sista utpost som ännu inte upplevs som indragen i en
expanderande mänsklighet. En nostalgi som riktar sig mot en
geologisk urkraft snarare än ett redan förlorat ekologiskt
paradis.


Men Island har också länge fungerat som en slags skärningspunkt
där människa och geologi möts. Redan i Jules Vernes Till jordens
medelpunkt från 1864 är Island passagen som tillåter professor
Lidenbrock och hans expedition att lämna jordytan och dyka ner i
planetens innanmäte. Vid tiden för bokens tillkomst hade Island
varit av vetenskapligt intresse i nästan ett sekel, men
kunskaperna om geologiska processer var ännu i sin linda.
Vetenskapsmannen Joseph Banks utförde under 1770-talet tidiga
expeditioner till Island och i breven han skrev hem till London
berättade han fascinerat om gejsrar, styrda av för honom okända
krafter. I takt med att geologin växte fram under 1800-talet
byttes gamla sanningar ut mot nya, jordens inre blev möjligt att
kartlägga med vetenskap.


Antropocens framväxt innebär att en ny omprövning av
mänsklighetens och planetens relation står för dörren. Den
separation mellan mänskliga och geologiska tidsskalor som tagits
för given blir allt mer omöjlig att bibehålla. I ljuset av detta
kan kanske även Island ses i ett nytt ljus: inte som en passage
mellan två olika världar, utan som en plats där de uppluckrade
gränserna dem emellan blir synliga.


Genom vildmarksturismens historia har olika landskap laddats med
olika betydelser beroende på betraktarens förförståelse. För
grundarna av nationalparken Yosemite i Kalifornien var den
storslagna naturen ett bevis för Guds storhet medan 1800-talets
nationalromantiker tolkade naturen som ett intyg för den egna
nationens karaktär och kvalitet. En bärande tanke inom den
västerländska vildmarksturismens historia är att människan är
liten och förgänglig, naturen storslagen och evig och att dessa
två alltid är åtskilda. I marknadsföringen av Island återupprepas
ofta denna tanke och 2010-talets många Islandsresor brukar delvis
tillskrivas vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott 2010. Under några
veckor avbröt askmolnet från vulkanen den annars punktliga
flygtrafiken och världens blickar riktades mot de krafter som låg
bakom de inställda avgångarna. På så sätt är Islandsresenärerna
ett led i en längre historia där en längtan efter litenhet bara
antagit nya former. Sökandet efter orörda platser är på så sätt
detsamma, men förhållandet mellan människa och planet är det
inte.


Problemet med vildmarksturismen är emellertid också detsamma:
lika lite som de tidiga vildmarksturisterna stod utanför naturen
står vi idag utanför jordens geologiska processer. Hur många
askmoln Eyjafjallajökull än spottar ur sig kan de aldrig täcka
över det faktum att mänsklighetens förhållande till planeten är
förändrat i grunden. Dessutom är flygresan till Island en del av
den problematik som lett fram till den just här förändringen. Men
Islandsresan skulle också kunna vara en del av en större
omprövning av mänsklighetens plats i en ny geologisk epok.


Antropologerna Gisli Pálsson och Heather Anne Swanson använder
begreppet geosocialitet för att beskriva hur geologiska
förändringar inte längre kan förstås enbart på planetär nivå,
utan också som något som kan erfaras i den egna kroppen när
gränser mellan mänskligt och geologiskt upphävs. Upplevelsen på
Island kan på så vis också vara motsatsen till nostalgi: det blir
en plats där man kan få syn på vårt nya geologiska tillstånd och
de krafter vi nu är en del av, en glimt av en framtid där
mänskligheten skapat en planet som är aktiv snarare än passiv.
Den bubblar framför oss, sjunger under våra fötter.


I relation till landskapet blir vi inte högt ovanstående eller
obetydligt små, utan något annat, sammanlänkade. Island erbjuder,
som miljöhistorikern Sverker Sörlin beskrivit det, en känsla av
tillhörighet till en begynnande geo-mänsklighet. Resan dit blir
en övergångsritual, ett kollektivt farväl till en planet som
förändrats i grunden. Vallfärdandet till den lilla vulkanön i
Atlanten får något religiöst över sig. En sorts pilgrimsresa. På
Instagram lägger en bekant upp bilder från sitt besök på Island.
Naturen är storslagen, klipporna askgrå. Horder av besökare köar
runt vattenfallet Gullfors och när jag kisar lite liknar det
nästan en begravningsprocession i slitstarka funktionskläder.


Erik Isberg, idéhistoriker med inriktning på miljöhistoria


 


Litteratur:


Anna Agnarsdóttir (red.), Sir Joseph Banks, Iceland and the
North Atlantic 1772-1820. Journals, Letters and Documents, Taylor
& Francis, London, 2016.


 


Chris Wilson, “Obituary: Remembering the Holocene Epoch”, Time
Magazine, 2016.


 


Gisli Pálsson och Heather Anne Swanson, ”Down To Earth:
Geosocialities and Geopolitics”, Environmental Humanities, 8:2,
2016.