Vårt expanderade nu kommer inte att rädda oss

Det sägs att tidsbegreppet förändrats, att vi lever i ett
expanderande nu. Men kanske bevisar klimatkrisen dåtidens och
framtidens makt över våra liv. Det funderar författaren Helena
Granström på.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


År 2017 dog en åtta månader gammal bebis av drunkning, efter att
hennes mamma lämnat henne utan uppsikt i badkaret. Mamman var
förtvivlad: Hon hade ju inte varit ifrån sin dotter mer än någon
minut. Men polisens undersökningar visade något annat: Flickans
mamma hade ägnat närmare tjugo minuter åt sitt Facebookkonto,
innan hon återvände till sitt barn.


Den digitala teknikens oerhörda förmåga att dra
till sig vår uppmärksamhet och närmast upplösa vår
tidsuppfattning, hur ska den egentligen förstås? Har den som
scrollar bland inlägg och uppdateringar upphört att vara
närvarande i nuet – eller är den tvärtom så djupt hängiven det
att all känsla för framtid och förflutet, ja, för själva tidens
gång, sätts ur spel? Kanske är vi aldrig så fullständigt
uppslukade av det enskilda ögonblicket som när vi motståndslöst
låter hjärnan följa den digitala sfärens algoritmiskt utstakade
vägar, förda av vår fria vilja i en omgivning exakt utformad för
att styra just denna viljas beslut.


Den amerikanske tänkaren Jonathan Crary gör i boken Scorched
Earth en iakttagelse som många har gjort före honom: Att
människans förhållande till tiden – och till det bortom den –
idag är under omdaning. Om hon tidigare har uppfattat sin
naturliga omgivning som bestående av beständiga och orubbliga
strukturer – strukturer som tycktes vara ”här för att stanna” –
har denna betryggande länk till evigheten nu ryckts ifrån henne.
Den flertusenåriga skogen har fallit sedan länge. Berget är inte
här för att stanna, det innehöll värdefulla metaller, så det har
kapats ned och schaktats bort. Glaciärerna är inte här för att
stanna, många av dem har redan smält. Det enda, konstaterar
Crary, som i vår tid tycks vara här för att stanna är det
radioaktiva avfallet, mikroplaster och onedbrytbara kemikalier. I
denna mening är den virtuella verklighetens ögonblick – på en
gång intensivt närvarande och befriat från den fysiska världens
förgänglighet – kanske det mest beständiga vi har.


Och det glupska nu som ständigt väntar i våra
fickor, redo att uppsluka den vars blick riktas mot skärmen är
långt ifrån bara en privat angelägenhet – tvärtom kan det sägas
utgöra den digitala teknikens själva centrum. Nya tekniska
innovationer – ständigt nya, då de som bar nyhetens prägel igår
kan vara föråldrade imorgon – utlovar realtidsfunktioner och
omedelbar tillgång till efterfrågade tjänster. Idealet är att
varje begär ska kunna tillfredsställas med ett klick, i trotsig
negation av såväl tidsliga som rumsliga och materiella
begränsningar. Och också mer konkret bidrar våra maskiner till
att hjälpa nuet tugga i sig framtiden. Syftet med den alltmer
omfattande datormodelleringen är att åstadkomma prognoser och
simuleringar som kan befria framtiden från osäkerhet: att
”belägra och neutralisera framtiden innan den har inträffat”. I
takt med att de storslagna framtidsvisionerna har fallit, tycks
vår lösning istället ha blivit att expandera vårt nu så långt det
bara går.


Det är en iakttagelse besläktad med den som för mer än trettio år
sedan gjordes av litteraturforskaren Frederic Jameson i den
numera klassiska essän Postmodernism, or the Cultural Logic of
Late Capitalism. Jameson argumenterar här för att det postmoderna
tillstånd i vilket vi fortfarande lever kännetecknas just av
nuets fullständiga övertagande på bekostnad av både förflutet och
framtid. Den postmoderna människan orienterar sig i världen
främst utifrån rumsliga kategorier, och upplever inte längre
tidens närvaro. Den moderna människans upplevelse av tid härrörde
nämligen, menar Jameson, från det förflutnas spår i landskapet:
naturen framstod ännu som evig, och också människans egen
historia fanns representerad i olika delar av samhället. På
landsbygden hängde en doft av förmoderniteten ännu kvar. Men när
moderniseringsprocessen väl är fullbordad och de sista spåren av
det förflutna har eliminerats känner människan inte längre tidens
rörelse – historiens förlopp har inte längre någon mening, det
enda som finns är ett utsträckt, allt övertagande nu.


Tvärtom, menar emellertid humanekologen Andreas Malm, som i boken
Stormens utveckling utsätter Jamesons resonemang för hård kritik.
Den historiska tiden är inte borta, den är inte ens på
tillbakagång. Faktum är att dess närvaro aldrig har varit så
påtaglig – eller så hotfull – som nu. Det må vara sant att både
de åldriga skogarna och mycket av den traditionellt brukade
jordbruksmarken är borta – eller åtminstone att den samtida
människan aldrig konfronteras med dem – men icke desto mindre
insuper hon det förflutna med varje andetag hon tar. Det kol och
den olja som under årmiljoner inkapslats och lagrats i
jordskorpan togs en dag upp och förbrändes, och mycket av deras
destruktivitet härrör just från det faktum att de tillhör ett
sedan länge svunnet kretslopp, en helt annan tid än vår.


Men inte nog med det: De utsläpp som idag ger
upphov till smältande glaciärer, försurade hav, översvämningar
och värmeböljor är inte våra egna, utan de som gjordes av
generationer före oss. Koldioxidhalten i atmosfären är i varje
givet ögonblick summan av alla dessa historiska handlingar, av
alla människor som färdats, fraktat och ätit; summan av var och
en av alla de eldar som tänts. Det vi trodde var nuet, lätt och
flyktigt som en svepning över skärmen, äger i själva verket
historiens fulla tyngd. ”Vi kan aldrig”, skriver Malm, ”vara i
stundens hetta, bara i hettan av detta ständigt pågående
förflutna.” Och på samma sätt kommer våra egna utsläpp att ha
återverkningar långt in i framtiden – hur långt vet ingen, men 10
000 år är en uppskattning. Det som avgörs av våra handlingar när
de läggs till alla de handlingar som utförts av människorna som
kom före oss är inte bara våra barnbarns framtid eller deras
barnbarns – det som avgörs är, för varje mänskligt vidkommande,
evigheten.


Och mot bakgrund av den belägenheten är det kanske inte så
konstigt att vi flyr in i den digitala teknikens omsvepande
ögonblick, in i ett evigt och uppslukande nu där inga skogar
brinner, inga byar svämmas över, inga barn drunknar i badkaret;
där det förhandenvarande är tillräckligt, eftersom det är allt
som finns. Som Crary formulerar det i en annan av sina böcker,
24/7: ”Ju mer man identifierar sig med det fysiska jagets
immateriella, elektroniska surrogat, desto mer tycks man
frambesvärja ett undantag från det biocid som pågår överallt på
planeten.”


Men kanske gör vi bäst i att påminna oss att den
tillflykten riskerar att vara högst temporär. Det uppvärmda
tillståndet – det i vilket historien oupphörligt gör sig påmind –
har, noterar Malm, ett tydligt övertag relativt det postmoderna
tillståndets abstrakta nu: Det har naturlagarna på sin sida, och
fortsätter vi att foga decennier av utsläpp till dess börda
kommer det troligen att inte dröja alltför länge innan det
överskuggar allt. På en sex grader varmare planet kommer nog inte
ens en stunds lättjefullt slösurfande att kunna skänka särskilt
mycket lättnad alls.


Helena Granström, författare