Bilismen och liberalismen körde ikapp mot solnedgången

1900-talet var ett århundrade marinerat i motorolja och drömmen
om att trycka gasen i botten. Ludvig Köhler funderar över
bilkulturens uppgång och fall.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Då min yngre bror höll på att ta körkort kom jag på mig själv med
att brottas med motstridiga känslor. Å ena sidan sympatiserade
jag med hans dröm om att fritt kunna ta sig fram på vägarna,
något jag själv både drömt om och gjort (med min Volvo 240 GL). Å
andra sidan hade jag svårt att se värdet i att satsa på något så
otidsenligt, ett nästan förbjudet nöje i vissa upplysta
kretsar. 


Ja, få ting är väl idag så polariserande som bilen. Många håller
den som sin käraste ägodel, andra ser den främst som en av de
stora bovarna i klimatkrisen. På sociala medier frodas
antagonismen mellan klimataktivister och bilister, och på våra
gator förekommer organiserade bilkaravaner såväl som
barrikadering av trafikleder i rusningstid. På ett rationellt
plan kan jag sympatisera med aktivister och bilskeptiker, deras
argumentation övertrumfar vår. Men jag saknar en djupare
diskussion kring vad bilens minskande status betyder. Att köra
bil kan vara effektiv terapi och meditation. Det kan vara att
snabbt ta sig till sin älskare, som Ester Nilsson i sin ärtgröna
Renault Twingo i Lena Anderssons roman Utan personligt ansvar.
Det kan vara insikter man får i en suv på Österlen, likt Ulf
Lundell i hans tegelstensserie Vardagar. Det kan vara magiska
möten i svarta taxibilar, som i Lars Noréns En dramatikers
dagbok. Det kan vara en stökig och knausgårdsk familjeresa i en
kombi, sinnebilden för en myspappa-aktivitet. Det är drömmen att
dra iväg. Det är, kort sagt, vår kultur.


Ännu är bilkörning i högsta grad folklig, men
liksom med rökningen, en annan stark 1900-talssymbol för frihet,
har samhället gjort en tvärgir. Harry Martinsons antibilism har
blivit hipp, moderna medborgare färdas fram kollektivt, med cykel
eller elsparkcykel. Annat var det i mitten av 1950-talet, då
bilen på många sätt peakade. När den franske tänkaren Roland
Barthes kommenterar den nya Citroën DS, även känd som ”Paddan”,
drar han sig inte för att kalla bilen för ”en stor epoks
skapelse; passionerat utformad av okända konstnärer” och ”ett
fullkomligt magiskt föremål”.


Fortfarande är vår kultur ytterst präglad av bilåkandet, eller i
vart fall drömmen om bilåkandet. Idag publiceras få böcker om
denna dröm, men den lever kvar från en tid då bilåkandet var ett
viktigt litterärt bränsle. Beatförfattaren Jack Kerouac blev i
slutet av 1950-talet känd för sin epokgörande På drift, en i
flera bemärkelser auto-fiktiv roman om att leva för drömmen om
att resa. Beatnikarna tillhörde en generation av frihetstörstande
amerikaner vars mål var att sticka ner längs kontinenten och
utforska musik och varandra och det blev början på vår tids
populärkultur.


I ungdomskulturens och bilkulturens ungdom var
kärleken till bilen rå och vild, som hos ungdomsvärstingarna i
den svenska filmen Raggare! som hade premiär 1959, samma år som
Kerouacs På drift kom på svenska. Dagens skönlitteratur skryter
sällan med bilen så öppet och oförblommerat. Kulturarbetarna
sysslar med ekokörning. Ett undantag är förstås Quentin
Tarantinos nostalgitripp Once Upon a Time in Hollywood där Brad
Pitts rollfigur bensinstint färdas över Los Angeles autostrador
med en taklös Alfa Romeo, helt fri från hämningar och
restriktioner. Bilvurmen var en omistlig del av det sena
1960-talets filmkultur.


Bilen symboliserar en era som, såhär i backspegeln, känns
betydligt mer liberal än vår tid. Vid en närmare besiktning visar
sig också bilens historia löpa parallellt med liberalismen som
ideologi. Samtidigt som John Locke under andra halvan av
1600-talet publicerade sina banbrytande skrifter, designades de
första motordrivna föregångarna till bilen. Fordonet och
ideologin utvecklades och växte sig starka tillsammans 1800- och
1900-talen, även om det väl bara var bilen som i slutändan
erövrade hela världen. Och om det är som vissa säger, att vi nu
är på väg in i en tid med mindre liberalism, är det nog inget
sammanträffande att bilens ställning är skakig. Den spelar
förvisso ännu en viktig roll för vår kollektiva nytta och
individuella glädje. Polisen klarar sig inte utan bilen, inte
heller sjukvården, lantbrevbäringen eller färdtjänsten. De flesta
som ska föda barn tar släktingens bil eller taxi till
förlossningen. Folk lever och dör i sina bilar, en del får sina
mer eller mindre briljanta idéer i den (varav några filmas och
blir virala på nätet). Många som flyr en kris- eller
krigssituation gör det i en bil. Men drömmen om att dra iväg med
bilen har hamnat i skuggan av större och viktigare värden;
kollektiva lösningar på utmaningar som vår jord står inför.
Moralisterna verkar helt enkelt ha historien på sin sida när de
uppmanar till bojkott av fossila bränslen och privatbilism.


Det känns tungt, men kanske blir det lättare av
att den sortens frihet bilen en gång gav är så sällsynt idag.
Även om det fortfarande ger en viss känsla att bränna på i 120 på
E4:an och sjunga med i sin favoritlåt så innebär ju tillvaron som
bilist allt som oftast vad Jan Guillou i ett tv-program kallade
för ”en parodi på civilisation”: evighetslånga köer, vägavgifter,
parkering, service och tankning. Det sistnämnda har blivit viktig
rekvisita i det ständigt pågående kulturkriget men också tung
realpolitik där bilåkandet ställs emot digrare konsekvenser för
såväl privatekonomi som miljö. Går det att motivera sin bilism
när en liter bensin kostar mer än en glass och tär så på
klimatet? Det som en gång var ett frihetsprojekt för var man
känns alltmer krystat.


Bättre förr var det också rent estetiskt. Det är helt enkelt inte
så charmigt att sitta på E4:an i en metallicbrun Audi som ser ut
som i stort sett vilken anonym rymdfarkost som helst. Känslan som
exempelvis Quentin Tarantino frammanar i Once upon a time in
Hollywood är i alla fall att racet är över och att bilen (precis
som filmen, enligt Tarantino) var bäst på 1960-talet, att sitta i
en nedcabbad Alfa Romeo och lyssna på radio. Bilradio förresten,
det absolut bästa sättet att avnjuta radio på. Kanske gör du det
nu? Om inte, passa på. I morgon kan det vara för sent.


Ludvig Köhler, författare