Hövligheten har en egen estetik

I Sverige är artighetsfraser ganska sällsynta, och består av ett
hej i kassan. Kanske finns en misstänksamhet mot högtravande
formuleringar? Thomas Steinfeld funderar över poängen med
artigheten.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


En gång stod jag i kön till kassan i en italiensk
livsmedelsaffär. Damen före mig höll på att plocka ihop sina
inköp, när hon märkte att hennes väska inte räckte till. Hon
tittade upp mot kassörskan: ”Mi potrebbe dare una borsa, per
cortesia?” ”Kunde ni vara så vänlig att ge mig en påse?“
Kassörskan svarade: ”Certo” – ”givetvis”. Hela proceduren
avslutades med en ”mille grazie”, ”tusen tack”, på ena sidan, och
en ”di niente”, “det var så lite”, på den andra, och så nickades
det hit och dit, innan kassörskan vände sig mot mig: ”Buongiorno,
signore.”


Samtalet tog inte mer än tio sekunder, och ändå kastade det ett
ljus över vardagen. Med ett litet leende drog damen därifrån.


Artighet har två sidor. Den ena heter ”etikett”
och upplevs som ett register av mer eller mindre fasta regler om
hur en människa skall uppföra sig. Den andra kallas för
”hövlighet” och går ut på det motsatta: Den skapar rörlighet i
beteendet gentemot andra människor, består i en skicklighet att
upprätthålla en gemenskap under skiftande villkor. Den
förutsätter inlevelse och improvisationsförmåga. Gemensamt för
både etikett och hövlighet är att de kräver distans, framför allt
till en själv. Man måste kunna stå tillbaka, vara beredd på att
skapa plats för den andre, så att man kan lära känna varandra och
ett ömsesidigt förhållande kan utvecklas. Både etiketten och
hövligheten kräver därför inte bara självdisciplin, diskretion
och uppmärksamhet, utan också tid, inte mycket, men ändå.


Det finns en socialkritisk misstanke mot den goda tonen. Den tros
markera en hierarki i samhället. Den lär befästa skillnaderna
mellan högre och lägre skikt. Och så är det: När aristokraterna
uppförde sig enligt etiketten, så visade de upp avståndet till
folket. Samtidigt uttryckte de tillhörigheten till sina likar. Så
länge det fanns ett borgerligt skikt som härmade aristokratin
såväl i uppträdande som i förakt för de fattiga och ouppfostrade,
gällde denna etikett. Den upplöstes efter andra världskriget i
alla västliga industriländer, med tydliga avvikelser de enstaka
samhällena emellan.


Hövligheten må ha varit en aristokratisk dygd. Men den kan också
främja jämlikheten. ”Om umgänget med människor”, så heter boken
som sedan mer än tvåhundra år gäller, i Tyskland liksom i
Sverige, som det grundläggande verket för alla läroböcker om hyfs
och hövlighet. Författaren hette Adolph von Knigge. Den första
utgåvan publicerades år 1788, den svenska översättningen kom
redan 1790. Och visst tillhör boken revolutionens intellektuella
miljö: När det feodala samhällets ordning upplöstes, när folk
plötsligt kunde flytta upp och ramla ner i den sociala hierarkin,
och detta på kort tid, när man inte längre kunde veta om man hade
en adelsman, en krämare eller en bonde framför sig – då behövdes
en välordnad distans människorna emellan: Alla fick lära sig att
hålla sig tillbaka, så att de nya medborgarna inte genast stötte
sig på varandra. Denna välordnade distans förmedlas bäst utan
strikta regler. Och ju mera självklar den blir, desto civilare
och mera ”lyckat” blir samhället.


Om uppkomsten av ordet ”du” som allmän tilltalsform i Sverige
finns det många berättelser. En handlar om motormännen, och om
den inte är sann, så har den uppfunnits väl: Enligt myten var det
bilisterna, mekanikerna och personalen vid bensinstationerna som
var de första som sade ”du” till varandra - pionjärerna för ett
nytt, rullande, motordrivet samhälle. Alla deltog i samma projekt
bortom klassernas gränser. Senare utvidgades förehavandet tills
det omfattade ett helt folkhem. Inför den gemensamma framtiden
bleknade skillnaderna inom samhället, och förmodligen tycktes den
nya tilltalsformen vara praktisk, effektiv och sparsam, både med
hänsyn till tid och till kraft.


Om det verkligen är så att livet blir enklare,
om man avstår från alltför mycket hövlighet, är dock en öppen
fråga. Fram till sextio- eller sjuttiotalet var ”duet” enbart
förbehållet de närmaste vännerna eller familjen, om ens dem.
Sedan spridde sig tilltalsformen till samhällets alla delar,
förutom kanske till kungligheterna. Och mer än det: den spridde
sig söderut, till kontinenten, till Tyskland och till och med
till Italien eller Frankrike. Utvecklingen gick dock inte bara på
ett håll. Ty samtidigt flyttade kramen norrut, och inte bara den,
utan också hälsningskyssen. Man vad betyder då kramen? Det kan
hända att den betecknar en närhet, som ”duet” inte längre
uttrycker.


Men det kan också vara annorlunda: Den italienska ”un abbraccio”
har ofta ett drag av det melankoliska eller till och med
förtvivlade: Livet är grymt, och här finns bara vi två som håller
ihop. Och visserligen kan man uppleva en handskakning, i
synnerhet om den används sällsynt, som en intimare hälsning än en
kram. Men när nu ”duet” reser söderut, medan kramen vandrar
norrut, blir rutinerna osäkra, med osäkerheter och sociala
olyckor till följd. ”Hej, jag heter Ola, det gläder mig att du är
här”, lär en svensk företagsledare i Tyskland ofta säga när han
möter en av sina anställda, på tyska. Och visst låter hälsningen
vänlig. Men den betyder inte bara att man kommer att släppa alla
formaliteter. Den betyder också att man, oss två emellan, kommer
att upphäva gränsen mellan det offentliga och det privata.
Somliga förstår frasen som ett hot.


Egenintresse och hövlighet går sällan ihop, i
alla fall inte på ytan. Förmodligen kunde man bevisa, med
empiriska medel, att hövligheten krymper i samma mån som ekonomin
växer. Den goda tonen ger dock alltid sken av att vara på väg att
försvinna. Det skulle inte kunna vara annorlunda, och inte bara
för att den som talar om hövlighet brukar hysa ett intresse för
att den består. Ty den förutsätter konventioner som alla känner
till. Den är konservativ av princip. Det finns ingen hövlighet
utan tradition.


Hövlighet misstänks ofta för att vara någonting artificiellt,
kanske inte lögnaktigt, så dock konstgjort och tillrättalagt. Den
befinner sig i tvivelaktig närhet till hyckleri. Och visserligen
är det så, att hyfs förutsätter en viss grad av fiktion. På
floskeln ”och hur står det till?” brukar man svara ”bara bra, och
med dig?”, och alla vet att sanningen kan vara en annan. Den som
säger: ”Det var roligt att ses igen” borde inte tas på orden.
Däremot kräver frågan: ”får jag vara ärlig?” bara ett svar:
”Helst inte.” Hövlighet har inte bara en egen moral, utan också
en egen estetik. Den förutsätter ett visst mått av förställning.
Annars går det inte.


Thomas Steinfeld, författare