Ingen orsak – Kan vi leva i en värld utan kausalitet?

Orsak och verkan är ett grundläggande begreppspar i vår
förståelse av världen, men det betyder inte att de har en plats i
verkligheten. Helena Granström funderar på hur vi ska se på det.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Orsak och verkan: Någonting sker, och ger upphov till någonting
annat. Det är svårt att föreställa sig den mänskliga tanken utan
tillgång till denna helt centrala figur.


 


Som filosofen Immanuel Kant en gång insåg, efter att enligt egen
utsago ha väckts ur ”dogmatisk slummer” av kollegan David Hume,
är föreställningen om kausalsamband – att det ena leder till det
andra – inte i första hand grundad i erfarenhet. Nej, istället är
den en förutsättning för erfarenheten som sådan, ett
grundläggande drag i mänsklig varseblivning: Först utifrån
antagandet att varje verkan har en orsak kan världen framträda
och bli begriplig för oss.


 


Och det är lätt att låta sig övertygas om att den nyvakne Kant
hade rätt: Idén om orsakssamband spelar onekligen en avgörande
roll för hur människan sorterar sina intryck. Kausaliteten tycks
med andra ord ganska så tveklöst existera i tanken – men var
finner vi den i världen?


 


Också om detta har filosofer förstås tvistat, och fortsätter att
tvista. Det kanske enda de verkligen är överens om är
tvistefrågans tyngd. Platon låter i sin dialog Sofisten en av de
talande likställa förmågan att påverka kausalt, med att
överhuvudtaget finnas till: Allt som besitter förmågan att
antingen orsaka förändring hos någonting annat, eller att
påverkas av någon utifrån kommande orsak, måste sägas äga verklig
existens.


 


Huruvida denna förmåga att påverka och att påverkas är inneboende
hos tingen i sig – att stenen faller till marken på grund av sin
karaktäristiska tendens att befinna sig lågt – eller inte, är en
annan fråga. Den idag dominerande uppfattningen, som fann sitt
kanske kraftfullaste uttryck genom Isaac Newton och hans
rörelseekvationer, är att inga inre krafter hos föremålen behövs
– allt som krävs är verkan av eviga och allmängiltiga naturlagar
som styr förändring och interaktion mellan tingen i världen.


 


Men frågan är om detta verkligen är nog? Till och med Newton
själv konstaterade att han med sina lagar hade funnit en
beskrivning av gravitationen – ”förklarat himlens och havens
fenomen genom gravitationskraften” – men därmed inte funnit
gravitationens orsak. Mot 1700-talets slut utvecklar filosofen
Thomas Reid denna distinktion: Naturlagarna styr på vilket sätt
orsak kan leda till verkan, men utgör inte orsaker i sig. De är
helt enkelt bara regler, och som Reid påpekar har ”navigationens
regler aldrig styrt ett skepp” och ”arkitekturens regler aldrig
byggt ett hus”. Med tanke på naturlagarnas centrala position inom
fysiken, leds man till att fråga sig om orsak och verkan alls har
någon plats inom denna den mest grundläggande beskrivning av
världen vi känner till?


 


 


 


Ett minst sagt rungande nej på den frågan står ett drygt sekel
senare att finna hos filosofen Bertrand Russell, som i essän ”On
the Notion of Cause” från 1912 inte skräder orden: Begreppet
”orsak” väcker, skriver han, så många felaktiga associationer att
dess fullständiga uteslutning ur den filosofiska vokabulären vore
önskvärd. I synnerhet är det vi vanligtvis förstår som ”lagen om
orsak och verkan” helt främmande för fysiken. I dess modell av
verkligheten hittar vi ingenting alls som kan kallas för orsak
eller verkan: Allt som finns är formler.


 


Ett annat skäl till att kausaliteten inte hör hemma inom
vetenskapen är att den för att vara meningsfull med nödvändighet
är vag: dess grund, nämligen att ”samma orsak leder till samma
verkan”, blir meningslös så snart vetenskapen avancerar bortom en
naiv observation av naturfenomenen. ”Varje vetenskapligt
framsteg”, skriver Russell, ”tar oss längre och längre bort från
de grova regelbundenheter som kan iakttas vid ett första
påseende”, och till sist så långt att föreställningen om två
identiska orsaker – till exempel två slag med en hammare – helt
förlorar sin mening. Varje skeende är, när det beskrivs med
tillräcklig noggrannhet, unikt, och en händelses orsaker är
egentligen aldrig begränsade till den direkta omgivningen, utan
inbegriper i sista instans tillståndet hos hela universum.


 


Att kausaliteten intar en central position i människans tänkande
innebär – i alla fall om man ska tro Russell – alltså inte att
den intar en särskilt central position i den yttre verkligheten,
om den nu överhuvudtaget står att finna där.


 


Å andra sidan tycks det vetenskapliga projektet att utvinna
kunskap om denna verklighet mer eller mindre dömt att misslyckas
utan just en övertygelse om giltigheten hos lagen om orsak och
verkan: Säg det experiment som alls skulle ha någon mening utan
tilltro till det faktum att en viss handling kommer att leda till
en specifik och förutsägbar effekt.


 


Ändå utgör just den där förutsägbarheten – den tvingande
nödvändighet med vilken en given orsak leder till en given verkan
– ytterligare ett argument för kausalitetens uteslutning ur den
filosofiska och vetenskapliga sfären. Våra mest fundamentala
teorier har nämligen visat sig vara i grunden
icke-deterministiska, så att verkan faktiskt inte alls följer på
orsak på något entydigt sätt. På senare år har
laboratorieexperiment dessutom gjort bruk av kvantmekaniska
effekter för att få kausaliteten som vi normalt förstår den att
framstå som ett förlegat koncept.


 


Genom att utnyttja så kallad kvantmekanisk sammanflätning är det
möjligt att arrangera situationer där fallet att händelse A
orsakar händelse B är på ett fundamentalt sätt omöjligt att
särskilja från sin motsats, att händelse B orsakar händelse A. I
andra experiment har man kunnat skapa kausala effekter som
sträcker sig bakåt istället för framåt i tiden, så att verkan
tycks föregå det som orsakat den.


 


Albert Einsteins märkvärdiga relativitetsteori, där rummet och
tiden visserligen kan böjas och tänjas, men där ingen tvetydighet
någonsin finns mellan orsak och verkan, framstår härvidlag som en
västanfläkt. Att olika observatörer kan ha skilda uppfattningar
om såväl föremåls längd som klockors tidsangivelser – och till
och med om vad som är framtid och vad som är förflutet – är
faktiskt lätt att acceptera jämfört med tanken på att de hamnar i
bråk om huruvida det var hammaren som hade sönder det trasiga
fönstret, eller tvärtom glasets splittring som fick hammarhanden
att måtta sitt slag.


 


Men kanske kan, tänker jag, denna förvirring ändå utgöra en sorts
lättnad, när jag fångad i min tankes grundlösa tro på den
järnfasta länken mellan orsak och verkan grämer mig över
konsekvenserna av mina egna beslut. Jag kan då alltid trösta mig
med att jag aldrig kan vara säker på vad som egentligen ska
räknas som en orsak, om orsaken ens är möjlig att avgränsa på ett
meningsfullt sätt – eller för den delen huruvida denna orsak, om
den nu finns, inte redan var nödvändigt och fullständigt bestämd
som en effekt av något annat. Denna upplösning av grunden för
såväl den rationella tanken som den fria viljan kan faktiskt – om
så bara för ett ögonblick – utgöra en form av frihet också den.


Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och
matematik


Litteratur


B. Hill, H. Lagerlund, S. Psillos (red.): Reconsidering Causal
Powers. Oxford University Press, 2021.


Immanuel Kant: Kritik av det rena förnuftet. Översättning:
Jeanette Emt. Thales, 2004.


Platon: Skrifter. Bok 4. Översättning: Jan Stolpe. Atlantis,
2018.


Bertrand Russell: Mysticism and Logic and Other Essays. George
Allen and Unwin, 1917. På svenska "Mystik och logik" i
översättning av Anders Byttner och utgiven på Natur & kultur
1954.