Därför behöver vi ödehusen

Ödehus både skrämmer och lockar, men vad är det egentligen som
döljer sig där inne? Författaren och essäisten Henrik Nilsson
gläntar på dörren till en värld av kvarlämnade föremål och slitna
fasader.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Under vandringen i västra Blekinge glesnade träden och vi nådde
fram till en solbelyst öppning i skogen. På andra sidan ett
krokigt äppelträd, omgivet av lupiner och nässlor, låg ödehuset.


Med kupade händer försökte jag kika in genom fönstren, men
spindelväven grumlade synen av bråten där inne. När jag lyfte av
haspen och öppnade den knarrande dörren visste jag inte om råttor
skulle kila ut över tröskeln eller om en uggla skulle störtdyka
mot mig inifrån mörkret. Men allt var tyst, och jag tog några
steg in i farstun där väggarna var tapetserade med flagnande
tidningspapper från början av 1900-talet. Lokalannonser där
hushållerskor söktes blandades med rapporter om avlägsna
vulkanutbrott. Trots min nyfikenhet på vad som fanns i de andra
rummen, vågade jag mig inte längre in i huset med rädsla för att
bjälkarna skulle ge vika och taket störta in.


När jag lade på haspen till dörren igen, tänkte
jag på poeten Pontus Lindhs korta dikt om ett ödetorp: ”materian
släpper taget / vandrar utåt / när vi kikar in / fryser bilden /
krandroppen hänger i all evighet / och kattskelettet ligger
stilla i hörnet / för stilla.”


Jag tänkte också på ödehusens betydelse under min barndom,
särskilt det ruckel som låg på väg hem från skolan och som vi
ibland efter lektionerna brukade smyga oss in i – alltid med
känslan av att lämna inte bara gatan bakom oss, utan den gängse
verkligheten. Jag minns det krasande ljudet av glasskärvor under
skosulorna på stentrappan, jag minns det sotiga köket med öppna
lådor och bestick utvräkta på golvet, trappan upp till andra
våningen som vi aldrig vågade beträda, eftersom vi där uppe
kanske skulle påträffa något som skulle hålla oss sömnlösa om
nätterna.


Ödehus har funnits lika länge som det funnits hus. Därför kan
historiska lämningar och ruiner i någon mening sägas vara ödehus
som övergivits för så längesedan att de numera tillhör
arkeologins snarare än det levande minnets domäner. Under vår
relativt fredliga svenska samtidshistoria har det ofta funnits
privata skäl till att vi lämnat hus att förfalla – som
skilsmässor, sjukdomar och familjetvister – men i det större
perspektivet berättar ödehusen också krigens, ockupationernas och
fördrivningarnas globala historia.


Ödehuset säger oss att något gick snett, inte
blev som det var tänkt. Som i fallet med grekernas hus i Istanbul
som stått igenbommade i många decennier till följd av
folkomflyttningarna för hundra år sedan. Eller alla bostadshus
och offentliga byggnader som övergavs vind för våg när människor
tvingades lämna sina hem efter kärnkraftsolyckorna i Tjernobyl
och Fukushima. I dagens Mexiko överger tiotusentals familjer sina
hus varje år till följd av det svårartade narkotikavåldet i deras
hemtrakter.


Det mest storslagna och sinistra ödehus jag själv har sett är den
gigantiska ofärdiga byggnad vid Dâmboviţa-floden i Bukarest som
började uppföras på 1980-talet och som var tänkt att hysa ett
museum över den rumänska kommunismen. Men projektet avbröts av
decemberrevolutionen och sedan dess står det väldiga
arkitektoniska skalet kvar som ett inofficiellt monument över de
sista Ceauşescu-årens förvridna världsbild och ideologiska
kollaps.


I dystopiernas tidevarv har ödehusen fått en förnyad relevans.
Dagens filmer och teveserier fylls av övergivna sjukhus och
igenbommade bensinmackar, av evakuerade stadskärnor och
bostadsområden som tagits över av ogräs och förvildade hundar,
medan de sista överlevande människorna drar runt i jakt på
tillfälligt skydd och förnödenheter i ett postapokalyptiskt
landskap. Dessa fiktiva byggnader har övergivits efter någon
pandemi, naturkatastrof eller totalitär omvälvning, och skiljer
sig därför från tidigare skräckgotiska filmer och böcker, där
ödehuset och kråkslottet snarare var ett slags undantag som stod
i kontrast mot den ordinära verklighetens förutsägbara
rationalitet.


I poesin har ödehuset ofta tilldelats en
symbolisk roll, både av det personliga och samhälleliga slaget.
Hos Nils Ferlin speglar ödehuset ett inre, andligt tillstånd:
”Ditt öga är tomt som ett ödehus, / det tör bo någon där likväl:
/ Man kan skymta ett ängsligt fladdrande ljus / ibland. – Kan det
vara din själ?”


I den västindiske poeten Derek Walcotts dikt ”Ruins of a Great
House” blir ett nedgånget plantagehus istället bilden för det
brittiska imperiets koloniala förfall i den karibiska övärlden.


När Börje Lindström ger röst åt de döda i diktsamlingen ”På
kyrkogården i södra Lappland” liknas tillvaron i den avfolkade
och bortglömda hembygden på ett ställe vid ”ett ödehus,
utplundrat / och med sönderslagna fönster”.


I vår del av världen, präglad både av en
modernitet som trängt in i de flesta vrår av samhället och av ett
utbrett intresse för inrednings- och renoveringstrender, kan
ödehuset te sig som en särskilt utmanande anomali. En irrationell
och oförsvarlig rest från det förgångna som borde ha jämnats med
marken för länge sedan – eller åtminstone tjäna som utgångspunkt
för ett piggt och händigt makeover-projekt. Vilket inte hindrar
att dessa förfallna byggnader – som en logisk underström i tiden
– samtidigt kan väcka fascination inom vissa subkulturella
kretsar.


Lika svårt som det är att veta vilka vägar framtiden kommer ta,
är det att veta om ödehusen kommer att bli fler eller färre under
vår livstid. Det enda vi kan vara säkra på är att de alltid har
funnits och alltid kommer att finnas – något annat är lika
otänkbart som perfekta utopier eller världsliga paradis. Ödehusen
påminner oss om såväl vår egen som historiens ofullkomlighet.
Därför är kanske en värld helt utan ödehus inte ens önskvärd. För
när vi gläntar på dörren till dem, gläntar vi också på dörren
till en annan tid – inte bara till det förgångna, utan till en
annan tid i vår egen tid; dess obevakade skuggsida.


Så stanna till, öppna dörren till rucklet. Där
innanför ser du omkullvälta möbler, söndriga gardiner och
fuktfläckar som stora världsatlaser på väggarna. Ovanför
öppningen till vardagsrummet sitter ett gökur som inte längre
fungerar. Lamporna i taket har slocknat en gång för alla, och
stolarna håller inte längre för någons tyngd. Vad hände? Åren,
decennierna. Men en gång på andra sidan förfallet satt människor
här vid bordet, och köket fylldes av matos och skramlande
bestick.


Du stannar upp på tröskeln som leder in till de andra rummen,
eftersom du är rädd att huset ska störta samman över dig om du
går längre in. Det är klokt, du måste fortsätta din vandring.
Därför kommer du aldrig att få se det lilla sovrummet allra
längst in, där en barnteckning fortfarande sitter kvar på väggen.
Du kommer aldrig att upptäcka det gulnade pappret med det
otydliga motivet, som föreställer ett sjörövarskepp som nätt och
jämnt hann avfyra alla sina kanoner – innan lupinerna och
nässlorna omringade allt.


Henrik Nilsson, författare och essäist