Besattheten vid att beröra förlamar teatern

Berördhetens centrala position inom teatern kan ses som ett
anti-intellektuellt fenomen, där känslan står höjd över kritik,
analys och kunskap, säger teaterforskaren Kent Sjöström.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publiceras 6/9 2018.


I


Redan 1990 skrev teaterkritikern Leif Zern att Ӂrets kritiska
klyscha har med kraft hunnit etablera sig: berörd. Det går inte
en dag utan att någon recensent påstår sig vara berörd eller
oberörd”. Nästan 30 år senare är termen fortfarande en kraftfull
kvalitetsmarkör i teaterdiskussionen. Det intressanta är att
denna kvalitet, att beröras, ofta ses som ett så självklart
kriterium på den goda teaterupplevelsen. Att diskutera denna
drabbande upplevelse, och värdet i den, kan upplevas som ett
angrepp på teaterns kärna, och även på människans känsloliv och
humanistiska grundvärderingar överhuvudtaget. Men jag vill
snarare granska hur viljan att beröra och bli berörd har något
att säga om vår tid, och då speciellt om teaterns position som
förströelse, provokation och social yta.


Det är intressant att se med vilken lätthet känslor kan avskiljas
från förnuftet just när det gäller mottagandet av en
teaterföreställning.


I diskussioner där berördheten lyfts fram som en
teaterföreställnings främsta värde, tenderar den diskuterande
eller kritiska analysen att hamna i andra rummet.
Förhållningssättet blir tydligt i detta citat från en
skådespelarstudent: ”Man ska inte behöva veta något eller kunna
något för att bli berörd av teater.” På detta sätt kan
berördhetens centrala position ses som ett anti-intellektuellt
fenomen, där känslan står höjd över kritik, analys och kunskap. I
ett samtida tankeklimat där termer som sanning, kvalitet och
objektivitet är ifrågasatta och alltmer förhandlingsbara, finns
ändå en instans som är intakt: den egna känslan. Det är
intressant att se med vilken lätthet känslor kan avskiljas från
förnuftet just när det gäller mottagandet av en
teaterföreställning. På detta vis etableras en speciell och
skyddad zon, där det subjektiva upplevandet av teatern också är
skyddat från kritik.


I talet om olika upplevelser av berördhet finns
relativism, tolerans och ett slags anspråkslöshet: en
skådespelare beskriver syftet med sin skådespelarkonst som att
”Jag vill bara beröra.” Och så här beskriver en poet
diktupplevelsen: ”Å andra sidan behöver man inte förstå, i
meningen översätta vad det handlar om. Att bli berörd är det
viktiga. Det finns inget rätt svar på hur man ska läsa en dikt –
alla har förkörsrätt till sin upplevelse.”


Förståelsen av den egna kroppen har alltmer ersatt studiet av
själen eller psyket.


II


Det handlar om känslor, men inte vilka känslor som helst. Det är
slående hur beskrivningar av berördhet i samband med
teaterupplevelsen utspelas på en kroppslig arena. En
teaterkritiker skriver: ”Från Toneelgroep Amsterdams
föreställning går jag längs kvällsstilla kanaler på skakiga ben
till hotellet. Både skakad och berörd.” En annan kritiker
beskriver hur hela kroppen engageras, och berördheten verkar
kunna utspela sig lite varstans, dock inte i hjärnan. Hon
skriver: ”Det är teater som känns från tårna till hårbotten, och
Brecht får förlåta mig i sin himmel, men jag blir berörd. Fast
okej, det sätter igång min hjärna också.”


Den Cartesianska tudelningen av tanke och kropp tycks ligga
påfallande nära åtskillnaden mellan tanke och känsla, och en
regissör lyfter fram dessa uteslutande motsatser i sin
uppsättning: ”Man kommer att bli berörd då pjäsen inte riktar sig
mot hjärnan utan går rakt in i hjärtat.” Och om flera inre organ
engageras blir verkan än mer drabbande: ”En teater som inte
berör, som inte träffar i hjärtat och njurar är för mig en död
teater”, säger en annan regissör.


Jag vill i detta sammanhang lyfta fram en aspekt: hur kroppslig
närhet och fysisk beröring under senare decennier alltmer
kopplats till såväl social kompetens, som till kroppsligt
välbefinnande. Från att ha varit en vana för en liten grupp i
samhället, har kramar och kindpussar blivit stora gruppers
hälsningsritual. På liknande sätt har massage och
spa-behandlingar gått från att vara medicinskt betingade
behandlingsmetoder, till att vara källor för fysiskt
välbefinnande i allmänhet. Kroppslig närhet och fysisk beröring
signalerar kompetenta relationer till såväl omgivningen, som till
det egna jaget. I detta fenomen ryms också synen på den egna
kroppsligheten som ett utvecklingsprojekt och ett socialt kapital
– och som en kungsväg till psykiskt välbefinnande. Denna växande
arena för kroppens uttryck och förverkligande har vidgat vår
förståelse och värdering av mellanmänskliga relationer.
Förståelsen av den egna kroppen har alltmer ersatt studiet av
själen eller psyket. Den franske sociologen Jean Baudrillard
nämner redan 1970 hur kroppen alltmer är både investeringskapital
och fetisch, rentav ett frälsningsobjekt.


Berördhet innebär framför allt hanterbara känslor, med ursprung i
estetiska upplevelser; ett slags känslornas adelskap som
kännetecknas av sina diskreta uttryck. Känslan är kroppslig men
disciplinerad, på samma vis som man i en etikettsbok kan lära att
vissa känsloyttringar och en viss typ av kroppslighet inte passar
sig i offentliga sammanhang. Att bli berörd innebär en
njutningsfylld, eller åtminstone tillfredställande upplevelse,
också av det skrämmande och sorgliga. I vår önskan att beröras
anas en strävan efter det sublima.


 


III


Som lyssnaren säkert redan märkt vill jag främmandegöra bruket av
termen berörd. Denna strävan är färgad av ett brechtianskt
förhållningssätt: att skapa förvåning inför det invanda, och att
nyfiket betrakta ett välkänt fenomen som något främmande. Den
tyske dramatikern Bertolt Brecht beslås ofta med åsikten att
känslor skulle vara oönskade på den teater han förespråkade. Men
Brecht vände sig genomgående mot den känslosamhet han menade
behärskade såväl den politiska som den konstnärliga scenen i
Tyskland – emotionalism som ideologi. Han förespråkade att
känslor gestaltas, diskuteras och förstås i alla sina fasetter
och i sin sociala förankring. Vårt känsloliv är inte djupare,
evigare eller mindre påverkat av samhället än vad tankar och
åsikter är, han uttrycker det som att våra känslor är precis lika
korrumperade som vår tankeförmåga. Det är den traditionella
teatern som delar upp förnuft och känsla, och då drar förnuftet
det kortaste strået. Brecht skriver: ”Så snart man gör det minsta
försök att få in ett uns av förnuft i teatern, så skriker
känslans förespråkare att man vill utrota känslan.” Problemet för
Brecht var alltså inte att teatern gestaltar och ger upphov till
känslor, utan att den skiljer på känslor och förnuft.


 


IV


Om känslor hänförs till ett irrationellt fält ska teatern inte
heller träda utanför detta fält. På detta vis riskerar teatern
att marginaliseras som kunskapsproducent, genom att upphöjas
eller kanske förskjutas till en icke-rationell sfär och där
avnjutas i ömsesidig symbios: skådespelaren i sin strävan att
beröra, och åskådaren i sin önskan att beröras.


Brechts diskussion ger verktyg för att förstå och kanske förändra
teatern och dess publik. I ett större perspektiv kan hans
resonemang också användas för att förstå och kritisera de
känsloinriktade mekanismer som är nödvändiga för att sälja vilken
vara som helst i medier och på den politiska marknaden. När
medier och politiker främst strävar efter att beröra får de drag
av kitsch, ett slags teater som kvickt tillfredsställer behovet
av känslosamhet, men som inte stimulerar till mångsidighet,
analys eller eftertanke. Även om föreställningen blir utsåld
varje gång.


Kent Sjöström, docent i Teater, lärare och forskare på
Teaterhögskolan i Malmö