En ny mytologi tar form i skogen

I skogen har den mänskliga fantasin fått löpa fritt, den har
blivit ett hot, en trygghet och ett hem för fascinerande
gestalter. Men hur är det idag? Eva-Lotta Hultén söker efter
samtidens troll.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


På en skogspromenad nyligen skymtade jag plötsligt en hukande
gestalt. Den stod kusligt stilla, som om den lurpassade, och jag
frös till för en stund. När jag vågade fortsätta höll jag blicken
vaksamt fäst på figuren som när jag närmade mig förvandlades till
en trädstam.


Som barn var jag rädd för varulvar men längtade efter att möta
älvor. Jag ville se dem dansa bland dimslöjorna i skogsgläntan så
där som beskrevs i sagorna. Min fantasi räckte tyvärr inte till.
Dimman förblev bara dimma, vacker och mystisk i sig men fri från
älvor. Några troll, skogsrån eller näckar såg jag heller inte
till fast jag önskade det hett. Vi är fenomenala på att se
människoliknande mönster och former där de egentligen inte finns
men även när jag var barn blev trollen snabbt till stenar och
träd för mina ögon.


Letar också dagens barn efter älvor och troll i
skogen? Kanske. Flera av den gamla folktrons varelser tycks
fortfarande gångbara i barnböcker och fantasylitteratur. Men lika
gärna kan det vara zombier och vampyrer som rör sig i de moderna
berättelsernas skogar. Ofta också helt nypåhittade varelser eller
ett mischmasch av allsköns mytologiska väsen från grekisk,
romersk, fornnordisk eller keltisk föreställningsvärld. Den
förbjudna skogen intill Harry Potters skola Hogwarts huserar både
kentaurer, varulvar, hippogriffer och testraler. Kentaurerna
kommer från grekisk mytologi, varulvarna från germansk och
nordisk folktro och hippogrifferna, hälften häst, hälften örn,
föddes i Ludovici Ariostos dikt Orlando furioso på 1500-talet.
Testraler är bevingade hästar som bara kan ses av den som sett
någon dö och verkar helt och hållet sprungna ur JK Rowlings
fantasi.


Vad är det som gör att vi så lätt föreställer oss skogen befolkad
av övernaturliga väsen? Förr var det ett sätt att hantera det vi
uppfattade som oförklarliga ljud och syner i dunkel skog på väg
till eller från kyrkan eller grannen. Erik Gustaf Geijers dikt
Den lilla kolargossen ger en målande illustration.


"Och skuggan den faller så tjock, så tjock,


Som en fäll öfver ensamma leden.


Det tassar, det braskar öfver sten och stock,


Och trollena träda på heden.


Det är så mörkt lång, långt borta i skogen."


Forna tiders människor försökte också finna förklaringar till
djur som dog, barn som blev sjuka, skördar som slog fel. Det är
bra mycket mer sympatiskt att skylla på älvor och troll än som
under häxprocesserna på grannar, får man ändå säga.


Men nu? Varför alla moderna berättelser som
befolkar skogarna med allsköns oknytt, nypåhittade som gamla? Jag
föreställer mig att det har att göra med en längtan efter det
vilda och otämjda. Något bortom människans kontroll. I årtusenden
har vi ägnat oss åt att eliminera allt som vi upplever som
hotfullt på något sätt. Kanske behöver vi det mytiskt farliga för
att känna oss levande? I berättelserna blir skogarna vildare än i
verkligheten. Mörkare, mer fulla av liv, mer mystiska. Som i
tavlor av nationalromantikern Marcus Larson.


Men det är inte farliga sagodjur eller monster, och bara sällan
Marcus Larsonskt vilda forsar, som hindrar vår väg fram genom
skogen. Snarare ogenomträngliga ungskogar, uppvuxna på något av
alla de hyggen vi envisats med att ta upp. I Hans Arnolds bilder
till Astrid Lindgrens berättelse Allrakäraste syster sträcker
otäcka troll som kallas ”De elaka” sina grenliknande armar efter
Ylva-li och henne syster. De båda barnen rider genom Stora Hemska
Skogen och riskerar att bli fasttagna. I verkligheten är det
granar och björkar med en stamdiameter på fem centimeter som
väver ihop sina många tunna grenar med varandra och fångar in
oss. Sikten i ungskogen kan ibland vara bara ett par meter. Att
leta sig fram där är som att gå i en labyrint. Kanske tar man sig
ut till slut, kanske rör man sig bara djupare in i snårens mitt
och blir fast för alltid. I alla fall tills någon röjsågsförsedd
hjälte kommer ridande på en fyrhjuling och räddar en. Då är de
inte så sturska längre, de där planterade granarna.


Eller ska berättelserna om skrämmande skogsväsen i stället
förstås som att vi fortfarande känner en verklig rädsla för
skogen? En kanske sedan urminnes tider upplevd känsla, byggd på
faror som gömdes där och nu projiceras på fantasimonster? Vi
människor vill ogärna se oss som varelser med instinkter men
likväl finns de ju där. Min dotters första möte med en orm gjorde
henne stel av skräck. Hon var bara ett par år och hade aldrig
sett en orm tidigare. Ingen av oss föräldrar är ormrädd och ingen
annan i hennes omgivning heller. Ändå frös hon till och vågade
inte röra sig. Vi är mycket mer natur och instinkt än vad vi vill
tro.


Jag älskar skogspromenader i fullmåne då trädens
grenar kastar skuggor över stigen. Min barndoms varulvsrädsla har
jag kommit över. Det är andra varelser jag fruktar i skogen idag
och de flesta är små, mycket små. Hjortlusflugor som tillkännager
sin närvaro när de rör sig i mitt hår för att bita sig fast i
skalpen. De lika obehagliga fästingarna som man ofta inte märker
förrän de börjar klia där de suttit sedan skogspromenaden ett par
dagar tidigare. Och så dvärgbandmaskarna som är av mer mytisk
karaktär. Vi ser dem aldrig innan de gör sig hemmastadda i vår
kropp eftersom de sprids via rävars avföring och kan slinka ner i
magen på oss med vilda bär. ”Varning”, kan man få höra. ”I skogen
på andra sidan berget har man hittat en räv med dvärgbandmask.
Plocka inte bär där!” Ska man tro på det eller inte? Ska alla
goda blåbär bara lämnas?


Liksom den fästingburna virussjukdomen TBE är dvärgbandmasken ny
på våra breddgrader och tillsammans utgör de den största faran i
många svenska skogar numera. Risken att drabbas av någon av dem
är visserligen oerhört liten men ändå mycket större än att bli
dödad av en varulv eller möta ett troll. Sådana kan vi dessutom,
har vi lärt oss av sagorna, överlista med vaksamhet och slughet
men hur lirkar man med ett virus eller en mask som tagit ens
kropp i besittning?   


När jag i arbetet med den här essän frågade en
vän vilka skrämmande varelser hon tycker att man hittar i dagens
skogar svarade hon med en anekdot om hur hon mött en man i skogen
som joggade barfota mitt i vintern. Han uppenbarade sig hastigt i
den stadsnära skog där hon tog en promenad. Själv har jag flera
gånger blivit skrämd av cyklister som svischar förbi på stigarna
i en väldig fart. Kanske är barfotajoggare och hänsynslösa
cyklister det närmsta vi kommer moderna troll? Jag vet inte vad
man i så fall ska vara mest orolig över: att själv bli påkörd
eller att något av trollen ska förfrysa fötterna eller ramla
huvudstupa när en rot sticker upp framför cykeldäcket?


Jag lämnar i alla fall stigen och drar mig skyggt undan bland
träden. En medelålders älva som längtar efter lite dimma att
gömma sig i, där hon kan förfasa sig över skogens omvandling från
mytisk plats till ännu en arena för allehanda prestationer.


Eva-Lotta Hultén, författare och journalist