Annie Ernaux gör utgrävningar i kollektivets ruiner

Är Annie Ernaux nous-stalgisk? Maja Andreasson reflekterar över
minnet och dess kollektiva ramar i 2022 års Nobelpristagares
böcker.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Simone Signorets ansikte på filmaffischen för Brottslig
bekännelse. Mannen i en bioreklam för diskmedlet Paic.
Toaletterna som låg ovanför floden, bakom huset i Lillebonne. Det
är exempel på bilder som en dag plötsligt kommer att försvinna,
på samma sätt som andra bilder försvunnit före dem, gått upp i
rök tillsammans med mor- och farföräldrar. Så resonerar Annie
Ernaux i boken Åren, en memoar som brukar beskrivas som kronan på
verket i hennes omfattande författarskap. I denna collageartade
text blandas personliga minnen med opersonliga: barnramsor,
filmscener, reklam, och andra kulturella markörer från
efterkrigstidens Frankrike. Fram växer en självbiografi som också
är en generationsbiografi. Berättaren skiftar mellan att betrakta
sig själv på avstånd, en knubbig flicka på sepiafärgade
fotografier, och att referera till sig själv i generella ordalag,
som ett “man”, eller ett “vi”. Ordet jag, uttalas egentligen
aldrig, även om vi som läsare förstår att flickan på bilderna är
hon: Annie Ernaux. Numera en uppburen författare. Men en gång i
tiden en enkel flicka från Yvetot i Normandie, dotter till två
arbetare som tagit sig loss från fabriksgolvet och startat en
speceributik ihop. Barndomen präglas av knapphet, utedass, och
gränser: “inte vilja plocka ner månen, ha saker som kostar
skjortan, vara glad för det man har.” Men också, framöver, av
spirande framtidstro och konsumtionssamhällets lockelser. Citat:
“Medan man satt och gjorde läxorna vid köksbordet bidrog reklamen
på Radio Luxembourg, liksom låtarna, med förvissningen om
framtidens lycka och man kände sig omgiven av saker man inte hade
men skulle få köpa längre fram.”


Lyssnaren frågar sig kanske om man:et i denna
passage verkligen är ett man i största allmänhet, eller om det är
en bestämd erfarenhet som återges. Frågas förtjänar att dryftas.
Dels för att spänningen mellan det individuella och det
kollektiva utgör memoarens nerv, dels för att “kollektivt minne”
har blivit något av ett modeord, ett begrepp som upprepas
tillsammans med vissa konstnärskap och författare tills de till
slut blir synonyma. I forskningen om Annie Ernaux är detta
slående. Hennes verk ackompanjeras ständigt av termer som
autosociobiografi eller transpersonell biografi. Anledningen
återfinns i valet av pronomen, men också i den distanserade och
icke-dömande blicken på det förflutna. I intervjuer återkommer
Ernaux ofta till den betydelse sociologen Pierre Bourdieu haft
för hennes skrivande. Inte minst insikten att känslan av skam kan
vara situerad i klass och utgöra en delad erfarenhet, snarare än
bara ett privat bekymmer. 


Med en sociologisk blick på världen, skildras människorna i
Ernauxs böcker genom det de gör, omger sig med och talar om,
snarare än vad de känner. Eller som hon själv formulerar det i
boken Min far: “Jag ska samla ihop min fars ord, gester, vad han
tyckte om, de viktiga händelserna i hans liv, alla de objektiva
tecknen på ett liv jag också delat. Ingen minnets poesi, inget
lustigt förlöjligande.”


Men Ernaux är ingen sociolog. Hon är en författare, och därför
blir böckerna aldrig några vetenskapliga studier. De blir heller
aldrig opersonliga, även när ambitionen är att tala för flera.
Men det är förstås inte varenda fyrtiotalist i hela Frankrike som
sitter där vid köksbordet och lyssnar på Radio Luxembourg, eller
längtar efter pennskrin i plast och skor med rågummisulor. Man
kan fråga sig vad pojkarna ur samma generation drömde om, eller
flickorna ur de övre samhällsskikten, de som inte bevärdigar
berättaren med en blick när de möts på stan. Vad skulle
algerierna i den franska kolonin ha lagt till för referenser till
denna hågkomsternas mosaik? Eller barnen till de familjer som
överlevt fånglägren? Och så vidare i all oändlighet. Frågan om
vilka som egentligen inkluderas i detta man eller vi, kan
besvaras på många sätt. Ett svar är att det inte är ett vi, utan
en vit fransyska, med bakgrund i den provinsiella arbetarklassen.
Ett annat svar är att det är både och. Ett jag, men också något
annat, något utsträckt.


Den franske filosofen och sociologen Maurice
Halbwachs menade att det mänskliga minnet alltid fungerar inom en
kollektiv kontext. Även i minnet av vår egen ensamhet är vi
egentligen inte ensamma. Dessa minnen är befolkade av dem som
inte var där, de som vi tänkte på, behövde. Barnet som gick vilse
var förvisso ensamt, men föräldrarna minns kanske förändringen i
barnets ansikte när han kom tillbaka, sorglösheten som försvann.
Så vävs våra liv alltid ihop med andras, och som Halbwachs
skriver: “Hur många är så pass kritiskt lagda att de bland sina
tankar kan urskilja vad som kommer ifrån andra, och att inför sig
själva tillstå att de själva knappast haft någonting att komma
med?”


I Åren omfamnas det kollektiva med en till synes lätt rörelse.
Berättaren stannar aldrig upp och frågar sig vad det egentligen
innebär att generalisera. Hon kör på. Man hit och man dit, i en
text som blir rolig i sitt utpekande av gruppens likriktade
vanor, men stundtals också lite genant i all storslagenhet.
Ernaux skriver att ”1968 var det första året i världen”, ett år
då man såg och hörde sådant man aldrig tidigare i livet sett och
hört, lärare och elever som talade med varandra utan avstånd,
institutionella rum som upphörde att vara heliga. Även om hon gör
några försök att nyansera den här tidsperioden, tar nostalgin
ofta över. Eller kanske snarare, med en fransk ordvits,
nous-stalgin: vi-nostalgin, längtan efter en gemenskap som gått
förlorad genom senare decenniers självupptagna fokus. Men om
historieskrivningen hos Ernaux ibland framstår som väl enkel när
det kommer till gruppen, infinner sig desto mer tvekan kring den
egna biografin. När allt kommer omkring är kanske det egna jaget
ett minst lika svårgripbart fenomen som gruppen. Berättaren tar
fram ett foto på sig själv som nioåring och funderar: “Svårt att
veta vad hon tänker på eller drömmer om, hur hon ser på åren som
skiljer henne från Befrielsen, vad hon minns utan ansträngning.”


Om berättaren i Marcel Prousts romansvit ”På
spaning efter den tid som flytt” kan komma i kontakt med minnets
själva essens, en ren, rå form som överrumplar honom genom
sinnliga erfarenheter, så är berättaren i Åren både mer aktiv och
tveksam i sitt sökande. Hon letar efter sig själv med arkeologens
noggrannhet. Men dröjer vid själva bevisen. Vad var det här? Vem
var det här? I en föreläsning på Collège De France säger Ernaux
att hon inte kan minnas på samma sätt som Proust eftersom det
inte finns någon kontinuitet i hennes person på det sättet.
Kontrasten mellan uppväxtåren i Yvetot och inträdet i den
borgerliga, intellektuella miljön är helt enkelt för stor. Likväl
fortsätter minnesarbetet i bok efter bok. För vad som hotar om
man inte minns, inte skriver för att minnas, är glömska. Att allt
plötsligt ska försvinna. Man måste, som Ernaux formulerar det i
bokens sista, vackra, rader: rädda någonting från tiden där man
aldrig mer kommer att vara.


Maja Andreasson, litteraturvetare och skribent