Tomheten vi alla kommer ifrån

Intet, ingenstans, icke-varat. I djupet av vår existens finns
denna frånvaro. Psykoanalytikern och filosofen Johan Eriksson ser
det kan utgöra ett allvarligt hot mot våra jag. Men också en
möjlighet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2018.


Vi kommer från Ingenstans. Från den tomma rymden. Vi känner det.
I djupet av vår existens känner vi att vi egentligen inte hör
hemma här – i livet, i världen, i varat. Vi lockades in i den här
existensformen. Vi förfördes av dom som redan var förförda, dom
troende. Dom som kallar sig våra föräldrar gav oss vårt namn och
deras omsorger etablerade attraktionspunkter runt vilka de
riktningslösa energierna, trycket från Ingenstans, började
organiseras. En plats inmutades. Ett rum växte fram. Energierna
banades och antog formen av det som dom troende kallar begär,
drifter, affekter, viljor. En värld började etableras. Saker och
ting började angå oss. Vi formades till människor som tycker,
tänker, känner och värderar. Vi formades till människor som
gillar träslöjd och skäms för sina trasiga täckjackor; människor
som håller tummarna för att Djurgården ska vinna allsvenskan och
som bråkar med försäkringsbolag, gör upp planer inför midsommar,
oroar sig för klimatkrisen, detonerar hemmagjorda bomber på
offentliga platser och svär över bredbandsuppkopplingen. Det
mänskliga livets håll-i-gång blev vår verklighet, den verkliga
verkligheten.


Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna,
att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den
existentiella oskulden har gått förlorad.


Men ibland, kanske när vi precis ska till att trycka in portkoden
eller lägga keso på en skiva mörkt bröd (grannens väckarklocka
hörs genom väggen), då känner vi det – att vi kommer från
Ingenstans, att rottrådarna finns kvar. För ett ögonblick släpper
förankringen i världen. Kontinuiteten i levandet avbryts tvärt.
Vi famlar, faller. Fasan är namnlös. Förtvivlan är dödstyst. Vi
känner: detta är en försmak av den katastrof som kallas för
galenskap. Det är så här det är att ”tappa det”.


I bästa fall hittar vi snabbt tillbaka. Telefonen ringer.
Radionyheterna pockar på uppmärksamhet. Vi är hemma igen, i den
verkliga verkligheten, i livets håll-i-gång. Men långt där nere
bevaras minnet av det snabba återbesöket. Det är plötsligt lite
läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och
sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått
förlorad. Vi har introducerats till vad det egentligen innebär
att vara människa. Vi har introducerats till det skrämmande
faktum att vår blinda förtrogenhet med oss själva och vårt liv
vilar på att vi lyckas tränga bort minnet av vår egentliga
härstamning.


Som barn retades vi genom att fråga våra
föräldrar var vi var någonstans innan vi föddes. På ytan är detta
en oskyldig lek. Men alla bär vi på spåren av den prenatala
tomhet varifrån vi kommer. För vissa är dessa spår så levande,
bortträngningen är så skör, att de hela tiden måste anstränga
sig, och då inte bara gällande olika typer av strävanden inom
ramen för det mänskliga livet (där måste alla människor anstränga
sig), utan anstränga sig för att överhuvudtaget ha ett liv och en
värld inom vilken strävanden kan projekteras och realiseras.
Dessa människor är dom ontologiskt otrygga, dom existentiellt
hemlösa, dom som saknar en vilande bas för erfarenhetslivet. Dom
lever sina liv jagade av en känsla av att livet och existensen i
sig är en lögn. Dom lever på ett känslomässigt plan med en
misstänksamhetens blick riktad mot den verklighet inom vilken den
stora massans håll-i-gång utspelar sig. Världen blir en kuslig
plats att befinna sig på.


För dessa människor blir det ansträngande att överhuvudtaget vara
människa. Dom upplever sig inte sällan som ”som-om-människor”.
Levandet faller sig liksom inte naturligt. Dom har relationer som
om dom hade relationer; dom skaffar barn och gör karriär som om
dom skaffade barn och gjorde karriär; dom älskar och skrattar som
om dom älskade och skrattade; dom gråter och är deprimerade som
om dom grät och var deprimerade. Om du frågar dom ”vem är du
egentligen?” så ser du paniken i deras ögon.


Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I
relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna
ställa ironiska frågor av karaktären ”finns det någon bland alla
levande som verkligen lever?”,


Dock kan man fråga sig om inte dessa människor bör betraktas som
privilegierade vittnen till ett grundläggande existentiellt
villkor som gäller oss alla. I grunden är vi alla
som-om-människor, de flesta av oss vet bara inte om det –
åtminstone inte förrän existerandet påminner oss. Att vara
människa är att vara som-om-människa. Vi kommer från Ingenstans.
Intet är den fond mot bakgrund av vilken vi träder fram. Det vi
kallar för medvetande, psyke, det personliga varandet avtecknar
sig mot bakgrund av Intets närvaro. Det är därför vi inte helt
och fullt är förmögna att vara oss själva. Vi är inte identiska
med oss själva i egenskap av, låt säga, arga, lyckliga, levande,
välbeställda, medelklass, föräldrar, män, kvinnor, och så vidare.
Intets närvaro är själva sprickan i vår existens som gör att vi
på ett eller annat sätt alltid måste förhålla oss till oss
själva: vi kan inte bara vara (arga, lyckliga, levande,
välbeställda och så vidare), utan hur det är att vara (arga,
lyckliga, levande, välbeställda) är alltid en aktuell fråga för
oss – implicit eller explicit.


Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I
relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna
ställa ironiska frågor av karaktären ”finns det någon bland alla
levande som verkligen lever?”, ”finns det verkligen någon riktig
filosof bland alla filosofer?”, ”finns det någon riktig man bland
alla män?”, ”finns det någon riktig människa bland alla
människor?”. Logiskt tycks detta vara meningslösa frågor. Alla
människor är väl riktiga människor? Ändå hör vi att det faktiskt
frågas någonting här. Livets overklighet är alltid en risk för
oss. Misstanken finns alltid där: är jag verkligen arg, levande,
troende, svensk, man, kär, engagerad, och så vidare?


I de stunder då vår egentliga härstamning gör
sig påmind och vår självklara förankring i livets håll-i-gång för
ett ögonblick släpper så konfronteras vi med det faktum att vi i
egenskap av mänskliga personer på ett djupt plan är främmande
inför alla världsliga identifikationer. Ändå kan vi alla,
åtminstone i minimal mening, fortfarande säga ”jag”. Det är
därför vi kan bli galna: jag kan förlora allt, inklusive mitt
själv. Om det inte vore så – om det liksom inte ingick i den
mänskliga personvaron att kunna bli främmande inför existensen
som helhet, inklusive sin egen existens – så skulle vi inte kunna
förundras över existensen, förhålla oss till den. Därmed skulle
det saknas utrymme för frågor av typen ”varför?”, det vill säga
frågor efter orsaker, skäl, grunder. Att vi kommer ifrån
Ingenstans, att vi inte har någon naturlig plats i existensen,
och att vi i djupet av vår existens känner av detta faktum, är
alltså ett villkor, inte bara för att vi ska kunna bli galna,
utan också för att vi ska kunna bedriva någonting sådant som
vetenskap eller filosofi


Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut, filosof