Raymond Chandler och Los Angeles tomhet

Mattias Hagberg ger sig in bland palmträdens skugga i Los Angeles
för att närma sig en författare som förebådar postmodernismen:
Raymond Chandler.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2016.


Första gången jag körde från flygplatsen i Los Angeles mot Santa
Monica och havet var det natt. Palmerna längs vägen var som
svarta, grafiska tryck mot himlen, och bergen i fjärran påminde
om en mörk mur.


Jag svängde upp på motorvägen och lät mig uppslukas av den
oändliga strömmen av bilar. Nedanför mig bredde metropolen ut sig
med sina raka avenyer, låga byggnader och glittrande gatljus.


Där och då var det något som fångade mig; en förnimmelse av
verkligheten som kanske bäst kan beskrivs med ord som
undanglidande, fragmentarisk och innehållslös. Det var en känsla
som var både skrämmande och behaglig.


Jag var i Los Angeles i tio dagar – rörde mig genom det
splittrade stadslandskapet, gjorde intervjuer, skrev – men
känslan lämnade mig aldrig. Tvärt om. Den växte.


Det är en känsla jag funderat mycket på sedan dess. Det är en
känsla jag har försökt att förstå, framför allt med fiktionens
hjälp.


Los Angeles plats i litteraturen är påfallande
begränsad, i alla fall om man jämför med andra metropoler som New
York, London eller Paris. Medan världens stora författare har
flockats runt dessa platser har de alltid skytt Los Angeles.


Jag föreställer mig att det har med rummet att göra; med det
uppbrutna stadslandskapet; med motorvägarna och avstånden; med
avsaknaden av centrum och med bristen på överskådlighet. Los
Angeles är på många sätt enformigt och monotont, en oändlig
repetition av samma låga hus, samma raka gator, samma
bensinstationer, samma snabbmatsställen, samma palmer, samma
motorvägar. Det finns en påtaglig fattigdom i upprepningen, en
fattigdom som det är svårt att göra litteratur av.


Jag har egentligen bara hittat en författare som lyckats fullt
ut: Raymond Chandler.


Trots att det gått sextio år sedan han lämnade
ifrån sig sin sista roman är det som om han talar direkt till vår
tid.


Genom att läsa Raymond Chandlers hårdkokta deckare kan man förstå
Los Angeles.


Men inte bara det. Jag tror att Raymond Chandler har något mer
att säga oss. Genom att fånga staden fångar han även den moderna,
eller ska jag kanske säga den postmoderna människan och hennes
belägenhet. Jag vet att det är slitna ord, men i just det här
fallet tror jag att de är helt rätt.


Jag är inte ensam om de här tankarna. Under de senaste åren har
intresset för Raymond Chandler ökat. Hans romaner kommer ständigt
i nya utgåvor och litteraturen om honom växer.


Ett tecken i tiden är att den berömde
amerikanske litteratur- och kulturteoretikern Fredric Jameson
nyligen samlade några essäer om Raymond Chandler i en volym, allt
med det uttalade målet att lyfta in deckarförfattaren i
finrummet. Fredric Jameson menar nämligen att Raymond Chandler är
en lika intressant modernistisk författare som exempelvis
Vladimir Nabokov eller Virginia Woolf – bara man läser honom på
rätt sätt.


Under tjugo år, från slutet av trettiotalet till slutet av
femtiotalet, skrev Raymond Chandler sju romaner som blivit
stilbildande för den moderna kriminallitteraturen – alla med den
ironiske, desillusionerade och ensamme privatdetektiven Philip
Marlowe i huvudrollen. Romanerna är påfallande lika, som om de
alla är variationer på ett och samma tema.


Det börjar alltid med ett enkelt fall. Någon är försvunnen eller
utsatt för utpressning. Philip Marlowe tar motvilligt sig an
saken, bara för att snabbt dras in i någon svåröverskådlig härva
av lögner och våldsbrott. Med cigaretten i mungipan jagar han
fram och tillbaka över Los Angeles. Han konfronterar korrupta
affärsmän, våldsamma poliser och hänsynslösa gangsters. Och till
slut hittar han alltid en förklaring till det ursprungliga
fallet.


På ytan ganska typiska kriminalhistorier med andra ord; ett
brott, en detektiv, en lösning. Men det finns några element som
skiljer Raymond Chandler från nästan alla andra författare i
genren – och det är dessa element som ger honom en särställning.


Redan de första raderna i den första romanen,
Den stora sömnen från 1939, skvallrar om författarens
intentioner:


Klockan var ungefär elva på förmiddagen. Det var i mitten av
oktober. Solen sken inte och en ridå av strilande regn syntes mot
bergssluttningarnas skarpa konturer. Jag hade blå kostym, mörkblå
skjorta, slips och snobbnäsduk, svarta skor, svarta yllestrumpor
med mörkblå stickning. Jag var snygg, proper, rakad och nykter
och jag kände mig ovanligt styv i korken. Jag var precis allting
som en välklädd privatdeckare bör vara.


Det är Philip Marlowes röst som Raymond Chandler låter oss höra.
Det är hans personliga stämma vi får ta del av – inget annat. Med
bitande ironi och påtaglig distans återberättar han en räcka
händelser ur sitt eget perspektiv. Här finns ingen objektiv
sanning, ingen yttre ordning, bara Philip Marlowes egna
upplevelser, eller snarare det sätt han väljer att beskriva dessa
på.


Som läsare blir jag genast osäker. Vad är det egentligen jag tar
del av?


Och det blir värre.


Intrigerna i alla romanerna är ytterst komplicerade. Avsnitt
läggs till avsnitt, utan att någon riktig känsla av sammanhang
infinner sig. Varje enskild scen blir snabbt intressantare än
sammanhanget.


Alla Raymond Chandlers romaner känns faktiskt som lapptäcken, som
samlingar med subjektiva fragment.


En förklaring är arbetsmetoden. Han använde sig
ofta av gamla noveller som han klippte och klistrade ihop. Han
samplade sig själv.


En annan förklaring finns i Los Angeles uppsplittrade sociala
landskap. I en miljö där alla lever utan några klara sociala band
blir verkligheten, och romankonsten, fragmentarisk.


Och mellan dessa fragment smyger tomheten in – en känsla av
meningslöshet, en känsla som alltid förstärks mot slutet.
Upplösningen är aldrig en förlösning hos Raymond Chandler. Det
finns ingen upprättelse eller rättvisa, bara en dämpad avtoning.
Staden och världen fortsätter som förut – trots alla mord, all
misär, all korruption. Raymond Chandler skriver fram
likgiltigheten.


Just denna tomhet har Fredric Jameson tagit fasta på i sin
närläsning. För honom blir romanerna om Philip Marlowe en sorts
existentiella historier i klass med Albert Camus Främlingen eller
Jean-Paul Sartres Äcklet. För honom handlar romanerna till
syvende och sist om den ensamma människan som är utkastad i en
meningslös tillvaro med döden som enda fasta punkt.


Det är ett intressant perspektiv – om än deprimerande.


Själv har jag inga problem med att se Raymond Chandler som en
modernistisk författare. Men jag läser honom hellre som en
postmodernistisk föregångare, som en författare som lyckades med
att gestalta det senmoderna samhällets splittring,
oöverskådlighet och subjektivitet, långt före alla andra.


Jag har återvänt till Los Angeles några gånger
efter det där första omtumlande mötet. Varje gång har jag
drabbats av samma märkliga känsla av tomhet. Och varje gång har
jag känt ett starkt behov av att läsa Raymond Chandler igen. För
mig ligger hans aktualitet och storhet i hans förmåga att fånga
en stad som egentligen inte låter sig fångas – en stad, och ett
samhälle, där bitarna är större än helheten.





Mattias Hagberg, författare och kulturskribent





Fredric Jameson, "Raymond Chandler: The Detections of Totality",
Verso Books