Tomheten kan fylla ett stort hål

Att inte äga och att inte få sin önskan uppfylld kan det vara
detsamma som att vara rik och att få en gåva? Isabella Nilsson
argumenterar för hur tomheten kan vara en verklig tillgång.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Uppläsare: Sofia Strandberg.


I en kristen församling existerar inte något sådant som en
människa fri från synd. I söndagsmässan hör du aldrig någonsin
prästen säga att “de av oss som under veckan har syndat får nu ta
emot syndernas förlåtelse”, prästen säger “nu får vi ta emot
syndernas förlåtelse”. Människans ofullkomlighet betraktas inom
kristendomen som så konstituerande för hennes varande i världen,
att den är inskriven som en fast punkt i gudstjänstordningen.
Jämfört med världens Ljus är vi alla lika goda kålsupare.


Detta faktum tog inte minst Luther fasta på, när han på
1500-talet gjorde insikten om människans oavhjälpliga felbarhet
till en central premiss för den protestantiska läran. Frälsning,
menade Luther, är inte någonting som människan kan göra sig
förtjänt av genom att vara duktig eller snäll. Så duktig eller
snäll kommer hon liksom aldrig att bli. Människan kan aldrig
vinna frälsning tack vare, utan tvärtom alltid bara trots att.
Med Nietzsches formulering skulle vi kunna kalla detta för “den
moraliska skepsisens inom kristendomen”. Guds kärlek, menar
Luther, är ingen transaktion, ingen lön för ett moraliskt
leverne, den har alltid karaktären av nåd. Det viktigaste en
kristen har göra är att i livets alla skeden, även i dödsskuggans
dal, fortsätta tro på nådens existens, fortsätta förhålla sig
öppen till nådens eventuella uppdykande. Ogarderad,
självutlämnande och med öppna armar; som Jesus på korset.


“Man kan endast älska de varelser som inte
överskrider det minimum av vulgaritet som är oundvikligt för att
leva”, hävdade den svartsynte 1900-talsmisantropen E.M. Cioran i
”Sammanfattning av sönderfallet”. Just på denna punkt skulle
kanhända han och Luther ha kunnat enas. Den kristna mystikern
Mäster Eckhart kände sig för sin del så tämligen övertygad om
människans outtömliga benägenhet att förvandla även den bästa
avsikt till en vulgaritet, att han rentav uppmanade församlingen
att tömma sig snarare än att bättra sig. Detta enligt logiken:
Det är Guds natur att Han skapar något av intet. Därför: Den som
ännu icke är intet, av henne kan Gud heller inte skapa!


Idén om tomheten och bristtillståndet som något
eftertraktansvärt, ja kanske som den främsta dygden av alla,
manifesteras inte minst av historiens många minimalistiska
strömningar: indiska asketer, kristna ökenfäder, punkens
straightedge:are och senkapitalismens prylbantare utgör allihop
exempel på sanningen att även fattigdom är en sorts kapital.


Men också universella, tidlösa sanningar har en gång varit
nyheter för oss på individnivå. Jag minns första gången den
insikten drabbade mig, att otillfredsställelsen i sig kan vara en
njutning. Jag var elva år och läste Maria Gripes saga
”Glasblåsarns barn”. På slottet lever Härskaren för att
tillfredsställa Härskarinnans varje nyckfulla begär. Han är
fullkomligen besatt av att locka hennes läppar att forma det
lilla utsökta ordet “Tack”, hela hans tillvaro har kommit att
kretsa kring denna mission. Men Härskarinnan, som är både
uttråkad och kallhjärtad, har sedan en tid tillbaka vägrat att
uttala minsta lilla önskning. En dag då härskarparet är ute och
åker med fyrspannet på en landsväg kantad av törnrossnår minns
Härskarinnan hur hon som fattig flicka av folket brukade plocka
törnrosknoppar och sälja till traktens rika fruar. Obetänksamt
undslipper hon sig att hon gärna skulle velat ha en sådan bukett
med knoppar nu...


Varpå Härskaren kastar sig ur vagnen och in bland snåren för att
uppfylla hennes önskning. Men sommaren är långt gången, buskarnas
blommor har redan slagit ut, inte en enda knopp finns kvar.
Härskaren återvänder förtvivlad till vagnen, där Härskarinnan
till sällskapets förvirrade förvåning sträcker ut armarna mot
honom.


– Tack min vän, sade hon mjukt, tack för att du äntligen låter
mig behålla min önskan.


Han såg handfallen på henne, men lycklig också över att åter höra
henne säga ordet “tack” som han älskade, och hon log mot honom
igen och sade:


– Nu har du gett mig något som ingen kan ta ifrån mig. Men om du
gett mig törnrosknopparna som jag önskade mig, så skulle de ha
slagit ut innan kvällen och i morgon skulle de ha fällt sina
blad. Nu kommer de alltid att vara små rosiga knoppar, som aldrig
slår ut och fäller sina blad, just sådana som jag önskar mig.
Tack för att du lät mig behålla dem!


I Härskarinnans ord genljuder Jesus uppmaning i
Matteusevangeliet:


Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och
tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där
varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och
stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att
vara.


Antimaterialisten Jesus har ingenting emot att människan slösar
bort allt hon äger och har i form av värdslig rikedom. Men han
ber oss likväl att investera i Guds rike.


En sådan som aforistikern Vilhelm Ekelund var en större slösare
än så, han räknade inte ens på sin själs frälsning! Bortkastandet
av allt upptänkligt kapital i form av ägodelar, makt, ryktbarhet,
popularitet, hälsa och kärlek fyllde istället hos Ekelund först
och främst en funktion: storstrejkens. Nog presenteras den
materiella och andliga prylbantningen som ett frigörelseprojekt,
slösandet som en den fria andens modus operandi: inte fästa sig,
inte vara bunden till, inte behöva, inte vara beroende av. ”Den
som utplånar sig” skriver han i ”Det andra ljuset”, ”i honom
skall solen uppgå”. Och styrkan, skriver han i ”Campus et dies”,
ligger i att ”intet äga”. Ja, ”allt måste du glömma, om allt ska
falla dig till”, hävdar han bestämt i ”Lyra och Hades”.


Men anar vi inte, i strängheten med vilken han
genomdrev sin försakelse, i hans krav på absolut obefläckelse, en
vilja bort från snarare än en längtan till? Att avstå värdslig
lycka och framgång verkar ha haft ett värde i sig för Ekelund,
oavsett om det verkligen ledde till ökad frihet och autonomi.
Till innehåll och stil uppfattar jag Ekelunds aforistik som
reaktiv snarare än aktiv; här finns en asocial underton av
förolämpad stolthet och besviket äckel som varken vagabondens
slackeruppsluppna soldyrkan eller vandrarens meditativa
tomhetsfrid förmår överrösta. Författaren låtsas att han av fri
övertygelse går utopin till mötes, men är väl i själva verket
driven på flykt från nyttoslaveriets dystopi?


Hellre vara fattig än bestulen, tycks han säga. Hellre oanvändbar
än missbrukad. Hellre tom än full av skit.


Isabella Nilsson, författare