En planet av plast: Jag räddar en rymdvarelse ur soporna

I backen ligger en utomjording i sörja och söker kontakt. Om
natten vaknar plastfigurer till liv och en armé av befriade
övervakningsgosedjur driver runt. Katarina Wikars söker efter
leksakernas själ.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2022-10-17.


I botten på gamla backar ligger en sörja av legobitar, plastdjur,
japanska monster, stickade fingerdockor, odefinierbara tingestar
som man inte vet är gjorda av damm eller tyg, träsnurror, en
batman utan huvud. Vi rensar ut min sons barndom och jag frågar:
Vill du ha nåt av det här? Nä. Så vi hivar allt i soporna.


Utom en mycket märklig tingest. Ett slags fallosliknande glasrör
med en rostfärgad smutsig vätska i. Jag trycker på en
silverfärgad knapp och någon börjar prata med små differentierade
pip, någon börjar hoppa upp och ner i det grumliga. Där är en
liten marsian. Från början har den varit i alldeles klart vatten
men nu tio år senare har hens hem förvandlats till sörja.


Jag kan inte säga att det är sorg. Men det är en känsla. Kanske
har det med kommunikation att göra. Jag trycker, den svarar. Jag
trycker tre gånger. Den säger nåt annat.


Jag tar med den till jobbet. Alla skrattar och säger: man vet
inte om det är porr eller rymden. 


Jag tar den franske filosofen Roland Barthes i
handen och läser vad han sa om leksakerna i sin essäbok
”Mytologier”. Han kommer fram till de vanliga leksakerna speglar
en mikroskopisk vuxenvärld, är resultatet av det moderna
vuxenlivets myter eller yrkesfärdigheter: läkarväskor, torkhuvar,
tåg och rymdskepp. Och varför det då kan man fråga sig?


Barthes svarar: För att få barnet att acceptera allt innan det
ens börjar reflektera över saker och ting, skapa ett alibi för en
värld som i alla tider framställt soldater och hemmafruar. En
beskrivning av allt det som den vuxne inte förvånar sig över:
kriget, byråkratin, det otäcka, Marsmänniskor.


Barnet blir så en konsument, aldrig en skapare, barnet skapar
inte världen, det använder den. Man förbereder det för ett liv
utan spänning, utan överraskningar, utan glädje.


Barnet får inga drivfjädrar till vuxenlivets orsakssammanhang
utan får dem färdiga. Avbildande leksaker vill skapa konsumerande
barn.


Vad är det som kommer att hamna på tippen i en nära framtid? Jag
går in i den stora leksaksaffären, och tackar min lyckliga
stjärna över att barnen vuxit upp och att jag egentligen inte
behöver konfronteras med detta mer. Konstaterar att världen är
sig lik, spa-set kanske inte fanns för tjugo år sen men
prinsessor och torkhuvar och transformers och tanks. Barthes hade
känt igen sig, hushållet och rymden och kriget och slottet.


Och istället för att fråga ett förbipasserande barn vad det vill
ha av allt det här, och istället för att fråga en stressad
förälder vad det ska kompensera sin bortovaro med så koncentrerar
jag mig på själva leksakerna. Jag har inte sett ”Toy story” 1 och
2 och 3 och läst HC Andersen för intet. Jag vet att när affären
stänger ner och när barnen gått till skolan så börjar leksakerna
att prata med varandra. Och visst finns där en leksakernas
hierarki. Vilka är de finaste i allas ögon? Och vilka är det som
föräldrarna skäms mest över? De där gigantiska plastborgarna och
slotten, de där som inte har varit i närheten av en genuskurs? Så
många småbarnsfamiljer badar i kinesiska plastpryttlar som andra
barn än deras egna tvingats tillverka. Är det vad som får oss att
slå ut med händerna, och harkla lite när gästerna snavar över
ännu en rymdstation och några mutanter. Är det orättvisorna?
Eller att barnen frodas i det oorganiska när föräldrarna gjort
det organiska till sitt mantra i denna långkoks- och surdegsera i
medelklassen. De satans barnen vill inte måla med vattenfärgerna
som köpts för dyra pengar i konstnärsmaterielaffären utan
transformera en redan färdigtillverkad transformer. Inte göra
film utan se Disneys julfilm.


Jag talar med mitt rymdmonster jag räddat ur soporna. Den har
faktiskt förändrat sig själv bortom tillverkarens intentioner,
blivit en annan i sitt smutsiga vatten. Och väninnan som en gång
skänkt den till min son säger när jag mailat henne en bild:
Pratar den fortfarande? Och då tar jag liksom tillbaka allt jag
sagt om den okonstruktiva plasten. Det går att knyta an till vad
som helst.


Och anknytning är just vad det handlar om i den
argentinska författaren Samanta Schweblins episodroman
”Kentukis”. En kentuki finns bara i Schweblins roman, men skulle
mycket väl kunna existera i verkligheten. Det är en hybrid mellan
ett gosedjur och en mobil med kamera för 279 dollar. Kan vara en
fluffig kanin. En mullvad. En kråka. Se ut lite hur som helst men
när du väl fått hem den och laddat den, det är först då som du
märker om den är hängiven, aggressiv, påflugen eller rent av
kriminell. För på andra sidan, bakom mjukisdjurets små ögon finns
det en annan människa, någonstans i världen, som interagerar med
dig och ser allt du gör, när du äter, älskar, duschar, om du inte
sätter en hink över huvudet på den eller dränker den i handfatet.
Ända sen Freuds dagar vet vi att det är kusligt där i gränslandet
mellan levande och dött, människa och maskin.


Nu har vi lämnat barndomen bakom oss men tagit med oss både
gosedjuren och övergivenhetshålen i hjärtat. I det frivilliga
övervakningssamhället som Samanta Schweblin skriver fram återstår
det bara att ha en kentuki eller vara en. Endera är man en
exhibitionist eller en voyeur. Eller en gammal människa som
behöver sällskap om dagarna genom att digitalt pyssla om någon på
andra sidan jorden. Vara någons kentuki. Bli lite älskad som två
kilo plast och plysch.


Här finns entreprenörer som driver hela kentukifabriker,
tonåringar som startar kentukisarnas befrielseklubb där de
ägarlösa kan dra runt över kontinenterna från laddare till
laddare och en konstnär som ställer ut flickvännens lemlästning
av sin kentuki när hon har fått fullständigt nog av att vara
konstant iakttagen och liksom känna sig motarbetad.


Det är inte utan att jag undrar vad franske
filosofen Roland Barthes skulle säga om samtiden genom att
studera de avaktiverade, sönderslagna och kasserade kentukisarna,
dessa fragment av leksaker som vandrar omkring i en värld med
fragment av mänsklighet. Antagligen att den ständigt uppkopplade
människan är ensammare än någonsin och att insynen i de andras
liv kräver moraliska ställningstaganden vi inte orkar med.
Lättare att dra ur sladden för gott. Att du är söt och fluffig
hindrar inte att du blir sönderslagen.


Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen


Litteratur


Samanta Schweblin: Kentukis. Översättning: Hanna Nordenhök.
Bokförlaget Tranan, 2022.