Tygets tyngd: Kypriafragmentets hemlighet

Johan Tralau hittar en botanisk märklighet i ett fragment från
det förlorade eposet Kypria. Driver poeten med oss eller är det
en lekfull gåta?


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
2022-10-18.


Vi är vana vid att tänka på Homeros, på Iliaden och Odysséen som
den äldsta grekiska litteraturen. Men det fanns andra dikter som
handlade om samma värld och som har gått förlorade, helt eller
delvis. De ingick i en större diktcykel som kallas den Episka
cykeln. Mycket av det som vi vet om exempelvis det trojanska
kriget antyds bara hos Homeros, och blir mer begripligt genom
fragment från alla dessa andra dikter. Hur gammal cykeln är vet
vi inte. Kanske blev den inte en ”cykel”, ett verk som tänks
hänga samman, förrän på 300-talet före Kristus, medan annat är
många århundraden äldre. I den helheten fanns i alla fall ett
större verk som kallas Kypria, och som handlar om det trojanska
kriget fram till det ögonblick som Iliaden börjar med.
Traditionen säger att det skrevs av en poet som hette Stasinos,
som väl närmast är en sagofigur. Innehållet känner vi inte till
så väl, utom genom några få brottstycken och några inte särskilt
tillförlitliga antika referat.


Detta är bortom den grekiska litteraturens
allfarvägar – inte riktigt den poesi som folk brukar ha läst
eller bry sig om, bara specialister. Det är synd. Där finns
nämligen en ganska ljuvlig dikt som innehåller ett fascinerande
fel. Det handlar om en växt. Lyssnaren måste undra varför poeten
har så – så fel om den där blomman.


Vi lyssnar på dikten. En svensk översättning kan låta så här:


Kärleksgudinnan sin hud då klädde med ljuvliga tyger


Gracer och Horer det var som färgat dem med vårens blommor,


Burna av Horerna fram – med krokusar och hyacinter,


Blomstrande lilja och ros, bland kronbladen flödande nektar,


Strömmande vacker narciss – och så Afrodite bekläddes,


Täcktes i kläderna nu, som av alla årstider doftar.


Vi hör om kärleksgudinnan Afrodite, som klär sig i väldoftande
kläder.


Scenen är fin. Det är Gracerna, eller Chariterna, behaglighetens
gudinnor, och Horerna, årstidernas gudinnor, som har tillverkat
och färgat kläderna. Vi tänker på växtfärgerna, och på blommorna
som används, lila, röda, gula, vita, krokus, hyacint, lilja, ros,
narciss. Poeten säger att gudinnorna har färgat tyget i ”vårliga
blommor”, på grekiska anthesin eiarinoisin.


Det är inget konstigt med växtfärger. Krokusen
som nämns bör vara saffranskrokus, Crocus sativus, möjligen även
dess vilda släkting Crocus cartwrightianus. Saffranskrokus är den
växt vi utvinner saffran ur, och saffranet var en viktig
komponent i den grekiska klädtillverkningen. Flickor och kvinnor
kunde bära klänningar färgade med saffran, som då var mycket dyra
på grund av att det var, och fortfarande är, oerhört tidskrävande
att plocka, sortera, rensa och torka saffranet, för att man ska
kunna använda de tre små märkena längst ut på pistillen i
exempelvis matlagning eller färgning av tyger. I grekisk
litteratur är det i regel kvinnor eller utlänningar som bär gula
kläder färgade med saffran.


Det är inget konstigt med att Afrodite har saffransfärgade
kläder. Men poeten säger ju att de är färgade ”med vårens
blommor”. Det stämmer för hyacinterna och de andra, även om vissa
varianter kan blomma senare. Och i Sverige tänker vi i regel på
krokus som blommor som kommer på våren. Men de krokusar som
användes för att färga kläder är intressant nog inte vårblommor.
Saffranskrokusen blommar endast om hösten, i oktober och
november. Och detta är… konstigt.


Poeten måste ha vetat att det är just saffranskrokus som man
använde för att färga tyg, och att växten blommar om hösten. Det
är ett mäktigt panorama, när kullarna i delar av Medelhavsområdet
täcks av blommande saffranskrokus, och en så anslående syn när
blommorna har plockats och ligger i drivor på väg för att
sorteras. Svårt att glömma för den som har sett det.


Så varför sjunger poeten att saffranskrokusen hör till ”vårens
blommor”?


Driver han med oss?


Kan han ha blandat ihop saffranskrokus med andra krokussorter?
Den grekiske författaren Theofrastos skriver om krokussorterna i
sitt stora botaniska verk, om Crocus sativus och Crocus
cartwrightianus, som har mindre ekonomiskt värde, men även om det
han kallar den ”vita krokusen”, som inte har något
användningsområde alls, och om när de olika sorterna blommar.
Plockerskorna kände till skillnaderna, förstås, och det gör
Theofrastos också.


Men poeten till Kypria är okänd, liksom vederbörandes botaniska
kunskaper. Kanske är han helt enkelt okunnig.


Ändå finns det nog en annan lösning, som handlar om hur poeten
behandlar oss, sina åhörare. Det är Horerna, alltså Årstiderna,
som har färgat kläderna – hôrai på grekiska, besläktat med andra
ord som anger tid, hora på latin, heure på franska, hour på
engelska. Horerna kan bäst översättas med årstiderna, men
grekerna är inte pedantiska med att betrakta dem som vår, sommar,
höst och vinter, utan Horerna är en sorts gudinnor som på ett
lite ospecifikt vis har med tid att göra. Och poeten säger, med
emfas, att det är Horerna som har ”burit fram” blommorna.
Årstiderna gör ju just det.


I den sista versen hör vi sedan om årstiderna igen, för Afrodite


Täcktes i kläderna nu, som av alla årstider doftar.


Kläderna doftar av ”alla årstider”, eller ”alla sorters
årstider”, samma grekiska ord igen, samma som årstidsgudinnorna,
Horerna. Så i detta lilla stycke lyckas poeten nämna årstiderna
hela tre gånger i samband med blommorna. Och kanske är detta
lösningen. Poeten kan räkna med att de åhörare som vet att man
färgar tyg med saffranskrokus, och som vet att den krokusen
blommar om hösten, kommer att rynka pannan och se
självmotsägelsen i dikten, känna spänningen mellan talet om
vårblommor och om krokus som man färgar kläder med.


Men poeten leker med oss, med vår kunskap om
blommor och med våra förväntningar. Han upprepar detta om
Horerna, årstiderna, samtidigt som han säger något om växter och
färger som strider mot det vanliga året, mot vanlig mänsklig tid.
Det är som om gudarnas landskap står utanför det ordinarie året.
I grekisk myt finns föreställningar om svunna tidsåldrar då allt
växte av sig självt. Och vissa forskare har hävdat att de
grekiska gudarna lever i ett universum utan tid. Nå, tiden är i
alla fall annorlunda hos gudarna – och plötsligt börjar
självmotsägelsen mellan vårblomma och saffranskrokus att lösas
upp inför våra ögon.


Så i detta landskap, där årstidsgudinnorna klär kärleksgudinnan i
doftande, färgade tyger, kan årstiderna paradoxalt nog vara
upphävda, i ett evigt nu. I den världen, med ”alla årstider”
samtidigt, kan saffranskrokusen blomma hela tiden, och där kan
alla växter, alla blommor och alla färger också få finnas
samtidigt. Poeten leker med oss. Och som han leker.


Johan Tralau, professor i statskunskap och författare till böcker
om antik grekisk kultur