När världen går sönder: Gustav Metzger och den autodestruktiva konsten

Varför slår Pete Townshend i The Who sönder sina gitarrer? Svaret
är Gustav Metzger, den autodestruktiva konstens fader som dog
2017. Pontus Kyander tecknar ett porträtt av denne
konstnärsaktivist.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2017-09-19.


Alla med intresse för rockmusikens historia har sett bilderna.
Pete Townshend, frontfiguren i the Who som drämmer gitarren i
golvet, och sedan ränner gitarrhalsen in i en av jättehögtalarna
på scen. Gitarren studsar, vägrar gå i stycken, men knäcks till
sist efter att ha svingats rundhänt. Under tiden välter trummisen
Keith Moon trumsetet överända. Det ryker, det vrålar, det skriker
från ljudanläggningen.


Det smittade av sig, och i USA satte Jimi Hendrix eld på sin
gitarr på Monterey-festivalen 1967. För att inte tala om alla
hotellrum som i svallvågorna skulle demoleras av andra ambitiösa
musiker.


Var det hela bara en gimmick, eller något som
gick över styr? Senare har Townsend sagt att han fick idén från
konstnären Gustav Metzgers föreläsningar om en ”Autodestruktiv
konst.” Som så många andra unga i London hade Townsend studerat
på en konstskola, och The Who tänkte han sig som ett
autodestruktivt, självförstörande band.


 Autodestruktiv konst iscensätter vår besatthet av
förstörelse


Gustav Metzger var knappt tjugo år äldre än Townsend och hade med
nöd och näppe undkommit Förintelsen genom en barntransport med
buss från Nürnberg 1939. Sedan stängdes gränserna. Han och hans
bror Max var vad vi idag kallar ensamkommande flyktingbarn. Det
är inte svårt att se varifrån impulsen kom till att uppfatta
destruktion som ett centralt element i vår civilisation.


Det hade redan de italienska och ryska futuristerna hävdat, de
som ville “förhärliga kriget – världens enda hygien” och riva
museerna och akademierna. Om vi lämnar Gustav Metzger en stund,
kan man lätt se att konsten och litteraturen under hela
1900-talet – och fortfarande – har en underström som kretsat
kring destruktion. Den finns som ett element i kubisternas
sönderbrytande av världen i kalejdoskopiska delar, den är central
i dadaisternas nihilistiska experiment i Zürich och Berlin.


Destruktionen skär som ett snitt genom ögat i Dalís och Buñuels
surrealistiska film ”Den andalusiska hunden” från 1929, och
tanken att bryta ner för att sedan bygga upp igen framgår med
tydlighet i ryssen Dziga Vertovs montagefilm ”Mannen med
filmkameran” från samma år. Dessa verk och rörelser
karakteriseras av ett slags nihilistisk optimism: världen ska
börjas om, och då är det bestående bara en hämsko. På dess ruiner
bygger vi en framtid, fräsch och fartfylld, utan plats för
förlegade livsformer.


Men Gustav Metzgers autodestruktiva konst är
något annat. Han hade förvisso studerat för den futuristiskt
inspirerade målaren David Bomberg i London på 1940-talet, och det
är ingen tvekan om att han uppskattade språket i futuristernas
många manifest, men politiskt var han snarare inspirerad av
pacifism, vegetarianism och trotskism. Bildstormare var han inte,
han ville varken lägga det förgångnas eller nuets konst i ruiner.
Hans konst arbetar med sin egen förstörelse som en estetisk
process. Därför är det logiskt att han i sina manifest även
talade om autokreativ konst, som snart skulle bli en annan sida
av hans praktik.


 Mannen på Regent Street är autodestruktiv.


I sitt första manifest för en autodestruktiv konst, publicerat
1959 på ett källargalleri i London, skriver Gustav Metzger att:


Autodestrutiv konst är främst en form av offentlig konst för
industriella samhällen.


Autodestruktiva målningar, skulpturer och konstruktioner förenar
den desintegrerande processens idé […] till en totalitet.


/---/


Autodestruktiva målningar, skulpturer och konstruktioner har en
livstid som varierar från några ögonblick till tjugo år.


När förstörelseprocessen är avslutad, ska verket flyttas från
platsen och skrotas.


I sitt andra manifest (1960) blir han friare och mer poetisk:


Mannen på Regent Street är autodestruktiv.


Raketer, kärnvapen är autodestruktiva.


Autodestruktiv konst.


De dropp dropp droppande vätebomberna.


[...]


Autodestruktiv konst iscensätter vår besatthet av förstörelse,
den ständiga bastonad som individen och massorna är föremål för.


1959 var London fortfarande präglat av krigsårens destruktion –
man rev och byggde bland ruinerna runt om i staden. Metzger hade
sett bomberna falla, och över huvudet på alla hängde den ultimata
bomben: atombomben, som utplånat miljoner i Hiroshima och
Nagasaki.


Men det var också ett ”swinging London”, med en undergroundscen
som det började ryka kring. Här passerade varje konstnär, musiker
och poet av någon betydelse, bland dem Lucio Fontana – känd för
att skära djupa skåror i sina dukar – och Jean Tinguely, som
också han arbetade med självförstörande konst.


Men Metzgers metoder rymmer även ett moraliskt
ställningstagande. Han hade under 1950-talet ryckts med i freds-
och antikärnvapenrörelsen, ledd av bland andra filosofen och
Nobelpristagaren Bertrand Russell. Tillsammans med Russell var
han med och grundade ”Committee of 100” och tillbringade en månad
i fängelse efter en av organisationens demonstrationer.


Inför rätten 1961 sade Metzger:


Jag kom till det här landet från Tyskland som 12-åring. Mina
föräldrar var polska judar, och jag är tacksam för att regeringen
lät mig komma hit.


Mina föräldrar försvann 1943 och jag skulle ha delat deras öde.
Men dagens situation är mer barbarisk än Buchenwald, för
utplåningen kan ske ögonblickligen. Jag har inget annat val än
att hävda min rätt att leva, och vi har i denna kommitté valt ett
sätt att slåss som är den absoluta motsatsen till krig – den
absoluta ickevåldsprincipen.


Man kan tycka att talet om ickevåld och
manifestens referenser till bomber och förstörelse innehåller en
motsägelse. Men här är Metzger systematisk, i den meningen att
han återkommande använder en omvänd trop i sitt konstnärskap. Det
destruktiva skildras med konstruktiva grepp, sönderfallet blir
mer än sönderfall, det blir vårt bestående intryck även efter att
verket fysiskt utplånats.


Där ville han föra samman 120 bilar i en plastinklädd byggnad,
där de i två faser slutligen skulle fatta eld, sprängas och
förstöras.


Det handlar det om att konstnären överger rollen som skapare av
egentliga bilder. Istället sätter han igång processer där slumpen
får en viktig roll. Mest kända är hans autokreativa verk ”Liquid
Crystal Projections”, där ljusprojektioner av flytande kristall
skapar slumpartade färgkaskader – och som snabbt togs i bruk i
ljusshowerna för band som Pink Floyd, Cream och The Who.


I detta tog Metzger med sig rollen som politisk aktivist. Hans
föredrag och manifest rymmer ett radikalt credo, och i konsten
från de mer än femtio år som följde är engagemanget i politik och
miljöfrågor en springande punkt. Där är han en föregångare till
dagens konst, där aktivism blivit ett honnörsord.


Metzgers mest massiva autodestruktiva projekt
var ett förslag för FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Där
ville han föra samman 120 bilar i en plastinklädd struktur, där
de i två faser slutligen skulle fatta eld, sprängas och
förstöras. Förslaget möttes med iskall tystnad.


Våren 2017 dog Gustav Metzger, 91 år gammal, efter att under de
sista tjugo åren ha lyfts från undanskymt original till
världskänd konstnär. Medan han själv tynade bort, steg världen
fram i ny självdestruktiv skepnad. Gustav Metzgers konst har mer
aktualitet än någonsin, när klimathotet ifrågasätts och
atombombshotet används som ersättning för mjukare diplomati.


Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator