Vilken skärva kommer att bli berättelsen om ditt liv?

En symbol i en dödsannons, ett vajande strå i motljus på sociala
medier. Boel Gerell reflekterar över de utskurna fragmenten som
vi och andra gör till berättelsen om vårt liv.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2021-03-22.


– Hörrudu, ska du inte ta en bild? Det är helt fantastiskt ju!


Mitt sällskap pekar pockande mot horisonten och havsbandet där
solen just är på väg att gå ner. Och jag lyfter motvilligt
mobilen, bara för att sänka den igen. Det går inte, är för ljust,
för långt borta och för… mycket. I stället sätter jag mig på huk
i strandrågen och fokuserar på ett enda glänsande strå i motsol
och försöker hålla mobilen alldeles stilla så att varje blänk i
den egentligen oansenliga växten ska gå fram.


Kvar efter kvällens timslånga promenad blir det ensamt vajande
strået, putsat, filtrerat och arkiverat i Instagrams herbarium av
komprimerade och hårt beskurna minnen. En behändig kvadrat, kant
i kant med andra kvadrater som tillsammans bildar något slags
berättelse om ett liv. Från promenaden vid havet saknas inte bara
den alltför höga himlen utan också skavsåret på vänster lilltå,
efter sandalerna som aldrig suttit riktigt bra.


Det alltför stora och det alltför lilla hamnar
gärna utanför bilden tillsammans med allt annat som spretar åt
olika håll och är stort och litet samtidigt. I prydliga rader
lägger sig rutorna efter varandra tills det sista fotografiet
oundvikligen tagits och det blivit dags att summera resultatet.
Vilken av alla dessa bilder representerar bäst helheten? Är det
den bästa bilden? Det oftast förekommande motivet? Det som enkelt
och lättfattligt kan begripas eller det som vi tror oss veta att
fotografen kände mest för?


På just detta centrala och mest viktiga tänker jag när jag
bläddrar genom tidningens söndagsbilaga och låter blicken vandra
över dödsannonserna, som fyller bakvagnen av papperstidningen. En
symbol, en vers och några personliga rader: ”vår älskade”, ”vår
mycket älskade”, ”vår far, bror, morfar, farfar, farfarsfar”.
”Mitt allt”. Komplexa känslor kokade ner till några enstaka ord,
decenniers relationer reducerade till en handfull roller. Och så
symbolen på det, som i en enda stiliserad silhuett ska summera
ett helt liv.


Hur väljer man egentligen? Vad var det viktigaste?
Fotbollsföreningen? Partiet? Hunden, den älskade taxen. Kanske
veteranbilen, som polerades högblank inför premiärturen i
vårsolen. Golfklubborna? Trumpeten eller jaktgeväret. Eller den
där ensamma blomman i motljus, dagen på stranden när himlen
tycktes för stor. I samma ögonblick som människan går ur tiden
rämnar den motsägelsefullt sammanfogade helheten i skärvor,
svartsjukt förvaltade av dem som blir kvar. I brist på verklig
kunskap antar vi, jämkar samman och lägger till rätta tills det
som vi uppfattar som ett faktum i hög grad också är en lögn.
Sanningen, om någon sådan finns, får i stället sökas i
detaljerna.


I det lilla och fortfarande skarpa. I slitaget på knäna i
trädgårdsbyxorna, efter ett oändligt antal timmars lukande i
rabatterna. I doften som dröjer sig kvar i en morgonrock och de
sju raderna på ett vykort som skickades för snart femtio år
sedan. Människan är inte längre där men i stilen finns handens
rörelser och i ordvalet rösten och för ett kort ögonblick kan
något återigen komma till liv.


När författaren och kulturjournalisten Marit
Kapla tar sig för att skildra den värmländska orten Osebol och
dess invånare i boken med samma namn, är det till språkets
potential att härbärgera verkligt liv hon sätter sin lit. Den
stora berättelsen saknas, det som ges är fragment och
brottstycken som talar lika mycket genom sitt innehåll som genom
sina glapp och tystnader.  Luften går igen i det grafiska
uttrycket och sättningen av texten som mest påminner om
prosalyrik.


Klassificeringen av boken är intressant, för när den gav Marit
Kapla Augustpriset 2019 var det i kategorin skönlitteratur. Men
på landets bibliotek sorteras verket ofta in som lokalhistoria
och i bokhandeln går det att hitta under memoarer och biografier.
Glidningen säger något om det bedrägliga i perspektivet, på ytan
en samling till synes rakt återgivna citat från byns invånare.
Och samtidigt ett hårt beskuret urval, som bara lämnar en bråkdel
kvar av det som ursprungligen sagts.


Så vad är då det viktigaste, i en människas berättelse? I
”Osebol” är det ofta det till synes ovidkommande som består.
Tillfälligheterna, som gör livet. Små företeelser som i
förlängningen får stora konsekvenser. Butiken som slår igen i
byn, ett pulserande hjärta ska det visa sig, som hållit orten vid
liv. Vattenpölen som lastbilen väjer för den där dagen, för att
inte stänka ner den gamle mannen. Varvid släpet kränger över till
andra sidan vägen och krockar med en mötande bil. Små saker, som
en vattenpöl. Och samtidigt, om inte pölen varit.


Ett efter ett lyfts minnena upp på kaffebordet, vänds och vrids
och det är inte bråttom. Strax bakom de levandes ryggar dröjer de
döda kvar. Närvarande i tingen, som nyss var deras. Husen och
marken som människorna brukat i generationer. Tiden är ingenting.
Som verk har ”Osebol” mer gemensamt med den grekiska antologin än
med dagens hastigt förbiflimrande litterära klotterplank täckta
av läppstiftsmärken, selfies och krognotor.


Platsen är periferin, vinkeln retrospektiv och just i det
specifika och intimt privata blir erfarenheterna allmängiltiga.
Fast förankrade i just dessa människor och denna ort och ändå
till synes tidlösa, tyngdlöst svävande över sidorna. I den
grekiska antologins gravskrifter för jaget ordet och genom ett
liknande perspektiv gör sig den amerikanske författaren Edgar Lee
Masters till tolk för de döda som vilar i sina gravar i den
numera kanoniserade och drygt sekelgamla samlingen ”Spoon River
Anthology”.


En besläktad berättarmodell använder Börje
Lindström i lyriksamlingen ”På kyrkogården i södra Lappland” från
2020. Ur jagets djup klingar de dödas vittnesmål om hårt arbete,
gamla oförrätter, svek och svunnen kärlek. Allt silat genom lager
av tid och mull och med bara återskenet av den en gång bländande
dramatiken kvar. Liksom i ”Osebol” får vi förståelsen för
glesbygdens villkor på köpet. Den stora ledan och lyckan i att
höra till en plats och vara den som stannar när andra går.


Också i Kjell Espmarks senare författarskap väcks de döda till
liv igen. I samlingsvolymen ”En sky av vittnen” från 2020
skildras världshistoriens stora händelser genom ögonen på dem som
var med. Greppet är effektivt och texterna virtuosa och ändå blir
de mänskliga konturerna märkligt vaga. Så är det heller inte på
skärpan i detaljerna författaren fokuserar, utan på det större
perspektivet. Av människorna blir exempel som ger dramatiken ”ett
ansikte” som det heter. Medan Kapla – och för den delen Lindström
– utgår från ansiktet och låter det tala för sig själv.


En fråga om fokus och perspektiv, alltså. Grässtrået eller
himlavalvet. Den stora berättelsen eller skärvan av ett liv. I
sprickorna ges utrymme för läsaren att gå in och göra världen
till sin. Var och en med sina vattenpölar, som så lätt hade
kunnat undvikas. Om vi bara vetat. I efterhand växer pölen och
blir något mer än en pöl. Blir en symbol och en punkt som förblir
skarp när allt annat grumlas, slätas ut och går upp i vartannat.
Och som vi först när allt är förbi, förstår var det verkligt
viktiga.


Boel Gerell, författare och kritiker


Litteratur


Marit Kapla: Osebol, Teg Publishing, 2019


Edgar Lee Masters: Spoon River Anthology, Macmillan & Co,
1915


Börje Lindström: På kyrkogården i södra Lappland, Heidruns
förlag, 2020


Kjell Espmark: En sky av vittnen: Låna mig din röst, Norstedts
förlag, 2020