Varför har inte evolutionen gett oss superkrafter?

Vi möter dem i mytologin och serier. Men om superkrafter nu är så
bra, varför har människor inte utvecklat dem evolutionärt? Matz
Larsson frågar sig vilken superkraft vi egentligen är i behov av.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Få mänskliga drömmar är så livskraftiga som drömmen om
superkrafter.


I den grekiska mytologin fanns många gudar utrustade med
superkrafter och världsalltet styrdes av urkrafter. Eftersom
Gudarna ynglade av sig så rådde det ingen brist på titaner och
monster med superkrafter som styrka och flygförmåga. Gudarna
blandade sig gärna med människorna och liksom oss kunde de bli
avundsjuka, slarviga, förälskade. De kunde rent av dö.


Rom övertog många gudar och gav dem latinska namn. Bacchus kunde
förvandla allt han rörde till druvor, Jupiter kunde kontrollera
blixtar och ändra skepnad till en örn. Och givetvis kunde Jesus
gå på vatten samt bota svåra sjukdomar.


Två millenier senare lever superkrafterna vidare i seriernas
värld. Den tidiga seriehjälten Fantomen var stark men saknade
superkrafter. Hans största bidrag återfanns inom designen: Tighta
trikåer, maskering, en civil identitet, och viktigast: instinkten
att kämpa för det goda. Sjömannen Karl Alfred saknade
övermänskliga krafter när han gjorde debut 1929, men blev
övermänskligt stark 1932 via trogen konsumtion av spenat. Ändå
bleknar både Fantomen och Karl Alfred i jämförelse med den som
kom att inleda superhjältarnas gyllene era 1938: Stålmannen.


Stålmannen fick många efterföljare: Stålflickan,
Vattumannen och Hulken för att nämna några. Serierutan och
sedermera filmen har skapat ett stort galleri av superkrafter:
röntgenblick, laserblick, osynlighet, teleportering och
odödlighet. Superkrafter har på det sättet populariserats, och
har alltså under lång tid tillhört fantasins värld. Men kanske
närmar vi oss en era där vissa superkrafter kan förverkligas?
    


I en tid när vetenskap och tekniska framsteg tycks vara på väg
att skapa verkliga superkrafter, bör vi kanske återvända till
barndomens kittlande fråga: vilken superkraft är mest angelägen?
Seriemagasin och film erbjuder en diger meny. Men jag vill jag
hålla mig till sånt som, åtminstone teoretiskt, är fysikaliskt
och biologiskt möjligt.


Stålmannens flygförmåga kraschlandar direkt. Vårt tunga skelett
trotsar fysikens lagar. Dessutom finns ju helikoptrar,
skärmflygning, vindtunnlar, powerkites för den som vill sväva en
stund.


Spindelmannens superkrafter då? Förmågan att
utsöndra och skjuta ut spindelväv med handlovarna. Det hade varit
något. Och spindeltråd är ett fascinerande material. Det är
starkare än stål, samtidigt lätt och biologiskt nedbrytbart.
Tråden görs av proteiner, så kallade spidroiner som återfinns i
spindelns bakkropp. Men människan är genetiskt oerhört fjärran
från spindlarna. Om processen ändå skulle lyckas finns det inget
som talar för utsöndring via handlovarna, snarare skulle vi få
hala fram spindeltråden ur baken! Nej, den tråden vill jag inte
spinna vidare på. Det faller på estetiska grunder.  


Kanske vore supersyn bättre? Problemet är att våra sinnen bygger
på uråldriga evolutionära lösningar. Vårt öga har en massa
skrymmande och skymmande blodkärl framför näthinnan. Det är en
dum lösning som nog inte går att ändra. Bläckfiskens öga vore
bättre att utgå från. Den har inga skymmande blodkärl framför
näthinnan. Men evolutionärt är de till och med längre från oss än
spindlarna. Inga gensaxar i världen skulle kunna ändra ögats
konstruktion så radikalt. Supersyn kanske inte heller tillför så
mycket. Redan idag använder vi stjärnkikare och
elektronmikroskop, liksom röntgen- och magnetkameror.


Hur är det med seriehjälten Aquaman, Vattumannen
med en helt vattenanpassad fysiologi: Han kan kommunicera med och
tillkalla undervattensvarelser på långt håll. Och självklart kan
han andas under vatten. Det låter lockande. Tänk att kunna simma
fritt och länge i korallreven. Det vore också att återknyta till
vårt förflutna. Våra tidiga förfäder, fiskarna, hade faktiskt
gälar. Kanske kan de väckas till liv genom genmanipulation? Vi
har ju kvar några gälbågar. De syns tydligt under första
fosterperioden, men försvinner sedan. Eller, rättare sagt, de
omvandlas. De blir till bisköldkörtlar, brässen, tungben och
struphuvud och ger oss våra hörselben: hammaren, städet och
stigbygeln. Därmed står valet alltså mellan att kunna andas under
vatten och att kunna höra. Ett högt pris för att kunna andas
under vatten. Jag får nöja mig med dykartuber.


Men hörseln då? Hur vore det att ha Stålmannens eller General
Zods superhörsel? Men vill man höra allt tissel, tassel och
skvaller? För att inte tala om den droppande kranen på natten?
Tveksamt.


Styrkan som superkraft? Estetiskt föga
tilltalande, och stora Schwarzenegger-muskler gör oss otympliga.
Men superhjälten Ironman erbjuder kanske en lösning. Ironman är
ju ingen annan än den rika och supersmarta industrimannen Tony
Stark som blev tillfångatagen av fienden, och som för att kunna
fly konstruerade en högteknologisk skyddsdräkt – ett slags
exoskelett, alltså ett extra skelett utanpå kroppen. Militären, i
USA satsar faktiskt på motordrivna exoskelett för att avlasta
tungt beväpnade soldater. Exoskelett används också på sjukhus när
patienter tränar upp sin rörelseförmåga och balans efter hjärn-
eller ryggmärgsskador. Andra forskare utvecklar textila
muskelfibrer, det vill säga fibrer i kläder som beter sig som
muskelfibrer – ett slags långkalsonger som förstärker dina
muskler.


Redan idag kan alltså människor via vetenskap och ny teknik uppnå
vissa superkrafter och superförmågor. Hur ser framtiden ut då?


Författaren Yuval Noah Harari menar att människors liv kan komma
att förändras och förlängas radikalt. Han förutspår att
människohjärnan kommer kunna sammankopplas med artificiell
intelligens. Vi kommer alltså att kunna bli supersmarta. Och
redan idag pågår arbetet med att framställa nya organ för att
ersätta förbrukade kroppsdelar. Grishjärtat slår redan i
människobröstet. På så vis tycks människan hela tiden sträva
efter att uppnå de gamla gudarnas egenskaper, också den kanske
mest eftersträvansvärda förmågan av alla: odödlighet.


Det är en utveckling som väcker många frågor:
Räcker planetens resurser till för sådana långlivade, gudalika
varelser? Den ekologiska skuldens dag, det kalenderdatum när
mänsklighetens resursförbrukning för året överstiger jordens
förmåga, inföll år 2022 för Sveriges del i början av april. Så
även om det blir tekniskt och biologiskt möjligt att erbjuda
superförmågor och extrem livslängd till alla, skulle det
antagligen ödelägga vår jord.


Ska superförmågor och extremt långa liv vara förbehållet de
rikaste ländernas invånare? De som redan är extremt rika och
mäktiga? Ett privilegium för mäktiga diktatorer som aldrig nånsin
vill släppa ifrån sig makten?


Kanske är vår tids mest angelägna superkraft den att kunna avstå
från att eftersträva dem.


Matz Larsson, läkare och evolutionsforskare


Referenser:


Yuval Noah Harari Homo Deus