Jacob's room är livets litteratur

Virginia Woolfs Jacob's Room betraktas ofta som en förstudie till
hennes verkliga storverk. Det är dags att ändra på den
uppfattningen, säger litteraturvetaren Karin Nykvist.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Vem är Jacob? Var är Jacob? Jag läser Virginia Woolfs roman
Jacob’s Room – och frågorna kommer till mig, gång på gång. För
jag får liksom inte kläm på honom, han glider hela tiden undan.


Jag är inte ensam om att känna så. Redan på romanens första sida
frågar sig hans mamma: ”var är den där besvärlige lille pojken?”
– och skickar iväg hans bror för att leta. Ja-cob! Ja-cob! ropar
brodern – så som så många fler ska göra innan den korta
berättelsen är slut.


För inte är det mycket vi reda på om Jacob.
Istället får vi veta vad andra tänker:  när de betraktar
honom, förälskar sig i honom, skriver brev om honom och skvallrar
om honom. Huvudpersonen själv förblir ett slags gäckande
frånvaro, även om vi följer tätt i hans spår: från en dag på
stranden i den tidiga barndomen, till studierna i Cambridge, till
rummet i London, till le grand tour i Italien och Grekland, och
sist till det slutgiltiga försvinnandet, i det första
världskrigets stora anonyma död.


Så blir romanen till ett slag antibiografi: den tecknar fram ett
liv som förblir preludier och skisser; den är en bildningsroman
som inte går i mål.


Och just däri ligger förstås dess storhet. För vad kan vi veta om
en annan människa, eller ens om oss själva? Och hur kan vi fånga
det där som är människans mest grundläggande begränsning och
samtidigt hennes största och enda möjlighet: livet självt?


Romanen är Virginia Woolfs tredje. Den kom ut under det år som
ofta blir kallat vidunderligt när litteraturhistoria ska skrivas:
1922. Ur ett engelskspråkigt perspektiv är det nästan Året med
stort Å. I februari gav James Joyce ut sin tegelsten Ulysses med
hjälp av den modiga Sylvia Beach i Paris. I oktober publicerade
T.S Eliot ”The Waste Land” i sin egen tidskrift The Criterion.
Och senare samma månad lät paret Woolf trycka upp Jacob’s Room på
det egna förlaget Hogarth Press.


Virginia Woolf kallade själv Jacob’s Room för
ett experiment, och möjligen är det detta uttalande som får
författaren Lawrence Norfolk att i förordet till min engelska
utgåva utbrista att romanen saknar det självförtroende som
kännetecknar Joyces och Eliots böcker. Självklart har han fel.
För det första har en roman inga känslor alls. För det andra –
och så klart är detta viktigare – kräver experimentet en stark
och trygg självkänsla. Och det verkar inte som om Woolf skulle
darrat på pennan någonstans eller på något sätt valt en försiktig
väg här. Några år tidigare - 1919 – hade hon skrivit så här om
litteraturens nya uppgift: Låt oss skriva ner atomerna så som de
dyker upp i vårt sinne, i den ordning de kommer, låt oss följa
mönstret, hur osammanhängande och motsägelsefullt det än ter sig,
som varje syn eller händelse ristar på medvetandet.


Om Virginia Woolfs romaner saknade intrig var det för att livet
självt saknar det: bättre då att registrera sinnenas intryck, som
bildkonstnären.


Woolf menade att litteraturen befann sig vid en skiljeväg, då, i
början av tjugotalet. Själv stod hon för det nya, det som mer
autentiskt och ärligt förmådde gestalta tillvaron. På andra sidan
placerade hon författare som John Galsworthy – han som skrev
Forsytesagan och som snart skulle få Nobelpriset – eller den
framgångsrika Arnold Bennett, som skrev böcker i en traditionellt
realistisk stil med tydliga huvudpersoner och en allvetande
berättare – och som till skillnad från Woolf sålde i drivor.


Bennett var för övrigt en av alla dem som sågade Jacob’s Room.
Han menade att romanens gestalter omöjligt kunde få liv hos
läsaren eftersom författaren, som han syrligt skrev ”var besatt
av originalitet och smarthet”.


Woolf skulle snart hämnas och formulera sitt förslag på en ny
estetik för romanen: i essän ”Mrs Brown and Mr Bennett” från 1923
skriver hon om hur en tänkt kvinna på ett tåg, ”Mrs Brown”, kan
skildras litterärt på olika sätt beroende på författarens
övertygelser. Woolf låter där  den daterade ”Mr Bennett” och
hans gelikar tynga ner den stackars Mrs Brown till
oigenkännlighet med en omständlig prosa, trots att hon förtjänar
att gestaltas på ett helt annat sätt. Vi måste lära oss att ”stå
ut med det krampaktiga, det obscena, det fragmentariska,
misslyckandet”, skriver Virginia Woolf. Något annat skulle vara
att svika Mrs Brown.


Här finns alltså en litteratursyn som bygger på
en helt ny människosyn. I Virginia Woolfs värld kan ingen kan
längre fångas in, paketeras, eller ges prydlig gestaltning. För
att lyckas måste litteraturen misslyckas. Så kan världen skildras
sant.


Många kritiker har i efterhand betraktat Jacob’s room som en
förövning till de verkligt stora verken i Woolfs författarskap:
hon skulle snart komma att skriva Mrs Dalloway och To the
Lighthouse, Mot fyren..


Men Jacob’s Room är en storartad roman i sin egen rätt Och
faktiskt är det den enda av Woolfs romaner som översattes till
svenska medan hon själv levde – bara en sån sak.


Romanens grundtes är att även om vi i sällsynta ögonblick kan
uppleva att vi verkligen ser och känner någon så är dessa stunder
av absolut närvaro oerhört sällsynta. Istället är det frånvaron
som kännetecknar våra liv och våra mänskliga mellanhavanden. Vi
skriver, ringer, talar med, till och om varandra, utan att
riktigt nå fram. Våra intryck av den rikt myllrande världen är
flyktiga och övergående, även om de är fyllda av aldrig så mycket
akut skönhet och känsla. Så kan de här stunderna skildras
litterärt på samma sätt som impressionisterna tecknade solens
förflyttningar över vatten: bara ögonblicket kan fångas, det
undflyende.


Den som vill filmatisera Jacob’s Room borde ha ett lätt jobb:
texten består av korta scener som avlöser varandra: vi är på
stranden, så - klipp -vid Piccadilly, och – klipp - på ett tåg på
väg till Cambridge. Och så – klipp – på Akropolis i Aten.


Och överallt alla dessa människor. Inte mindre än 156 namngivna
personer befolkar Woolfs roman. Flera av dem får inte ens en halv
sida. Alla dessa liv, som vi inte vet någonting om. Och där
nånstans, ibland, Jacob, med en bok under armen.


1922 var ett storartat litterärt år. Men alla de storverk som
skrevs då gick de flesta förbi: både Woolf och Eliot ägnade sig
ju åt egenutgivning i små upplagor, och Joyces Ulysses kom ut på
ett litet och okänt förlag långt från den engelskspråkiga sfären.
 


Jag läser vidare om Jacob. Och tänker på dagens
litterära utgivning. Vilka böcker kommer att vara framtidens
omistliga klassiker – vilka författare den framtida
historieskrivningens fixstjärnor? Ges de också ut på egna och
obskyra förlag?


Det enda vi säkert vet är att vi har absolut ingen aning. Men jag
är allt lite avundsjuk på dem som i framtiden får läsa årets
bästa böcker. Vår tids Jacob’s Room.


Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker


Fotnot: Jacob's Room finns översatt till svenska som Jacobs Rum
av Siri Thorngren-Olin.