Händer 1: Handen sitter i hjärtat

Hur ser en hand ut för någon som är van vid att betrakta händer
ur alla olika synvinklar? Hör handkirurgen Hanna Frosts vindlande
essä.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 1/6 2020.


När man läser till läkare lär man sig handens plats är nedom
armbågsbenet och strålbenet. Att handen är en förlängning av
hjärnan och har en stor och viktig plats i känselbarken. Men vad
man lär sig efter läkarutbildningen, är att handen har en egen
plats i människans hjärta.


När man ska lyssna på en babys hjärta kupar man handen över dess
hjässa för att lugna den. I stetoskopet hörs hur babyns ökade
hjärtslag saktar ner. Handen och hjärtat hörsammar varandra,
redan under vår första dag. Med barnahänder klamrar vi oss
senare fast vid vår systers hår och i vår fars armar. ”Håll
mannens hjärta i dina oerfarna barnafingrar”, skriver Edith
Södergran. Vid livets slut överlämnar vi våra döda i Guds händer.
När Thomas Buddenbrook faller skriver Thomas Mann att: ”Hans
händer, i de vita glacéhandskarna, låg utsträckta i en
vattenpuss.”


Som handkirurg är det som om blodfläckarna inte går att tvätta
bort. Inte handgripligen, för händer exsangvineras före
operation. Varv efter varv av gummilinda viras runt armen för att
pressa tillbaka blodet mot hjärtat innan blodet stängs av med en
manschett på överarmen. Det går inte att se och akta alla små
strukturer med kniven om patienten blöder.


Händer är det första jag ser hos en människa,
men många konstnärer verkar inte gilla dem. De göms i klädveck
och bakom föremål. Det är talande att de mest underbart
skildrade händerna är kriminella: Hades händer i
Persefones lår i kejsarsalen på Villa Borghese i Rom,
skulpterade av Bernini. Stenen är som hud, bara blekare.
Nagelplanens rotation är perfekt, ringfingret lite snedare än
långfingret. Marmorn återkastar ljuset över sträcksenorna.


Manus på latin betyder hand. Likadant klingar
sanskrits manus, som har gett upphov till
engelskans man, isländskans manneskja, och
vårt människa. Bildliga uttryck där hand står för en hel
människa finns i många språk. Kungens hand; min högra hand. Ur
latinets hand kommer ord som manuskript och manual.


Tillbaka till Villa Borghese. I salen bredvid står Berninis
Daphne. Hon står med händerna förtrollade. Ett bladverk i marmor
är inympat på fingerblommorna, så tunt att solen silar genom det.
Daphne flyr genom att förvandlas till ett lagerträd. Också vi
flyr, bakom närmsta buske, ut i skogen, ner i trädgårdslandet. Vi
dras till jord under naglarna, som om vi skulle kunna gräva oss
in till kärnan där all längtan upphör och bli helt organiska.


En ung kirurg gör våld på sig själv.
Hjärtat bultar, pådrivet av ansamlat adrenalin. Med tiden blir vi
lugna och metodiska. Vi smeker fram nerverna med kniven. Genom de
kirurgiska lupparna framträder ett underhudslandskap. Fettpärlor
glänser i ljuset. Vi lär oss laga det mjuka och det hårda. Till
handkirurgen kommer händer som blivit krossade och hackade,
skjutna, skurna, sågade och sprängda. Bitna, brända, stansade och
smälta.


Gräs och kvistar har jag hämtat ut när jag har opererat. Glas,
porslinsskärvor, färg och trä. Kulor som inte är av silver. Spik
som fastnat. Tandsten från stora hundar.


Det som känns obehagligast för mig som handkirurg är märkligt nog
det minsta ingreppet. Evulsio på latin. Urdragning av
fingernaglar. En ny nagel växer ut på 60 till 180 dagar. På
operationsavdelningen är patienten  fullt bedövad. Kirurgen
lossar nageln längs ena sidan med skalpell, rullar ihop den som
en madrass över nagelbädden, och skär loss den andra randen. Även
operationssjuksköterskor som sett de mest förfärliga handskador
kan välja att se bort. Smärtan är avväpnande, och det är också
som om avnaglingen lämnar en medmänniska skyddslös. ”Livet är att
välja”, skriver Karl Vennberg i en älskad dikt, ”mellan
betongmuren // och de sönderklösta naglarna”. Avnaglad och
vingklippt.


Rut Hillarps Tristan rodde med Isoldes mors salvor ännu väsandes
i såren. Handkirurgens patienter rullar eller går. Salvkompresser
läggs för att förbanden inte ska fastna. Försäljare av
förbandsmaterial suckar över oss kirurger, som envisas med
kompresser över våra operationssår. Kompresser, gasbinda,
kalkgips, mera gasbinda. Det finns inget vetenskapligt stöd för
något avancerat om huden väl är sydd. Det enkla är bra och finns
till hands.


Hur blir du hel när du är trasig? Ja, om
ögonen är själens spegel står vägen öppen också i den andra
riktningen. Själen kan projicera ut kroppen genom ögonen. Genom
så kallad spegelträning kan man lura hjärnan att den andra handen
finns och känns och rör sig som den ska. Visualisering kan få
amputerade spökhänder att lossa sitt smärtsamma dödsgrepp.
Bedövningssalva över hud med normal känsel kan väcka hjärnans
reservkraft ur sin slummer, och förbättra känseln i skadade
områden. Malmös handkirurgiska forskargrupp har blivit ett nav
för nervskadeforskningen. Jag undersökte om våra kärlekshandtag
kan läka skadade nerver genom att flytta stamceller från det
kroppsegna fettet. Men det är en egen bok och en annan
berättelse.


Våra händer manifesterar hjärnans och naturens
asymmetri. Höger-vänstersymbolik förekommer överallt i
historien. I det klassiska Grekland delades mat upp i kategorier,
och stapelmat – sitos - åts med vänster hand,
medan opson - fisk, kött och lök - åts med höger. Våra
händer är ytterligheter, men hela människokroppen är uppdelad på
detta sätt. Att våra hjärtkammare har olika funktioner är
förståeligt, men bara en av fem människor kan vifta på öronen,
och av dem som bara kan vifta på det ena örat är det dubbelt så
vanligt att kunna vifta på det vänstra. 60 procent klappar helst
i händerna med vänster tumme överst, och ungefär 90 procent är
högerhänta. Andelen vänsterhänta har ökat sedan 1900-talets
början, och är lite vanligare hos män.


Med undantag för viss roterande mekanik är i princip alla skruvar
högergängade och drivs in medurs. Men glödlampor på tåg och
hotell har varit vänstergängade för att försvåra stöld, och
vänstergängade skruvar lär ha använts i kistor. En eftergift för
rädslan. Då blir det både svårare att öppna dem utifrån och
lättare att öppna dem inifrån.


Vad lär vi oss av våra händer, med vår övertygelse om naturens
enhetlighet? Människan drar lätt paralleller mellan nära och
fjärran objekt. Lär vi oss att ensam inte är stark, att samarbete
är nödvändigt? Eller omvänt: höger-vänster, ren och smutsig, hög
och låg. Vore tvåsamhet och dualitet så förekommande om vi alla
vore flerhänta?


Handen på hjärtat. Hur många hårstrån kan du
inte stryka med din handflata? Vi kavlar upp ärmarna och satsar
helhjärtat. Vi tvår våra händer och tar hand om varandra. Det är
bättre med en fågel i handen. Handen finns i språkets
hjärta, och har format det. Den har hackat runorna, stämplat
kilskriften, ristat, glödgat, skrivit.  En penna i hjärtat
och du är död. En penna i handen och du kan leva för evigt.


Hanna Frost, handkirurg och författare