Händer 2: Utan hantverk är vi inte hela

Handarbete är på modet och presenteras som mindfulness för en
stressad samtidssjäl. Men det finns en djupare aspekt av hantverk
som handlar om vad det innebär att vara människa, säger Boel
Gerell.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från
2018.


En kall vind drar över ryggen och det börjar snart skymma. I ena
handen håller jag tändstickan, i den andra asken med plånet.
Repar en gång och ser lågan födas och dö nästan genast igen.
Fumlar fram en ny sticka och repar på nytt, med käkarna
sammanbitna nu. Det ska gå. Det är ingen konst att tända en eld.
Människor i alla tider har gjort det, under mycket svårare
omständigheter än så här.


­–Mamma, tänd nu då!


Bakom mig trängs barnen med grillpinnar i händerna och nyss har
jag hållit en liten föreläsning för dem, om hur människor som
inte hade tändstickor förr klarade sig ändå. Med fnöske och
elddon och till och med ett stycke flinta. Doften av bränt i
luften när man slår två stenar samman, antydan till en gnista.


Och nu sitter jag alltså här med tändstickor,
tidningspapper, späntved och tändvätska till hands och ändå vill
det sig inte riktigt. Vad gör jag för fel? Jag har ingen aning.
Tänker att vi skulle ha stekt korven hemma på spisen i stället.
Kanske kört in om butiken och köpt med en burk färdig
potatissallad.


Men om inte.


Om strömmen till spisen stängts av. Om ljuset gått i butiken och
kyldisken slocknat. Hur klarar jag mig då? Vilken nytta har jag
då av min kunskap om världen?


hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och
handlag


Tänker jag rätt efter är hela min tillvaro baserad på ting och
tjänster som jag ser som självklara, utan att ha en aning om hur
de fungerar. Kan jag ens stöpa ett stearinljus? Kan jag snickra
en stol eller väva ett tyg? Kan jag dreja och bränna en kruka och
vet jag var jag ska gräva efter vatten? Nej, väldigt lite av det
där kan jag och den kunskap jag trots allt har – om ord och
skrivande och kultur – ter sig i sammanhanget som mer eller
mindre värdelös när det kommer till reell överlevnad.


I boken vars fornengelskt stavade titel är
”Cræft” som i hantverk fast i en vidare mening också kunnande,
visdom och handlag reflekterar den brittiske arkeologen och
medeltidsforskaren Alexander Langlands över vad som gått förlorat
i vår moderna tid. Metodiskt tar han sig för att återerövra
kunskapen genom egna försök och tillkortakommanden. Misslyckanden
som han tar med fattning för att försöka igen och utifrån
befintliga material i naturen skapa alltifrån bikupor, häckar för
att inhägna djur, krukor och halmtak.


På köpet lär han sig inte bara hur han får arbetet gjort utan hur
han får det gjort bra och hållbart. För att göra en bikupa som
håller länge behövs gräs som fått växa ett tag och fått den rätta
stadgan i stråna. Och för den som har det riktiga handlaget går
det faktiskt att spinna ull enbart med hjälp av en stor sked av
trä.


Projekten han tar sig an tillåts ta tid och det som för inte så
länge sedan var en nödvändighet är i dag en lyx. Att göra sig
omsorgen om att föda upp får, klippa deras ull, karda och spinna
och sticka en tröja när det går att köpa en likvärdig produkt för
bråkdelen av insatsen i närmaste galleria. Att kunna stoltsera
med hantverk och naturmaterial är en överklassmarkör om någon i
ett samhälle där tid, inte resurser, fortfarande ses som den
största bristvaran.


Tid som kan köpas, för den som har ekonomiska
förutsättningar att betala för någon annans arbete. För
fortfarande finns några kvar som kan konsterna från förr. I boken
”Verkstäder” av Cilla Ramnek får vi exempelvis träffa Erica
Larsson som är fjärde generationen korgmakare i en liten
källarlokal i Gamla stan i Stockholm. Passionerat berättar hon om
tryggheten i att hantera redskap som hon vet varit i händerna på
tidigare generationer sedan 1900-talets början. Även Ramnek grips
av stunden och blir lyrisk.


”Det är som balsam för en stressad själ att befinna sig i dessa
verkstäder” skriver hon. ”Att på något sätt återbördas till
väsentligheter och bekräftas i ambitionen att låta sig styras
inifrån”.


Hantverk som mindfulness alltså, inte ett arbete för arbetets
skull utan som terapi och förädling av den egna personligheten.
En suggestivt ljussatt verkstad som ett nostalgiskt titthål i
tiden och en utställning på Skansen. Man kan undra vad Ericas
farfarsfar Knut Wilhelm Larsson hade tyckt om den romantiseringen
när han först installerade sig i den trånga källarlokalen 1903.


 Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva


Och jag tänker på min egen morfar och hur fort allting gått. Min
morfar föddes år 1900 jämnt och växte upp på ett litet småbruk i
utkanten av den skånska byn Stiby, nu Gärsnäs. I papperna han
lämnade efter sig finns en berättelse skriven av hans fyra år
äldre bror Sigurd inför dennes 67-årsdag, där han häpnade över
utvecklingen han fått vara med om.


”Nu är det väl så” skriver han:



... att alla äldre tycker att förändringarna varit stora under
deras levnad, och så tycker också jag när jag blickar tillbaka på
nära sju decennier. Men rent objektivt sett är det väl ändå
riktigt, att förändringarna i varje fall i tekniskt och
ekonomiskt hänseende varit större under de senaste femtio åren än
under någon annan motsvarande period tidigare. Mycket av det som
människor tidigare under långa tider drömt om och fantiserat om
har under dessa årtionden flyttats in i verklighetens värld, och
mycket av detta har grundligt omgestaltat livet för ett mycket
stort antal människor.



Året är 1963 och femtio år har gått sedan den första T-forden
monterades efter löpande-bandet-principen i Highland Park,
Michigan. Om ytterligare sex år ska farkosten Örnen landa på
månen och Sigurd tycker sig redan ha upplevt oerhört mycket.
Inför pensionen tar han sig tid att blicka bakåt och beskriver
inlevelsefullt sin och morfars barndom i den kringbyggda gården
på slätten. Snart nog allt som familjen behövde producerade de
själva, annat bytte de sig till. För att värma upp huset användes
torv som de mot en avgift bröt i en mosse vid Sankt Olof.
Detaljerat beskriver Sigurd hur torvkokorna skärs i fyrkanter och
läggs att torka i omgångar i solen för att så småningom forslas
hem till gården med häst och vagn. Som barn får han och morfar
sitta ovanpå lasset under hemfärden.


Nu är deras händer sedan länge stilla


Hundra år sedan, en evighet eller ett ögonblick. Avståndet till
morfars tidiga 1900-tal tycks verkligen som till månen och
tillbaka och ändå minns jag ju honom så väl. Minns det trygga
lugnet i hans händer när han arbetade. Var sak på sin plats, en
sak i taget och en självklar kunskap om funktionen av varje
redskap, nödvändigheten i varje handgrepp. Precis som mormor i
blixtrande snabba rörelser hanterade vävstolen en trappa upp
eller repade upp garnet i en uttjänt kofta och snodde nystan, för
att sticka något nytt.


Nu är deras händer sedan länge stilla. Kunskapen till stor del
förlorad, tilliten till den egna förmågan reducerad till fumlande
fingrar vid en grillplats. Och jag borde verkligen lära mig det
där, att tända en eld utomhus. Inte som ”balsam för själen” utan
för att det är något man bör kunna, som människa.


Boel Gerell, författare


Litteratur


Alexander Langlands: Cræft, An Inquiry into the Origins and True
Meaning of Traditional Crafts, W.W Norton & Company, 2017.


Cilla Ramnek, Verkstäder, Natur & Kultur, 2018.