Händer 3: Har handen någon framtid?

Händerna, och inte minst tummarna, har tjänat människan väl. Men
den vår främsta väg in i världen på väg att förlora sin
betydelse? Och vad händer då? Journalisten Anna Thulin
reflekterar över saken.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2020-06-03. Essän är inläst av Sofia
Strandberg.


I en glasmonter på Paris naturhistoriska museum står hon, ett
skelett under en oansenlig skylt med ordet ”primater”. Hon har
något rätare ryggrad än sina närmaste släktingar som hukar
bredvid, men annars tycks ganska få saker skilja henne från de
andra. Förutom tiden så klart, miljontals år har utvecklat våra
arter i olika riktning; en av oss fick en längre och rörligare
tumme. Med tiden fick det stora konsekvenser.


Jag fingrar på glaset trots att man inte får, kan inte motstå
instinkten att sträcka ut handen och röra. Den känslan drabbar
mig ofta. Att pilla och peta på okända ytor, dyra målningar och
klibbiga, kvarglömda rester i kylen. Barnsligt, jag vet, men
finns det inte något djupare i denna drift? Som barnet rör
vid allt när hon upptäcker världen, för att tillägna sig
existensen med känselminnet.


På en annan plats i museet finns en skylt som informerar om
tummen. Den är något alldeles exceptionellt och gemensam för de
flesta primater. Det finns fem olika typer av leder i
människokroppens skelett, och hos oss finns den två-axlade leden
bara i tummen. Den gör att tummen går att vicka både fram
och tillbaka och i sidled. En nätt liten rörelse som skapat
djupgående vibrationer i mänsklighetens historia. Arkitektur,
konst, nya uppfinningar… Allt vi har skapat och tagit oss för,
har vi åstadkommit tack vare våra händer.


”I avsaknad av något annat bevis skulle tummen
ensam övertyga mig om Guds existens”, ska Isaac Newton ha sagt,
han som formulerade teorier om mycket större rörelser och
universell gravitation. En tumme kan ha många innebörder, men i
sociala medier ser vi den oftast som en stiliserad symbol. Tummen
upp, gilla! Tummen ned, kommentarer överflödiga. Kanske är det
snart våra egna händer, i hud och kött och blod, som blir
överflödiga. Fler arbeten tas över av maskiner och blir
automatiserade, vi tillägnar vi oss världen med ett enkelt tryck
på skärmen. eller med rösten: Alexa, Siri, Google, vad blir det
för väder idag?


Vad händer med handen när dess roll förminskas och ersätts av ny
teknik? Det frågar sig Göran Lundborg, handkirurg och forskare, i
boken ”Handen i den digitala världen”. Han konstaterar att vår
hjärna innehåller fler än hundra miljarder nervceller – ungefär
hälften så många som de stjärnor som ryms i vår egen galax
Vintergatan – och att en stor del av dessa nervceller står i
direkt kontakt med känslosinnet, inte minst våra händer. Lundborg
ser hur handen marginaliseras i skolan, i vården och inom
kreativt skapande yrken. Vi har på kort tid fått tillgång till
digitala hjälpmedel och ny teknik, men det finns ännu ganska lite
forskning om hur det påverkar oss på sikt. Vad innebär det för
minnet och lärandet att små barn lär sig läsa och skriva via
skärmar? Att patienter undersöks på distans, utan den fysiska
kontakten? Finns det en risk att delar av vårt kulturarv går
förlorat när handskrift och traditionellt hantverk blir en
kunskap för de få? Alla dessa spörsmål är berättigade, men den
fråga som verkligen fångar mig handlar om hur själva beröringen
förändras i en digital tid.


Charles Spence, professor i experimentell
psykologi vid Oxfords universitet, talar om att vi lever i en tid
av beröringshunger. Vi är förvisso överstimulerade, men det
gäller ögon, oljud, information. ”Allt är visuellt och auditivt,
de rationella sinnena överstimulerar oss men de känslomässiga
sinnena, känsel, doft och smak försummas.” Våra sinnen samspelar
och när ett eller flera av dem förstärks, är det ofta på
bekostnad av de andra. Det behöver inte vara av ondo. Blinda
musiker kan utveckla ett makalöst ljudgehör. Läsare av
punktskrift får en förfinad känsel. För den som har begränsad
rörelseförmåga, till exempel i sina händer, är hjälpmedel såklart
fantastiska. Men hur blir det för framtidens människor? Kommer vi
att bli bättre på att avläsa bilder och tolka ljud när hörsel och
syn premieras framför känsel? Eller kommer skaparna bakom den nya
tekniken försöka omfamna fler sinnen i sina produkter?


Jag tror kanske mer på det senare. Redan nu utvecklas skärmar med
olika textur för att skapa en mer behaglig läs- och
känselupplevelse. Göran Lundborg nämner robotsälar som ska lugna
äldre och försöken att utveckla maskiner som visar känslor. Men
man behöver inte vara en teknikfientlig bakåtsträvare för att
tycka att det senare är ett fattigt substitut för mänsklig
beröring. Även om vi försöker byta ut handens förmåga att
uppfatta världen med artificiell känsel och elektriska impulser,
så går det inte att jämföra med känslan av hud mot hud. Tänk
en värld utan fingertopparnas fina känselspröt. En rörelse över
en älskades arm som får huden att knottra sig. Den lätta
elektriska stöten som sätter själva själen i gungning.


Jag tänker på Sara Stridbergs roman ”Kärlekens Antarktis”, där
huvudpersonen, en mördad kvinna, ständigt återkommer till två
brytpunkter i sitt liv. Dels dödsögonblicket, där mördarens
händer om halsen får en obehaglig och nästan intim känsla. Och
dels när hon föder sina barn. Att få hålla själva livet i sina
händer. Hud mot hud, möta den nyföddas suddiga blick.


Men vad är det egentligen som händer i kroppen när vi rör vid
varandra? I artikeln ”The Social Power of Touch”, skriver
vetenskapsjournalisten Lydia Denworth om de nervtrådar som leder
till vissa hårbeklädda hudpartier på kroppen, som handrygg, rygg
och underarmar. Dessa specialiserade trådar kallas CT-nerver och
går direkt till hjärnan och utsöndrar hormon som påverkar våra
känslor och vårt välbefinnande. Alltså är beröringen en mycket
direkt källa till närhet, intimitet och meningsskapande.


Vårt virtuella sökande efter närhet tycks inte
skapa samma goda känslor. Ungefär en fjärdedel av alla svenskar
uppger att deras tid på sociala medier känns meningsfull, ändå är
mobilen nästan en förlängning av oss själva, en hand i handen,
som orsakar fantomsmärtor om man glömmer den i andra rummet.


Exakt hur de kommer att förändras – vår kultur och kulturvärld,
vårt minne och lärande – är som sagt ännu oklart. Men att de
förändras vet vi, och vi vet också detta: Att värna om vårt
taktila sinne handlar om att värna något som går djupare än det
exklusivt mänskliga: förmågan att beröra och bli berörd.


Jag sträcker ut handen mot museets monterglas – nej, inte röra.
Där är benen, som jag tänker mig som både svala och sträva, hårda
och mjuka. Och ovanför dem händerna, som skapar, smeker, skadar
och håller när de rör sig genom tiden.


Anna Thulin, journalist och författare



Inläst av kulturredaktionens Sofia Strandberg



Omnämnt i essän:


”Handen i den digitala världen” av Göran Lundborg, Carlsson
Bokförlag, 2019.


”The Social Power of Touch” av Lydia Denworth, Scientific
American Mind, 2015.


”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg, Albert Bonniers Förlag,
2018.


”Svenskarna och Internet”, Internetstiftelsen i Sverige, 2019.
(Uppdaterade siffror finns på: https://svenskarnaochinternet.se/)


Muséum national d’histoire naturelle ligger i den botaniska
trädgården Jardin des Plantes i Paris.