Den verklighetsbaserade litteraturens dilemman

Varje litterärt verk uttrycker sin egen sanning, men för den som
använder sitt eget eller andras liv uppstår alltid dilemman. Lars
Hermansson rapporterar från båda sidor av faktafiktionens linjer.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Hur mycket kan en dokumentärfilmare mixtra med verkligheten utan
att det blir fiktion? Att ibland iscensätta situationer för att
få fram ”den större bilden”, ”en djupare sanning”, och allt vad
det kan heta, är, tror jag, accepterat av de flesta i branschen,
fast kanske inte av den stora publiken. Detsamma gäller
antagligen så kallad autofiktion och vittneslitteratur, alltså
böcker som utger sig för att ha självbiografisk grund. De flesta
inser nog att författaren skarvar här och var, kanske lägger till
eller drar ifrån någon detalj för att göra berättelsen bättre,
men inte att hen framställer som fakta sådant som inte är fakta.


Jag har själv gjort mig skyldig till sådana brott. I den
autofiktiva reseessän Gå till gå hittar jag till exempel på en
historia om att den radioutrustning berättarjaget har med på
vandringen blir stulen av en person som vill spela in sin döda
mammas röst. När jag bekände det för en läsare, tillika bekant,
blev han besviken, nästan arg. Han tyckte att texten utstrålade
en tyst överenskommelse om att det som stod där hade hänt. Det
hade han helt rätt i. Och det var därför jag bestämde mig för att
ljuga, för att jag visste att jag hade stor chans att bli trodd,
även med den mest osannolika skröna, och för att boken som helhet
behövde en digression just där, gärna en fantastisk sådan. Och en
författare har ju att ytterst vara lojal med boken, texten, dess
litterära värde. Anders, som läsaren hette, blev besviken, men
boken blev bättre.


Som journalist har man ett annat uppdrag. Där
bör man ytterst vara lojal med den verklighet man skildrar. Form
och estetik är av underordnad betydelse. Fabricerande av fakta är
inte okej, inte heller att låta folk säga sådant de inte har
sagt, inte ens om syftet är lovvärt. Det kallas pressetik.
Dokumentärmakare och författare av självbiografiskt färgad prosa
och poesi menar ofta att de befinner sig i en position mellan den
skönlitterära författaren och journalisten. Att de har dubbla
lojaliteter, å ena sidan in mot verket, dess formella egenskaper
och konstnärliga värde, å andra sidan ut mot den skildrade
verkligheten, levande eller nyligen döda personer, skeenden som
bevisligen inträffat eller inte. Att vara mer lojal med verkets
formella egenskaper, utan att antyda det för läsaren kan leda
till missförstånd och felläsningar. Att fabricera eller
undanhålla fakta för att stärka sitt ”case” i en autofiktiv
berättelse kan såra verkliga personer som ingår i berättelsen.


Jag har själv varit med om det. I en självbiografiskt hållen
roman antyds att jag under en tid ska ha finansierat en tynande
tillvaro som frilansande författare och skribent med en släktings
pengar. En antydan som bidrar till att öka empatin med bokens
huvudperson, författaren, på bekostnad av den som i boken ska
föreställa mig. Författaren kan förstås minnas att det var så,
men minnet är ofta bedrägligt, och somliga minnen är också
offentliga handlingar. Eftersom det jag säger här inte är
skönlitteratur har jag alltså kollat med Skatteverket, och inte
bara gått på min känsla av att jag under de år boken skildrar
drog in pengar så det räckte. Problemet är förstås att andra
läsare som känner till bakgrunden och kan identifiera vem som är
vem i boken, knappast gör en sådan faktakoll. Och det är nog tur
för romanens skull. Det rör sig nämligen om en berättelse som
uttrycker och närs av klasshat, det måste finnas ett vi och ett
dom, och i den uppdelningen hamnade jag bland dom. Det svider
förstås, men jag tror att boken som helhet tjänade på det, ett
klasshat i en skönlitterär text får inte bli alltför ljummet.


Ett annat exempel på en autofiktiv berättelse
som har etiska problem med sina dubbla lojaliteter är Kristian
Lundbergs bok Yarden. Den handlar om en författare som av oklara
skäl hamnat på ekonomiskt obestånd och tvingas ta jobb på en
omlastningsplats för nya bilar i Malmö hamn. Ingen läsare kan tro
att Yarden är en påhittad plats, eller att jaget i boken inte ska
föreställa författaren Kristian Lundberg. Även här finns en
strukturell uppdelning i ett vi och ett dom som bygger på klass.
Lundberg framställer den yrkesverksamhet han blivit tvungen att
lämna, och som också råkar vara min, det vill säga författarens
och den frilansande skribentens, som välbetald och fri från
godtycklig maktutövning. Så är det förstås inte, det vet alla som
är i branschen, vilket Lundberg hade varit i över ett decennium
när boken publicerades. Men berättelsen behöver den här
motsättningen för att bli effektiv. Det hårda slitet på Yarden
måste ställas mot enkel tillvaro framför laptoppen.


En annan förenkling av tillvaron Yarden lider av, och som man
måste vara i branschen för att känna till rör anledningen till
att berättaren inte längre jobbar i litteraturvärlden. Lundberg
miste sina uppdrag som litteraturkritiker på Expressen och
Helsingborgs Dagblad eftersom han sågat en bok som ännu inte
kommit ut. Det är förstås lite lustigt, men pressetiskt minst
sagt tvivelaktigt. Alla i branschen visste också att Lundberg vid
den här tiden var innehavare av ett åtråvärt, livslångt
arbetsstipendium från Sveriges Författarfond på närmare 170 000
kr per år, också det är en offentlig handling som går att
kontrollera. Han hade alltså själv försatt sig i publicistisk
karantän, men var delvis försörjd av Sveriges Författarfond.
Omständigheter som Lundberg förstås måste tiga om i boken. Inget
vidare starkt ”case” annars, en autofiktiv hjälte bör helst, till
skillnad från den fiktive, vara i någon mån behjärtansvärd.


Dokumentära och semidokumentära böcker och filmer tycks alltså
ibland tvungna att småljuga för den större sanningens skull. Och
den större sanningen är alltid ett påstående om världen bortom de
enskilda exemplen, om strukturerna, de dolda sambanden. Det finns
en konflikt här, som kanske är olöslig, mellan mikro- och makro.
Det är svårt att behålla nyanserna i det lilla när de stora
skeendena ska skildras. Svårt att få de olika perspektiven att
stämma. Det enda man kan göra som upphovsperson är att försöka,
att oupphörligt ställa sig frågor som: måste jag offra denna
detalj för helheten, är jag i god tro när jag påstår detta, kan
jag se x och y i ögonen när boken kommit ut?


I det ständigt växande bruset från allt fler
medier, sociala och traditionella, tycks idag bara den personliga
erfarenheten, den så kallat starka berättelsen, kunna nå ut.
Fiktionen, i synnerhet den litterära, sitter trångt. Men frågan
är om inte denna glupande hunger efter verklighet också hänger
samman just med det uppluckrade förhållandet till fakta. Alla vet
ju numera att sanningen är perspektivisk och alltså beroende av
vilken ”vinkel” vi väljer. Alla vet också att man kan ljuga med
fakta, om de sätts samman med ont uppsåt. Om det är så, borde man
ju också kunna tala sant med hjälp av smålögner, om de sätts
samman med gott uppsåt. Säkert, men vägen till helvetet är som
bekant stensatt med goda föresatser.


Lars Hermansson, författare och kritiker