W G Sebalds underliga, grymma och vackra värld

W G Sebald inflytande över den moderna litteraturen är
svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström
reflekterar över detta och över poängen med Sebalds
kontroversiella metod.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2022-04-20.


Kort före sin död i en bilolycka år 2001 höll den tyske
författaren WG Sebald en workshop i skrivande på sitt universitet
i East Anglia. Hans studenter samlade sedan sina anteckningar
från samtalen till ett antal maximer av det han försökte lära ut.
Bland annat sa Sebald:


 Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som
det som folk berättar för dig,


Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt, Ingen
kommer någonsin märka det.


Var inte trädd för att infoga underliga vältaliga citat och ympa
in dem i din berättelse. Det berikar texten.


Sebald fick ett internationellt genombrott på
90-talet. Susan Sontag hyllade hans säregna prosa, som dock inte
var så lätt att karaktärisera. Verk som ”Svindel. Känslor”,
”Utvandrade”, ”Saturnus ringar” och ”Austerlitz” är till synes
dokumentära essäer men har fiktiva drag, och de är illustrerade
med suddiga fotografier, som i stället för att klargöra oftast
ökar mystiken. Författaren tedde sig ändå som en sanningssägare
som ville blotta det samhället förtigit, i synnerhet Förintelsen.
Men hur mycket kan man lita på hans ”dokumentära” berättande –
Sebald sa själv: ”Essän har invaderat romanen. Men vi ska kanske
inte lita på de fakta som förekommer.”


Ingen kommer märka att du stjäl, sa alltså Sebald till sina
elever. Men det stämde inte.


Den österrikiska judiska flickan Susi Bechhöfer kom tillsammans
med sin tvillingsyster vid 3 års ålder i en Kindertransport till
Storbritannien och hamnade hos en prästfamilj i Wales, där hon
fick ett annat namn. I vuxen ålder uppdagades hennes riktiga namn
och hon kunde nysta upp sin tragiska historia. Det gjordes en
film om henne, och hon skrev en bok.  Detta tog Sebald del
av och fogade in i  Jacques Austerlitz livsberättelse utan
att det någonsin nämndes i verket.


Susi Bechhöfer kände igen sin historia som en förlaga till
Jacques Austerlitz och hon skrev till författaren som medgav att
hon hade rätt.


Detta kan man läsa om i "Speak, Silence", den
biografi över Sebald där Carole Angier återskapar författarens
liv från födelsen i Wertach i  Bayern,  till tiden i
England som universitetslärare i East Anglia fram till
dödsolyckan. Sebalds änka har inte velat medverka, men på intet
sätt hindrat framväxten av boken, där syskon, vänner och
arbetskamrater intervjuats. Framför allt ger Angier en
fascinerande bild av Sebalds arbetsmetoder. Han lyckades skapa en
halvdokumentär form, där fakta och fiktion ibland byter plats,
vilket får materialet att sväva på ett drömlikt sätt och ge
läsaren en svindel om man så vill. Ju mer dokumentärt Sebald
skrev desto större blir svindeln. Är världen verkligen så
underlig och grym? Och ändå så vacker?


 


Susi Bechhöfer var trots allt ganska överseende mot Sebald.
Mindre trakterad var konstnären Frank Auerbach, när han läste
avsnittet Aurach i boken Utvandrade. Här återsåg han bild av ett
av sina egna verk, liksom ett foto av sitt öga. Auerbachs
konstnärliga metod bestod i att lägga på färg och sedan skrapa av
den, och sedan börja på nytt, i en slitsam arbetsprocess.
 Detta var en metod som Sebald i detalj beskrev i sitt verk
– allt hämtat från en biografi om Auerbach. Konstnären vände sig
rasande till förlaget, som genast tog bort bilderna och namnet
Aurach ändrades till Ferber.


Sebald rättfärdigade säkert sitt projekt med att hans egen prosa
var en nyskapelse, där han kunde ympa in skott från andras
skrivande, biografier, berättelser och också förändra det.
 I hembyn rasade man mot Sebald och hans mor, som kanske
omedvetet försett honom med material. Andra var stolta över att
ha bidragit till detta samtida mästerverk, som Peter Jordan, som
var den andra förlagan till Aurach. Delar av Jordans mosters
dagböcker hade i beskuret skick hamnat i romanen, ibland något
omgjorda.


Sebalds tillvägagångsätt har inspirerat många
författare som Jenny Erpenbeck, Teju Cole, och Rachel Cusk . Vad
än han lärde ut till dessa och sina elever fanns det något som de
inte kunde tillägna sig, hans mästerliga stil och den aura som
hans verk utstrålar. Hans minutiösa prosa med långa, ringlande
beskrivande meningar är egendomligt suggestiv.


Med sin hybridmetod ville han ge sin blick på världen, en blick
som såg fasa och förstörelse, men inte som något kaotiskt utbrott
utan snarare som ett pedantiskt organiserat arbete. Så tedde sig
ju inte minst Förintelsen.  Sebalds far hade tjänstgjort i
naziarmén, och hela Sebalds verk kan ses som ett gigantiskt
bearbetande av detta trauma och av den småborgerliga, prudentligt
lydiga uppväxt som dolt allt detta och som han ville bryta sig
loss ifrån.


Den autofiktiva prosan har efter Sebald exploderat, och invaderat
litteraturen.  Den genre som blev hans är nu inte bara
 hans egen. Det etiskt kontroversiella – att ympa in en
biografi med främmande element är ymnigt förekommande och kallas
inte sällan appropriering. Men även om närmast alla författare
stjäl och låter minnen, berättelser, läsefrukter och andras
personliga historier ingå i sitt stoff – tänk till exempel Selma
Lagerlöf – så är det ingen som så tydligt låter skarvarna bli
synliga, som Sebald.


Sebald verkade före internet – det är lättare nu
att spåra citat, människor, böcker och biografier. Några av de
människor vars livshistoria han stal – utan att fråga – kände sig
smickrade – andra blev uppriktigt förbannade som Auerbach, och
andra som Susi Bechhöfer tyckte att hennes identitet blivit
stulen ännu en gång. Något erkännande av Sebalds tacksamhetsskuld
kom aldrig till stånd.


Men varför kunde då inte Sebald helt enkelt kunnat ge Susi
Bechhöfer kredd och nämna att han inspirerats av hennes bok,
alternativt Peter Jordans moster, vars dagbok han saxade ur?
Eller tala om vilka böcker till exempel om arkitektur han
inspirerats av, alternativt klippt stora sjok ur och kanske
förändrat här och där.


Jag tror svaret är att han då skulle underminerat hela sin konst,
sitt verk. Poängen är att man aldrig riktigt som läsare vet om
något är sant eller inte. Det är som om han vill säga att allt
ändå är en illusion, men texten lyfter och svävar just därför, i
den illusionen. Han ville inte skriva gängse essäer, där noter
verifierar texten. Han visste förmodligen att detta hans
tillvägagångssätt betraktades som oetiskt, men utan denna metod
skulle hans verk aldrig ha kommit till. Och Angiers biografi
stärker intrycket att hans skrivande var ett sätt för honom att
överleva. Det är oerhört tragiskt och hans liv och predikament
var på många sätt tragiskt. Det fanns ingen lösning på dilemmat.
Och det var genom de här förvanskningarna av fakta som han
skapade denna sin sanning om tillvaron. Hans konst är på samma
gång ohygglig, vacker och utsökt, och just i denna paradox lever
den.


Eva Ström, författare


Litteratur


Carole Angier: Speak, silence – in search of W G Sebald.
Bloomsbury circus, 2021.


W G Sebald: Dikt, prosa, essä. Översättning Ulrika Wallenström.
Albert Bonniers förlag, 2011.