Sakpoesi – visst kan lyrik vara facklitteratur

Verkligheten tar allt större plats i litteraturen. Katarina
Bjärvall funderar över vad sanningsanspråken kan tillföra till
dikten. Och tycker det är hög tid att kalla sakpoesin vid dess
rätta namn.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Verkligheten överträffar dikten, heter det ju, men det händer
också att verkligheten är dikten. Som i dokumentärdikter eller,
med ett ord som tydligare placerar denna lyrik där den hör hemma,
i sakpoesin.


Litterära genrer är ett snårigt fält. Det har hänt att en
prisjury som vill premiera en ovanligt stiligt författad fackbok
kallar den för skönlitteratur. Liksom det har hänt att författare
som skriver sant och samtidigt exceptionellt stilistiskt begåvat
blir adlade till skönlitterära.


På så vis dräneras facklitteraturen på kvalitet. Det är inte
rättvist. Verkligheten måste kunna gestaltas med snits i en form
som respekteras som facklitteratur. För till och med inom den
finaste genren, poesin, finns det ett starkt verklighetsbaserat
stråk. Det borde vi, analogt med det vedertagna begreppet
sakprosa, kunna kalla sakpoesi.


Som Göran Palms Vintersagan Sverige, ett verk först utgivet i
fyra band under åren 1984–2005. Göran Palm själv menar att det är
ett mellanting mellan journalistik och poesi, men enklare är att
konstatera att det är sakpoesi. Det är skrivet på blankvers, ett
orimmat rytmiskt versmått, och det är samtidigt ett vindlande
reportage om Sverige, byggt på intervjuer och annan research och
på Göran Palms egna intryck, tankar och analyser. Registret säger
mycket: 17 sidor namn på verkliga platser och personer, från
ABBA, Abisko och Abraham i Hornsjö till Överum, Övre Soppero och
Öxabäck.


Ett senare exempel på sakpoesi är
dansk-palestinske Yahya Hassans lyrik, full av referenser till
samhällsaktuella ämnen. Eller Ida Börjels dikter byggda på ryska
soldaters autentiska meddelanden hem. Eller Osebol av Marit
Kapla, poesi som fick Augustpriset i den skönlitterära klassen
men som är helt byggd på citat ur intervjuer:


"Jag hade ingen mamma om jag säger.
Hon var borta.
Så det är Karin och Lilly, fastarna mina
och farmor
som jag har vuxit upp med
och pappa.


Men jag tror inte att jag haft det...
jag hade det då bra
som jag hade det.


Hon bodde i Malung.


Hon var skinnsömmerska där."


Dokumentärdikt kallas det alltså ibland. Begreppet sakpoesi finns
knappt på svenska, men jag tycker om det, eftersom det samspelar
så fint med sakprosa och tydligt placerar genren inom
facklitteraturen. Och faktum är att beteckningen används både på
norska och danska: sagpoesi.


Den danske litteraturhistoriken Erik Skyum-Nielsen har till
och med definierat det. För att särskilja den poetiska
facklitteraturen från den opoetiska slår han fast att sakpoetiska
texter ska ha ojämn högerkant och använda poetiska stilmedel,
till exempel anaforer, allitteration, rytm, versbindning,
bildspråk och strofkomposition. En rätt traditionell definition,
men tydlig.


För att sedan skilja sakpoesin från all annan lyrik slår han fast
att den sakpoetiska ska ha ett sanningsanspråk och förmedla
konkreta erfarenheter och/eller fakta. För att öka dess
trovärdighet bör poeten enligt Erik Skyum-Nielsen vara frikostig
med egennamn och siffror.


Det är precis som i journalistiken: Specifik information om namn
på personer och platser, antal, årtal, växt- och djurarter och
tekniska detaljer gör texten mer verifierbar och trovärdig.


Och det är ju för övrigt mest bara journalister som talar om
sanning numera. Inom andra områden finns knappt några sanningar,
åtminstone inga absoluta. Man talar hellre om bästa tillgängliga
kunskap.


Så vi kanske ska säga så: Sakpoesin ska förmedla bästa
tillgängliga kunskap. Eller så säger vi helt enkelt: Det ska ha
hänt.


En dansk sakpoet som Erik Skyum-Nielsen fäster
min uppmärksamhet på heter Knud Sørensen (1928–2022). Denne
diktare har även haft ett annat och mer jordnära yrke: lantmätare
vid Kungliga veterinär- och lantbrukshögskolan. Han arbetade
under flera decennier på ön Mors i Limfjorden vid Danmarks
västkust. Ett jobb som placerade honom mitt i jordbrukets
smärtsamma strukturomvandling och som fick honom att formulera
erfarenheterna i en form som var tänkt som minnesanteckningar men
som växte till poesi. Som här, i inledningen till en dikt som har
fått titeln "När Hans Nielsens gård blev genomskuren av
landsvägen" och som handlar om när byråkratins ockupanter kommer
för att expropriera mark:


"/.../ Byggnaderna ligger vid
landsvägen i det nordvästra hörnet (Bostads-
huset moderniserat -58. Ny svinstia -64).
Vid beräkningen -69 blev egendomen värderad
enligt följande: Egendomsvärde 126 000, grundvärde
49 000. Familjen består av man och hustru och en
hemmaboende dotter (kontorselev).


Det börjar med lösa rykten. Så kommer ett meddelande
om uppmätning. Så kommer utmärkningen.
Så kommer det rekommenderade brevet med
underrättelse om inspektion. Så kommer dagen."


Dikten motsvarar många av de krav som Erik Skyum-Nielsen ställer
på sakpoesin: där finns anaforer, alltså upprepningar i
inledningen av satser, där finns versbindning, alltså att raderna
bryts på annat ställe än där en prosaist skulle ha satt punkt
eller komma, där finns rytm och strofer och egennamn och siffror.


I Erik Skyum-Nielsens definition ingår också att dikten bör
förmedla vissa ställningstaganden och försöka påverka läsaren i
en bestämd riktning. Det ställer jag mig först frågande till. För
det mesta tror jag nog att det räcker med att förmedla sanningen
– förlåt, den bästa tillgängliga kunskapen – och det på ett
effektfullt sätt, så att läsaren kan dra sina egna slutsatser.
Men om man tolkar kravet brett så kan jag acceptera det. Marit
Kaplas Osebol är på intet sätt en debattbok, den förmedlar
tvärtom en mångbottnad och ovinklad sanning om livet på den
värmländska landsbygden, men den har ändå ett ärende: Se byn.


Vad är det då som griper mig så med detta? Det är både det
poetiska och det sakliga. Att sakpoesi ofta är mer gripande än
sakprosa beror nog på samma kvaliteter som kan göra skönlitterär
poesi starkare än en rakt berättad roman: Det destillerade som
lämnar så stort utrymme för mig att medskapa innehållet.
Undertexten, om man så vill.


Att sakpoesi ofta får starkare effekt på mig än
annan lyrik beror förstås på den där sanningen, den bästa
tillgängliga kunskapen, att det har hänt. Den attraktionskraften
illustreras genom den dokumentära vågen i alla former av
berättande – böcker, film, tv, radio och alltmer poesi.


Och har man väl fått syn på sakpoesin så kan man ana den på många
platser i vardagen. Som här:


Vitvalen som simmat vilse
in i floden Seine i norra Frankrike
har avlivats av dem som skulle rädda den


En nyhetsnotis, bara lätt redigerad, placerad på tidningens
utrikessidor mellan ännu ett nytt virus från Kina och en brand i
Norge.


Katarina Bjärvall, författare