Finns det något att hämta i förlossningssmärtan?

Förlossningar kan medföra en smärta jämförbar med få andra
upplevelser. Men hur vi ska se på denna smärta har förändrats
genom historien. Helena Granström reflekterar över saken.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det var en smärta så intensiv att den lösgjorde sig från kroppen.
Den hörde inte längre samman med det värkande köttet utan intog
det som en vätska, flödade genom muskler och vävnader, trög och
grym. Smärtan var en egen substans och allt jag kunde göra var
att möta den som en sådan: Jag minns att jag föreställde mig att
jag åt av den, sög den i mig med sugrör, tog tugga efter tugga av
den med sked. Och jag minns också att jag i den stunden tyckte
mig förstå hur tortyr kan fungera, varför intensiv smärta har
förmågan att bryta ned jaget: inför det som nu vällde över min
kropp var jag redan från början kapitulerad, beredd att böja mig
fullständigt: inför den kunde jag inget annat än dö.


Det var min andra förlossning, precis som den första i hemmet och
utan smärtlindring, och precis som den första snabb och
okomplicerad, men smärtan jag upplevde var en helt annan – den
var något jag aldrig varit i närheten av förut.


”Med smärta ska du föda dina barn” lyder den
hårda dom som utfärdas över kvinnan i Bibelns Första Mosebok, och
straffet tycks tveklöst ha verkställts: Av alla däggdjur verkar
människan vara den som föder sin avkomma med den största av
plågor. Dock inte, som vetenskapsjournalisten Karin Bojs påminner
om i boken Europas mödrar, i första hand som en konsekvens av att
Eva en gång lät sig förledas av ormen att äta av kunskapens
frukt, och dessutom tog med sig Adam i fördärvet – utan helt
enkelt som resultatet av en evolutionär kompromiss. Det
avancerade intellekt som till stora delar utgjort nyckeln till
människans evolutionära framgångar har ett nära samband med det
faktum att människoungen föds hjälplös, oförmögen att bidra till
sitt eget inträde i världen. Och på samma sätt bidrar människans
fördelaktiga tvåbenta, upprätta gång i kombination med människans
väl tilltagna hjärna till förlossningar med mycket små
marginaler, där barnet bara med nöd och näppe kan ta sig igenom
förlossningskanalen, och då inte med mindre än att dess kropp
genomgår en vridning i tre olika plan.


Synen på smärtans förbannelse över de födande kvinnorna har –
oavsett om vi förstår den som gudomligt eller evolutionärt given
– emellertid genomgått stora förändringar genom historien, och i
synnerhet under det senaste dryga seklets moderniseringsprocess.
Journalisten Maja Larsson återger i boken Kläda blodig skjorta en
debatt i tidskriften Husmodern omkring år 1920, en period då de
traditionella hemförlossningarna i snabb takt höll på att
ersättas av medicinskt övervakade förlossningar på sjukhus eller
förlossningshem, där smärtlindring med hjälp av medel som
kloroform och morfin var ett alternativ. En läsare kritiserar
samtidens bortklemade kvinnor, som tycks ha glömt bort att den
heliga skrift faktiskt uppmanar kvinnor att föda sina barn i
smärta: Hennes egen mormor, framhåller denna debattör, ”behövde
ingen av kvalmiga eterångors extas för att tro på Guds tillvaro”,
utan kunde ”modigt och tåligt ta sin andel i mänsklighetens stora
lidandebörda”. Ett femtontal år senare har såväl den allmänna
opinionen som medlen för bedövning skiftat; en kvinna som fått
tillgång till det nya bedövningsmedlet lustgas vittnar då i samma
publikation om hur hon kommer in på sjukhuset med ”de vildaste
plågor” och ännu ”timmar av kval” framför sig, när hon erbjuds en
gummitratt att hålla över munnen; med dess hjälp övergår
förlossningen från helvetiska plågor till ett regelrätt
”lekverk”. Kanske, spekulerar kvinnan, kommer denna nya
medicinska upptäckt också att ge avtryck i födslotalen; det är
inte osannolikt att många kvinnor avstått från att föda mer än
ett barn just för att de efter sin första förlossning befunnit
sig under ”en nästan omedveten skräckpsykos”. Ytterligare några
decennier senare har tonläget i det offentliga samtalet
förskjutits ytterligare, så att sjukvårdens oförmåga att på ett
säkert och effektivt sätt lindra kvinnors förlossningssmärtor
betraktas som uttryck för en patriarkal  attityd: ”Föda utan
smärta bör vara varje kvinnas självklara rättighet”, förkunnar en
sjubarnsmor i tidningen Expressen .


Hur ska man då bäst förstå den intensiva smärta som beledsagar de
flesta förlossningar, åtminstone i de fall då den inte avhjälps
på medicinsk väg? Är det helt enkelt frågan om att kvinnor ”pinas
i onödan” som författaren Ann-Charlotte Leffler låter sin
romanfigur resonera redan i boken En sommarsaga från 1886, och
att det är rent ut sagt dumt ”att underkasta sig ett lidande som
man inte behöver”? Eller är det möjligt att utvinna något
meningsfullt ur detta lidande, utöver vagt psykologiska
resonemang om att smärtan hjälper modern att knyta an till sitt
nyfödda barn som eftersom det är barnets ankomst som till sist
markerar slutet på plågan?


Kanske står svaret delvis att finna i den dubbelhet som präglar
smärtans förhållande till identifikationen med den egna kroppen,
för på samma gång som långvarig smärta kan leda till att man
distanserar sig från de värkande kroppsdelarna – det där
skraltiga knäet som plågar mig och hindrar mig i min vardag, men
som inte är jag – har smärtan en förmåga att kedja den som har
ont till hans eller hennes kroppslighet, genom i varje stund
leverera en brutal påminnelse om att uppdelningen i kropp och
själ, liksom föreställningen om oberoendet dem emellan, inte är
något annat än en fåfäng, bräcklig illusion.


”Det var inte jag som genomförde mina
förlossningar”, skriver författaren Aase Berg i boken Spöket,
”det var min kropp. Allt jag kunde göra var att lita på den.” Att
föda barn är i många avseenden konsten att acceptera sin egen
maktlöshet, och därefter utnyttja dess styrka: Att inse att mot
denna motståndare, kroppens egen vilja, kan jag aldrig segra –
men om jag å andra sidan böjer mig för den kan den uträtta mer än
jag någonsin själv skulle klara av. Och i någon mening kan
smärtan kanske förstås som en länk mellan det jag som finner sig
besegrat av krafter djupt inom sig, och den kropp som uttrycker
dessa krafters ofattbara verkan i det att den utför det till
synes omöjliga: krystar, vrider och pressar ett nytt liv ut genom
en trång passage där inget fjunigt huvud, inga hjälplöst gripande
händer eller riktningslöst sprattlande små lemmar borde kunna ta
sig förbi.


Min hembarnmorska hade en hund med sig vid förlossningen, en stor
och gammal labrador. ”Varför börjar den skälla plötsligt?”
undrade min mamma, där hon höll min dotter sällskap på
nedervåningen i vårt hus. Det gjorde den inte – det var jag som
gav ifrån mig ett märkvärdigt läte, uråldrigt och obegripligt,
någonstans emellan morrande och vrål. Jag minns att jag hörde
det, själv förskräckt, i samma ögonblick som min son slank ut ur
min kropp och togs emot av väntande händer, och att jag tänkte
att det jag fått höra var ljudet av allt det där som rymdes i mig
men inte var jag. Aldrig har det stigit ur mig igen – det
försvann, tillsammans med den outhärdligt intensiva smärtan, in i
den mänskliga däggdjurshistoriens skuggor – men har jag någon
gång hört en röst som klingar av mening, så är det den.


Helena Granström, författare


Litteratur


Maja Larsson: Kläda blodig skjorta – svenskt barnafödande under
150 år. Natur och kultur, 2022.


Karin Bojs:Europas mödrar – de senaste 43 000 åren. Albert
Bonniers förlag, 2022.


Aase Berg: Spöket – olyckligt kär i djur. Kaunitz-Olsson, 2022.