Bekvämlighetsideologin härskar i badtunnornas land

Det nya normala förskjuts när det som en gång var lyx blir en
standard. Eva-Lotta Hultén reflekterar över hur bekvämligheten är
på väg att föra oss ner i fördärvet både lokalt och globalt.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2022-11-29.


En tidig höst i början av 2020-talet handlade en stor del av
nyhetsflödet om elbrist och elpriser. Tidningen Aftonbladet hade
tidigare under året intervjuat en kvinna som berättat att hon för
sin medelstora villa fått en elräkning på över 20 000 kronor
för en månad. Andra medier hakade på och hon fick upprepa sin
berättelse. Ifrågasättande kring hur det kunde bli så hög summa
uteblev tills radioprogrammet Medierna följde upp och det visade
sig att kvinnan bland annat hade ett spabad som stod på året runt
ute i trädgården.


När jag flyttade till ön där jag bor fick man bara köra med
motorfordon här för att frakta sådant man inte klarade på annat
sätt, som möbler, cementsäckar eller grus. De där andra
transportsätten, som då räckte för nästan allting, var
cykelkärror, pakethållare och armkraft. Öns regler för
transporter har inte ändrats sedan dess men det har tolkningen av
dem. En nödvändig motorburen transport kan nu vara en soppåse.


Förväntningarna på vad man kan tänkas orka bära eller dra på en
cykelkärra har alltså sänkts mycket kraftigt under de år som gått
sedan jag flyttade hit 1995.


Vår längtan efter mer bekvämlighet tycks aldrig
mattas. Och eftersom de flesta av oss fått ökad köpkraft, som det
så potent heter, så har vi råd. Över hela Sverige får redan
fullstora villor tillbyggnader. Sommarstugor sväller ut och får
åretrunt-standard. Badtunnor och spabad poppar upp som svampar i
trädgårdarna, ekorna lämnas i bakvattnet för stora, snabbgående
båtar med monstermotorer, bilarna blir tyngre, och alltihop
dränks i ett överflöd av kuddar. På hotell kan man numera behöva
företa sig en smärre utgrävning för att nå ner till själva
sängen, och får sedan vada fram i fluff där det ligger på golvet
och dräller.


Överflöd och oändlig komfort är det nya normala. Alltmer en
rättighet, allt mindre ett privilegium. Ett ständigt uppvärmt
spabad förvandlas för många till den baslinje de utgår ifrån som
en självklarhet i sina liv. Liksom att en ständigt ökad
konsumtion ska ske med allt mindre ansträngning och till allt
lägre pris.


På tv ser jag ett inslag om en kvinna som tagit för vana att
beställa hem flera storlekar av de kläder hon vill köpa. På det
viset kan hon i lugn och ro prova vilken blus som passar bäst och
skicka tillbaka de andra. Frakt är ju allt oftare gratis när vi
handlar online, både vid beställning och när vi skickar tillbaka.


I en krönika konstaterar ekonomijournalisten Andreas Cervenka att
antalet lastbilstransporter på bara fyra år har ökat med
400 000 i Europa. Tusentals bekvämlighetsarbetare kör runt
med ett överflöd av prylar. På tretton år räknar man med en
sjudubbling av antal paket som skickas i världen. Allt fler av
dem innehåller hushållsrobotar som ger oss ännu mer tid att
konsumera. Som Cervenka formulerar det: ”Säga vad man vill om
vägen mot undergången, men den är ändå relativt komfortabel.”


I sin bok ”Bekvämlighetens tyranni” visar Andreas Ekström hur
också internets utveckling i hög grad kan kopplas till vårt sug
efter det enkla livet. Bekvämlighet trumfar både personlig
integritet och samhällelig demokrati. Det får kommuner att göra
Google till elevernas digitala arbetsplats utan eftertanke kring
bieffekter; det får svenska staten att lägga över utfärdande av
digitala ID-kort på privata aktörer i form av bank-ID; får
föräldrar att ignorera vad barnen möter på nätet och underminerar
marknadsmångfald eftersom vi väljer att handla där det blir
enklast och låter några få jättar ta över. Inte minst så bortser
vi från att all den data vi lägger upp på sociala medier när vi
interagerar med vänner gör oss till en produkt som kan säljas,
och i somliga fall till lätt övervakningsbara för diktaturer.


Andreas Ekström konstaterar att vi inte valde ett företagsägt och
nästan helt centraliserat internet för att det är bästa sättet
att bygga nät på, utan för att det varit bekvämast så. Och
dessutom ofta billigast, får man gissa.


Men kanske befinner vi oss i slutänden av en
utvecklingslinje som inleddes på 1700-talet? I boken ”Den bekväma
vardagen. Kvinnor kring bord på 1700-talets Näs”, hävdar
konsthistorikern Carolina Brown att det vid denna tid inleddes en
”bekvämlighetsrevolution” i samhällets övre skikt och att den
varit en del i att forma den moderna människan.


Vetenskap och teknik ledde vid tiden till möbler och textilier
anpassade efter kroppens sensoriska behov och alla livets olika
skeenden. Spolbara toaletter, stoppade stolar, en uppsjö av
specialbord för skrivande, ätande och spelande; linne, porslin
och löst sittande kläder för alla livets tillfällen. Och precis
som nu kuddar, kuddar, kuddar.


Några av det mest anmärkningsvärda bilderna i Browns boks rika
material är fotografierna av 1700-talsstolar som är särskilt
utformade för att bekvämt sitta och se på när andra spelar.
Youtubegenerationen var alltså inte först. 1700-talets oro över
svårigheterna med att få ungdomen att slita sig från spelandet
känns också igen.


Bekvämlighet, menar Carolina Brown, utvecklade sig under
1700-talet till en viktig politisk ideologi. Alla skulle ha rätt
att nyttja och bruka sin förmögenhet för egen komfort. Visst
känns tongångarna igen? Ingen som vant sig vid överflöd ska
behöva umbära det minsta. Ökad driftkostnad för spabadet ska
subventioneras av staten.  


Ekonomisk rationalitet har länge jämställts med att vara
egoistisk, men däremot inte nödvändigtvis med att vara sparsam.
Det mesta i våra liv inlemmar vi glatt i den ekonomistiska
logiken och saker och upplevelser ska helst kosta för att vi ska
värdesätta dem. Allt som kan konsumeras ska konsumeras. Som
motion. Hellre gymkort än att dra hem matkassar på cykelstyret.
Det är rentav som om vi börjat förutsätta att vi inte ska behöva
ha det fysiskt jobbigt annat än i strikt träningssyfte, vid
tillfällen vi själva valt, då vi har ifört oss rätt kläder och
kan få beröm för det. Den livsviktiga motionen, som förr kom på
köpet vid ett normalt liv, har blivit ännu ett sätt att snickra
på egot.


Att vårt ständiga begär efter nöjen och bekvämlighet riskerar att
förstöra jordens klimat och biologiska mångfald är väl känt. Vi
pratar mindre om hur det underminerar våra chanser till vettiga
relationer till andra här och nu, och hur det äter upp vår fria
tid.


Så det här med att eventuellt avstå från
ständigt stegrad bekvämlighet – what’s in it for me? Tja, vad
sägs om både en beboelig planet för barnbarnen, en välfungerande
demokrati och ett samhälle mindre ridet av känslor av avund,
underlägsenhet och otillräcklighet? Och, i ärlighetens namn,
tycker inte de flesta av oss att det är ganska jobbigt att ratta
husrenoveringar, utbyggnader och inköp? Suget efter bekvämlighet
tycks nästan som en drog. Låt oss kalla den
bekvämlighetsparadoxen. En tillbyggnad leder lätt till fler, en
ny maskin till ytterligare en. Men är det inte enklare att helt
enkelt låta bli att shoppa och snickra och puffa tiotals kuddar?
Det vore väl verklig bekvämlighet.


Eva-Lotta Hultén, journalist och författare


Litteratur


Carolina Brown: Den bekväma vardagen – kvinnor kring bord på
1700-talets Näs. Bokförlaget Carlsson.


Andreas Ekström: Bekvämlighetens tyranni – hur vi förlorar makten
över vår tids stora revolution. Volante, 2022.