Vi bär omkring på en märklig familj i vårt inre

Att ens ursprungsfamilj präglar tillvaron är självklart. Men
kanske är denna påverkan både djupare och mer svårtydd än man kan
ana. Johan Eriksson reflekterar över det psykiska livets otänkta.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2022-12-01.


Under en uppsluppen middagsbjudning förra helgen kom diskussionen
in på frågan om vilken som egentligen är den bästa gin-sorten.
Jag argumenterade intensiv för det brittiskproducerade märket
Tanqueray. När jag skulle somna på kvällen låg jag och tänkte på
denna diskussion. Vad visste jag om gin? Hade jag provsmakat
systembolagets utbud och efter noggrant övervägande kommit fram
till att just denna sort måste betraktas som överlägsen etta?
Inte alls. Handen på hjärtat kunde jag inte ens med säkerhet säga
att jag överhuvudtaget hade druckit den. Men varför då denna
intensiva argumentation? Jag somnade förbryllad.


Med hjälp av det säregna psykiska arbete som bara det sovande
tillståndet kan bereda utrymme för hade dock allt fallit på plats
när jag vaknade på morgonen. För mitt inre såg jag den vackra
grönskimrande flaskan i pappas barskåp och plötsligt mindes jag
hur jag som 8-9 åring hörde honom i ett samtal med en
arbetskollega uttala sig om Tanquerays behagligt kryddiga smak av
koriander och enbär. Det var ett uttalande gjort i förbifarten
och fram till denna stund visste jag inte ens om att jag hade
registrerat det, men nu mindes jag tydligt hur jag som pojke
liksom smakade på den ton av auktoritet och kunskap med vilken
pappa levererade omdömet. Tydligen hade jag spenderat en
betydande del av förra helgens middagsbjudning med att omedvetet
arbeta vidare på en argumentation som min pappa i förbifarten
påbörjade för över fyrtio år sedan och som jag tidigare aldrig
ens har ägnat en tanke!


Sedan ett antal år tillbaka arbetar jag heltid
med psykoanalys och psykoterapi. Det är slående hur snabbt in i
den terapeutiska kontakten som de flesta patienter börjar prata
om sin ursprungsfamilj, inte sällan redan under det första
samtalet, och detta utan att jag som terapeut introducerat temat.
Min erfarenhet är att detta inte har sin grund i att patienterna
sitter med nedärvda och freudianskt färgade föreställningar om
vad terapi handlar om. Snarare tycks som att patienterna
intuitivt och med sömngångaraktig säkerhet identifierat att de
problem som fått dem att uppsöka en psykoterapeut har sina
emotionella rötter i den gåtfulla och djupt komplexa sociala
organisation som kallas för familjen.


Vi tror vi vet vad en familj är för någonting. Visst, på ett plan
vet vi förstås det. I Svenska akademins ordlista kan vi läsa att
en familj är ”en grupp människor i ett hushåll, ofta enbart
föräldrar och barn”. På ett psykologiskt plan har vi dock inte en
aning om vad en familj är för något, och detta trots att de allra
flesta av oss har erfarenheten att växa upp inom ramen för en –
hur familjekonstellationen i det enskilda fallet än må se ut.
Utan att överdriva tror jag man kan säga att ursprungsfamiljen
utgör det psykiska livets otänkta, det vill säga det som utan att
självt kunna tänkas, förstås och uttryckas, samtidigt skänker
vårt psykiska liv den identitet, den organisation, den riktning
och den atmosfär som utgör själva spelplanen för allt tänkande,
all förståelse och alla försök till uttryck.


Vad som primärt skiljer ens ursprungsfamilj från andra typer av
sociala grupper är förstås att den består av de personer i
relation till vilka jag blivit den jag idag är. De ursprungliga
familjemedlemmarna är på ett grundläggande plan dem genom vilka,
och med vilka, vi introducerats till och fostras in i den
mellanmänskliga värld inom vilken vi utvecklat vår upplevelse av
att vara en person bland andra personer. Biologiskt och socialt
föds vi in i ett intersubjektivt kraftfält av mer eller mindre
omedvetna begär, förväntningar, ideal, besvikelser, önskningar
och föreställningar. Vår psykologiska födelse – det vill säga vår
födelse som subjekt eller personer med en identitet och ett
rudimentärt sätt att emotionellt navigera i den mellanmänskliga
världen – är sedan till stora delar frukten av våra initiala och
lite famlande försök att svara på de djupt gåtfulla budskap som
detta kraftfält konfronterar oss med. Det är som om
personligheten och dess känslomässiga repertoar antar sin
grundläggande gestalt i takt med våra infantila försök att
psykologiskt respondera på frågor vi som vuxna skulle kunna
formulera i termer av ”Vilka är de här?”, ”Vem är det de talar
till?”, ”Vad vill de ha av mig?”, ”Vem vill de att jag ska
vara?”, ”Vad ska jag göra med allt detta?”.


De själsliga svaren på dessa frågor har inte sällan formen av det
som inom psykoanalysen kallas för internaliseringar. Det vill
säga det lilla och inte så lilla barnet svarar ofta på dessa
frågor genom mer eller mindre fantasirika former av
identifikationer. Barnet hämtar liksom in, och stöper sig själv i
relation till, de prototypiska figurer som i dess upplevelsevärld
befolkar det kraftfält som barnet fötts in i. Det utvecklade
psyket antar på så vis karaktären av en inre familjekonstellation
som alltså mejslats fram på basis av de krafter som sätts i spel
i den yttre familjen, men som långt ifrån är en blåkopia av
denna. Till exempel är de prototypiska figurerna i den inre
familjekonstellationen ofta många fler och betydligt mer
stereotypa än de faktiska familjemedlemmarna. En figur är kanske
på ett utpräglat sätt hård och oförsonlig; en annan figur är
undfallande och anpassningsbar; en tredje är liten och svag; en
fjärde upplever sig helt sakna existensberättigande och en femte
är djupt främmande inför det ansikte som reflekteras tillbaka i
badrumsspegeln.


Vi kallar det för vår emotionella repertoar, men
vid närmare påseende har denna repertoar alltså formen av en inte
sällan konfliktfylld ensemble av inre figurer som arbetats fram
inom ramen för den övergripande atmosfär som präglade livet i vår
ursprungsfamilj. När det kommer till familjen är därför gränserna
för alltid porösa mellan en själv och övriga medlemmar. Vi kan
ägna ett helt liv åt att försöka upprätta känslomässig distans
till våra föräldrar och syskon, men inte ens när de är döda
lyckas vi. Till skillnad mot de människor som kommit in i livet
på ett senare stadium så utgör medlemmarna i ursprungsfamiljen
inte personer bland andra personer i min värld. Snarare är de
centrala och skapande delar av den värld inom vilken relationer
till andra personer överhuvudtaget kan upprättas. Det är därför
jag kan komma på mig själv med en så märklig sak som att på en
middagsbjudning tillsammans med andra personer omedvetet ägna
halva kvällen åt att energiskt försöka vinna en argumentation som
min pappa i förbifarten påbörjade för över fyrtio år sedan och
som jag tidigare aldrig ens har ägnat en tanke!


Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut och docent i
teoretisk filosofi