Bruno Latour 1947–2022: Han såg hur vi lurade oss själva

I oktober 2022 dog Bruno Latour. Dan Jönsson reflekterar över en
tänkare som hade insyn i både samtiden och framtiden.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2022-12-12.


För ungefär femtio år sedan landade en antropolog från Mars i
Paris. Man får tänka sig att antropologen hade vissa
förkunskaper; i vart fall anpassade han sig snabbt till
värdkulturens skick och bruk och kunde snart börja systematisera
sina observationer av den civilisation som jordinvånarna kallade
Moderniteten. I Moderniteten, konstaterade den marsianske
forskaren, tillbad folket en gudom de kallade Vetenskapen, som
visade sin makt med hjälp av krafter som var oerhört starka men
också osynliga. Som Gravitationen, eller Elektriciteten. Just
Elektriciteten utgjorde en livsviktig förutsättning för det
moderna livet och åt den offrade de moderna människorna med jämna
mellanrum ett slags symboliska inteckningar i en annan magisk
kraft, Ekonomin. Hur Elektriciteten eller Ekonomin egentligen
fungerade var det ytterst få som förstod; insikten i dessa
krafter var nämligen förbehållen ett prästerskap av
Vetenskapsmän. Deras verksamhet, fann antropologen, bestod i att
upprätthålla Vetenskapen som system, främst genom att hela tiden
tillföra den ny substans i form av så kallade fakta. Kruxet var
bara att dessa fakta i själva verket måste konstrueras av
vetenskapsmännen själva; de var alltså, konstaterade
antropologen, inga naturfenomen utan kulturella artefakter, och
ur den motsättningen, insåg han, uppstod spänningar som mycket
snart skulle kunna spränga hela den moderna civilisationen
inifrån.


Antropologens namn var Bruno Latour. Själv hade
han antagligen protesterat mot den här beskrivningen – för var
det något Latour alltid var noga med att deklarera så var det att
hans filosofi var en jordbunden varelses tankar. Men åtminstone
för mig är det som gör honom så fascinerande att läsa just den
där klarsynen som ibland uppstår när man får ögonen på något
djupt främmande. Bara det, att för Latour är det alltså vår egen
moderna civilisation som är så exotisk och förbryllande. Dessa
moderna människor: hur kan de tro att världen är förnuftigt
inrättad och samtidigt bete sig så vidskepligt? Varför säger de
en sak och gör en annan? Redan i Laboratory Life från 1979, en
bok han skrev tillsammans med sin engelske kollega Steve Woolgar,
studerar Latour hur forskarna vid ett amerikanskt neurologiskt
laboratorium metodiskt väljer ut och anpassar sina resultat för
att foga in dem i det vetenskapliga systemet. Som han senare
formulerade det ”skapar forskarna sina egna allierade” som de
sedan mobiliserar för sina intressen. Vetenskapen är, som allt
annat mänskligt, en kultur – där ekonomiska och sociala nätverk
har minst lika stor betydelse som forskarnas vetenskapliga
briljans och sanningslidelse.


Redan det här var kontroversiella tankar. Men
det var när Latour lyfte dem till ett mer övergripande
filosofiskt plan de blev verkligt provokativa. Nous n’avons
jamais été modernes, ”Vi har aldrig varit moderna”, kom ut 1991
och känns fortfarande som en närmast profetisk text vars idéer
griper rakt in i en framtid hemsökt av pandemi och klimatnödläge.
Boken är en polemisk skrift med starka drag av manifest där
Latour hävdar, för det första, att den moderna civilisationen
bygger på några grundläggande men ohållbara premisser, framför
allt en vattentät åtskillnad mellan natur och kultur, och därmed
mellan vetenskap och samhälle, som varken är teoretiskt
bärkraftig eller praktiskt genomförbar. För det andra, att denna
falska dualism tvingat oss att bortförklara eller dölja de
hybrider mellan kultur och natur som civilisationen oavbrutet
producerar men som nu, mot slutet av det tjugonde århundradet,
med hoten från miljöförstöring och epidemier, nått en sådan
kritisk massa att de börjar underminera hela den moderna
konstruktionen. Och för det tredje, hur lösningen på det här
dilemmat kan ligga rakt framför fötterna på oss, i moderniteten
själv. Om vi bara kunde göra oss fria från dess illusioner.


Alltså: mitt i postmodernismens segerrus, rentav från dess
intellektuella huvudstad, kommer Latour med en tolkning som
ställer hela diskussionen på huvudet. Nej, säger han: vi behöver
inte tappa tilltron till vetenskapen och förnuftet. Vi behöver
inte spela dummare än vi är och låtsas som om sanningen och
verkligheten inte existerar. För hela den moderna rationalismen
är en myt. Vi har aldrig betett oss så där fyrkantigt. Vi har
aldrig varit moderna! Det är ingen överdrift att påstå att i
stort sett allt Latour skrev under de följande trettio åren på
olika sätt utvecklade tankar och hypoteser som han först
lanserade i denna korta bok. I Iconoclash, från 2002, följer han
hur den förmoderna världens bildstrider lever vidare i dagens
vetenskap och konst. I Sur le culte moderne des dieux faitiches
från 2006 fördjupar han idén om artefaktens återkomst. Titeln är
en svåröversatt ordlek: ”om den moderna kulten av
fakta-fetischer”, kanske. Latour koncentrerar sig här på hur
vetenskapens och teknikens fakta-konstruktioner spelar en roll i
det moderna samhället som nästan exakt motsvarar det förmoderna
samhällets gudomliga fetischer. Modernitetens avgudar –
elementarpartiklar, virus, räntepunkter eller vad de nu kallas –
laddas på samma sätt med föreställningar om en självständig
existens som för gemene man förblir ovetbar och oåtkomlig, men
som vi ändå tar för given, trots deras uppenbara konstgjordhet.
Eller, som Latour ser det: just därför.


Men – om vi nu aldrig har varit moderna, vad är det då vi har
varit? Och kanske framför allt: vad kan vi bli? Inför
klimatkrisens existentiella utmaningar sträcker sig Latour på
nytt efter de visionära svaren. I Face à Gaia, 2017, och den
kortare, mer pamflettartade Où atterrir? (”Var ska vi landa?”)
året därpå lånar han James Lovelocks berömda Gaiahypotes för att
ringa in det han kallar ”den nya klimatregimen”, en framväxande
insikt om att vårt sätt att se på naturen och planeten, vare sig
vi vill det eller ej, är förändrat. När naturen inte längre kan
ses som ett objekt för mänsklig kolonisering utan måste förstås
som ett sammanhängande system, vars processer påverkar och griper
in i varandra, ruckas ramarna för politikens möjligheter i
grunden. Latour skisserar hur politikens gamla poler ”det lokala”
och ”det globala” numera balanseras av en tredje som han kallar
”det jordiska”, men som väl också kan benämnas ekologin.
Politikens uppgift idag är, säger han, att få ner oss på jorden –
och han föreslår konkret hur det kan formaliseras, genom att
utveckla en idé som prövades redan i boken från -91, då under
benämningen ”tingens parlament”, nu som ett utvidgat FN där även
haven, atmosfären och de hotade djurarterna representeras.


Det sista Latour hann ge ut före sin död är en
meditation över coronapandemin och nedstängningarna, en
erfarenhet som enligt hans sätt att se bara gjorde vår jordiskhet
alltmer uppenbar. Où suis-je?, ”Var är jag?”, frågar sig
antropologen från Mars retoriskt innan han lämnar oss för gott,
och svaret är på sätt och vis lika betryggande som det är
uppfordrande: här, här på jorden är du. Tro inget annat. Och tro
inte att du kommer undan.


Dan Jönsson, författare och essäist


Bruno Latour på svenska


Artefaktens återkomst: ett möte mellan organisationsteori och
tingens sociologi. Översättning: Elisabeth Wennerholm. Santérus
Academic Press, 2012 (andra upplagan).


Tinget återställt: en introduktion till actor-network theory.
Översättning: Linnea Kjellberg. Studentlitteratur, 2015.