Sverigebilden: Ödsligt och vackert – men utan civilisation

Utsikten präglade en gång bilden av en stad. Anna Blennow åker
upp på fjället och reflekterar över betydelsen av att betrakta
världen lite grann från ovan.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2022-12-13.


Linbanan upp på fjället sätter sig i sakta i rörelse. Bara en
bräcklig sittkorg skiljer mig från avgrunden under mina fötter,
och ovanför mitt huvud bara de tunna, knakande metallvajrarna och
den oändliga rymden. Jag blundar och räknar sekunder under den
tjugo minuter långa färden.


Däruppe är allting annorlunda, ovanför trädgränsen, nära till
molnen. Allt är så rent, den iskalla bäcken, bären på marken. En
annan värld, men ändå samma. Och nu har jag ingen svindel när jag
låter blicken flyga ut över djupet, ut över utsikten. Där ligger
sjön som en levande, glittrande karta, där borta reser sig
fjällmassiven som mäktiga vågor, och allting är nära och
samtidigt obegripligt långt borta.


Det var under romantiken, på 1700-talet, som
bergsbestigning och alpturism för första gången blev en fluga.
Dessförinnan hade höga och otillgängliga berg främst betraktats
som hinder på vägen, opålitliga och oregelbundna, motsatsen till
det kultiverade landskapets skönhet. Men nu skulle
bergsklättrarna både förtjusas och förskräckas av den vilda
naturen på tillfälligt besök i en annan värld ovanför molnen.


Men utsikten hade tjänat en avgörande roll för resor och
resenärer redan långt innan dess. Tänk dig till exempel att du
kommer till en okänd plats, en stad, en by, i en tid då kartor
och bilder och texter ännu inte var lättillgängliga och
massproducerade. Hur skulle du bära dig åt för att förstå var du
hamnat?


Den italienske 1500-talsförfattaren Anton Francesco Doni visste
på råd. Var och en som bor i en stad och känner den väl, och som
ska vägleda en främling som just anlänt dit, börjar med att visa
de vackraste och mest välkända landmärkena och monumenten. Sedan
bör besökaren ledas till någon hög byggnad, eller kanske något
litet berg i närheten. Därifrån demonstreras stadens läge, bredd
och längd, de viktigaste offentliga byggnaderna, gatorna och allt
annat, och genom utsikten från denna högt belägna plats kan
gästen forma sig en föreställning, en idé om staden och platsen.


Tidiga kartbilder över platser som Florens och Rom utgick från
samma princip när de framställde städerna sedda snett uppifrån,
som om betraktaren stod på en höjd och såg ut över staden: precis
en sådan bild som Anton Francesco Donis besökare präglade in
visuellt i sitt synminne. Hus och byggnader tecknades i miniatyr,
men metoden gjorde det ofta svårt att urskilja gator och öppna
platser bland alla fasader. Det var helt enkelt monumenten man
skulle navigera efter snarare än vägsträckningar och
infrastruktur.


Det var först senare man kom att övergå mer generellt till de
schematiska och skalenliga kartor vi är vana vid idag, där gator
och kvarter tecknas i abstrakt kontur sedda rakt uppifrån – en
praktik som naturligtvis krävde en helt annan teknisk apparat för
sitt genomförande.


Kartan formad som en utsikt var inte bara informativ utan också
vacker. De stora kartverken från 1500- och 1600-talen hängde ofta
som monumentala smycken på väggen i de rikas och mäktigas
bibliotek, och tjänade säkert just båda syften: att förtjusa och
att undervisa betraktaren. Och inte bara det. Att äga bilden över
staden, att ensam ha äganderätt och tillgång till en sådan karta,
var också ett uttryck för makt.


I guideböcker från 1800-talet och det tidiga
1900-talet förenades så de två huvudfunktionerna hos utsikten som
fenomen: den estetiska, känsloladdade upplevelsen och den
pedagogiska och praktiska aspekten. I bokförlaget Baedekers guide
till Italien från 1926 uppmanas den som reser till Rom att ta sig
till någon av stadens bästa utsiktspunkter, till exempel kullen
Pincio i nordöstra delen av staden. Här, skriver guideboken,
fängslas blicken ständigt av någonting nytt: Peterskyrkans
mäktiga kupol och Vatikanens cypresser åt höger, pinjerna på
Gianicolo till vänster, och däremellan noggrant uppräknade
kyrktorn, kolonner och monument. Överväldigande skönhet och
betryggande ordning strålade samman under betraktarens blick.


Men här tydliggörs också utsiktens sociala aspekt: på Pincio
samlades mot kvällen den förnäma världen i sina automobiler och
vagnar, och turister, aristokrater och prelater strövade om
varandra till tonerna av parkens konsertmusik med hela Rom som
kuliss. Man skulle inte bara se ut över utsikten – man
skulle också synas vid den.


När Baedekerförlaget började publicera guideböcker till de
nordiska länderna mot slutet av 1800-talet var
programförklaringen nästan plågsamt tydlig. Till Sverige och
Norden reser man inte för att uppleva konst och civilisation. Här
finns ingenting som kan mäta sig med Europas kultur, nja,
möjligen Stockholm i så fall. Nej, det är naturen som är själva
målet, den vilda naturen och ensamheten långt ifrån trängsel och
turistgrupper. Så när de traditionella Baedekerstjärnorna skulle
delas ut - en för något sevärt, två för något exceptionellt - var
det inte främst monument och byggnader som markerades. Det var
naturscenerier som brusande vattenfall, strömmande forsar och –
framför allt – utsikter. Efter den mödosamma vandringen upp på
Åreskutan, Dundret eller kanske Vårdkasberget i Härnösand utlovas
en underskön utsikt som belöning. Och även i städer används
utsikten för att skapa såväl känslor som kunskap. Kärnan,
Helsingborgs medeltida borgtorn, får ingen stjärna, men det får
utsikten mot Sundet och Danmark från dess högsta topp. Uppsala
slott är inte på långa vägar lika sevärt som utsikten därifrån
över staden. Och den som ställer sig på Norrbro i Stockholm (en
stjärna) får en både pittoresk och instruktiv vy över staden,
vattnet och holmarna.


Men utöver dessa två egenskaper, skönhet och användbarhet, finns
det också en befriande lekfullhet i upplevelsen av en utsikt: det
normala, jordbundna perspektivet är tillfälligt upphävt, skalan
omkastad, högt och lågt byter plats. Är det kanske det som lockar
oss allra mest, och som får oss att ofrånkomligen dras till
utsiktstorn och till bergets högsta punkt, som får oss att
övervinna trötthet och höjdskräck på vägen mot toppen?


Där jag står uppe på fjället – dit jag rest i
fotspåren av Baedekers guide från 1906 – är jag bara en obetydlig
del av det gigantiska landskap som omger mig. Jag väger oerhört
lätt jämfört med de uråldriga bergskedjornas massiva tyngd. Och
samtidigt, när jag blickar mot bergen, krymper de i skala och
ryms mellan tumme och pekfinger. Det är både komiskt och
skrämmande på samma gång att se det stora bli litet och själv
vara både mindre och större än allt.


När jag tar linbanan ner för fjällsidan vågar jag öppna ögonen
och kika lite försiktigt. Där ringlar sig vägen fram förbi
fjällstationen, där går järnvägen, där breder sjön ut sig åt
öster, och norrut är väglöst land och gränsen till Norge. För ett
ögonblick råder en underbar ordning i världen, en ordning som är
både skönhet och trygghet. Så sätter jag fötterna på marken: allt
är åter som vanligt.


Anna Blennow, latinforskare och poet


 


Litteratur


Thomas Frangenberg, ”Chorographies of Florence. The Use of City
Views and City Plans in the Sixteenth Century”, Imago Mundi, Vol.
46 (1994), ss. 41–64.


Anton Francesco Doni, ”I Mondi”, Venedig 1552.


Baedekers Italien von den Alpen bis Neapel, 1926.


Baedekers Schweden und Norwegen, 1906.


Björn Billing, ”Utsikt från en bergstopp”, ellerströms förlag
2017.