Han såg att aposteln Paulus förklarade krig mot Rom

Jacob Taubes beskrivs som en demonisk och bedräglig figur, men
också som en mäktig intellektuell inspiratör. Mattias Hagberg
berättar om hur hans tolkning av Romarbrevet påverkade
idéhistorien.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Först flera år efteråt skulle betydelsen av de där fyra dagarna i
februari 1987 stå klar för dem som deltagit. Då hade
föreläsningarna sammanställts till en bok med en ovanligt
kraftfull verkningshistoria. Men än så länge har ingenting av det
där hänt. Än så länge är det bara februari 1987 i ett
seminarierum på universitetet i Heidelberg, och en ensam röst,
sprucken av sjukdom och ålderdom, som försöker sammanfatta ett
helt liv i dialog med Paulus brev till romarna. Mannen, som är
döende i cancer och som heter Jacob Taubes, är på samma gång en
intellektuell gigant som en tämligen okänd religionsfilosof och
rabbin. Han har knappt publicerat någonting under sina fyrtio år
som akademiker, än mindre lagt fram någon banbrytande teori eller
några nya rön. Trots det omges han av en ovanlig air, av en sorts
aura som varit svår för eftervärlden att greppa och beskriva, men
som på något sätt gjorde honom till ett intellektuellt
kraftcentrum, en punkt mot vilken många av hans samtida, med
eller mot sin vilja, graviterade. Han befann sig under femtio-,
sextio- och sjuttiotalen hela tiden mitt i idédebatten. Listan
över hans vänner och samtalspartners är en ovanligt omfattande
provkarta över efterkrigstidens intellektuella värld. Alla verkar
finnas med, från Carl Smith till Herbert Marcuse. I ett par av
Susan Sontags mer fiktiva verk återfinns han som en diabolisk
professor, en Mefistofeles som förlöser andra människors
tankemässiga förmågor, men till ett mycket högt pris. Redan som
mycket ung doktorand, innan han flyttade från Schweiz till USA
och sedan vidare till Jerusalem och Berlin, hade han rykte om sig
att vara något av ett demoniskt geni, en person som ofta kom i
konflikt, som utnyttjade andra, som ljög och bedrog, ja, kanske
till och med fuskade sig fram genom det akademiska livet, men som
också hade en otrolig förmåga att tänka nytt och att hjälpa andra
framåt i sina intellektuella processer.


Men nu, i februari 1987 i Heidelberg, är allt
detta historia. Av Jacob Taubes liv återstår nästan ingenting,
han är sjuk och svag. Mellan den tredje och fjärde
föreläsningsdagen vårdas han på intensivavdelningen på
Heidelbergs lasarett. Några veckor senare är han död. Och ändå är
det på sätt och vis först nu det börjar; Jacob Taubes talar,
bandspelaren rullar, hans intellektuella testamente tar form i
stunden.


Han säger att han har kommit till Paulus brev, inte som professor
i religionsfilosofi, utan som jude och som rabbin, och han
understryker att den han mött i breven varken är ett katolskt
helgon eller en protestantisk teolog, utan en radikal judisk
mystiker. För honom var Paulus först som sist en apokalyptisk och
gnostisk tänkare som ville krossa alla invanda föreställningar om
världen. Jacob Taubes läste Paulus brev till romarna som ett
politiskt traktat, ja, mer än så, för honom var Romarbrevet
västerlandets revolutionära text par preference, en urkund
omöjlig att förbise om man vill förstå den europeiska värld som
växte fram ur judendom och kristendom. Allt som senare ska spelas
ut i form av allt från messianism till revolutionär socialism
finns redan inskrivet här; framför allt föreställningen om att
den rådande ordningen går att överskrida och ersätta med något
helt nytt, något som ännu inte går att föreställa sig.


Drömmen om en annan värld, om ett annat liv, börjar enligt Jacob
Taubes med Paulus brev till romarna.


Det är denna vändning, från det rent teologiska
till det politiska, som inom några år, när föreläsningarna
samlats till en bok med titeln ”Die Politische Theologie des
Paulus”, ska skicka en elektrisk stöt genom delar av den
akademiska världen och delar av den europeiska vänstern, en stöt
som väcker Paulus till liv för nya läsningar och nya tolkningar.
Det är i Jacob Taubes efterföljd som Giorgio Agamben, Alain
Badiou och Slavoj Zizek söker sig till Paulus för att förstå vår
värld.


Ja, efter de där dagarna i Heidelberg i februari 1987 går det
inte att läsa Paulus på samma sätt längre.


Själv hittade Jacob Taubes till Paulus redan på fyrtiotalet, i de
sena tonåren när han börjat studera till rabbin i Zürich. Den
amerikanske historikern Jerry Muller, som skrivit en stor
biografi över Jacob Taubes, beskriver relationen till Paulus som
en livslång identifikation. Kanske, spekulerar Jerry Muller,
handlade det om ett personlighetsdrag; Jacob Taubes var en man
som oavbrutet bröt mot sociala konventioner och tabun, en ohämmad
regelbrytare. Men förmodligen handlade det lika mycket om
tidsandan, om de historiska betingelserna. Jacob Taubes hade på
nära håll sett hur den tyska protestantiska teologin blev ett
redskap för nazismen, och hur den liberala teologin lagt sig
platt för kapitalismen.


För honom fanns det varken något protestantiskt eller liberalt
över Paulus. Tvärtom. För Jacob Taubes var Paulus en revolutionär
i ordets mest grundläggande betydelse. Paulus största önskan var
att överskrida nuet och kliva in i framtidens rike. Ja, mer än
så, Jacob Taubes menade att Paulus deklarerade krig mot Rom. Med
en antikolonial gest av kosmiska proportioner vände han upp och
ner på alla samtidens hierarkier: de första skulle bli de sista,
de sista skulle bli de första – hur många tusen legionärer
kejsaren än hade till sitt förfogande. Mot kejsaren och hans
väldiga våldsmonopol satte Paulus ett nytt folk redo att utmana
all form av innevarande ordning: ”Nu är ingen längre jude eller
grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus
Jesus.”


Ja, kanske är det här, i bilden av Paulus som en judisk
förkunnare som överskrider den antika idén om identitet och
därmed konstituerar ett helt nytt historiskt subjekt, som Jacob
Taubes är som mest intressant. Han pekar på hur Paulus går från
att bara vara en judisk mystiker med messianska böjelser till att
bli en politisk ledare med en helt ny värld i sikte.


För den som vill är det lätt att dra paralleller
till den tidiga arbetarrörelsen när begreppet klass kom att
ersätta föreställningen om folket, och därmed skapa en motpart
till kapitalet. Mellan Karl Marx och Paulus finns en stark
affinitet. I båda fallen gällde det om att tänka historien och
dess drivkrafter på nytt.


Men kanske är det ännu lättare att dra en linje från Paulus till
de antikoloniala rörelserna under nittonhundratalet. Även då
handlade kampen till stor del om att skapa nya identiteter som
kunde samla människor mot den imperialistiska övermakten och dess
fokus på splittring. Varför inte kalla Paulus för en antik
Mahatma Gandhi.


Ja, med Jacob Taubes hjälp blir det tydligt att Paulus politiska
teologi är ett revolutionärt och antikolonialt vrål genom
historien, ett vrål som ekat genom århundradena: Det går att
tänka mot strömmen. En annan värld är möjlig!


Mattias Hagberg, författare


 


 


Litteratur


Giorgio Agamben, The Time Thar Remains – A Commontary on the
Letter to the Romans (Stanford University Press 2005).


Alain Badiou, Saint Paul – The Foundation of Universalism
(Stanford University Press 2003).


Jerry Z. Muller, Professor of Apocalypse – The Many Lives of
Jacon Taubes (Princeton, 2022).


Jacob Taubes, The Political Theology of Paul (Stanford University
Press, 2004).


Slavoj Zizek, The Puppet and the Dwarf – The Perverse Core of
Christianity (MIT Press 2003)