Mina älskade stränder kommer ätas upp av mänsklig dumhet

Livet vid strandkanten antar en egen karaktär, präglat av
tidvattnets rörelser. Eva-Lotta Hultén fördjupar sig i en
fascinerande tillvaro och en skrämmande utveckling.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


En varm sommardag sitter jag med fötterna i vattnet och tänker på
andning. Ett par gånger om dygnet drar sig vattnet undan för att
sedan stiga igen. Ebb och flod. Den antike grekiske tänkaren
Apollonios från Tyana menade att tidvattnet kom sig av att hav
och land var delar av en levande varelse vars andetag orsakade
variationerna. Idag vet vi förstås att den långsamma rytmiska
rörelsen hänger samman med gravitation från solen och månen. Men
bilden av en enorm varelses långsamma respiration är svår att
släppa när man väl fått upp den för sin inre syn.


Jag sitter där vid vattnet och läser Adam Nicholsons "Life
between the tides" – en essäbok om havet, tidvattnet, djur och
människor vid en karg kust, både lik och olik min egen. Han
berättar bland annat om strandlopporna, som jag tidigare mest
bara tyckt varit lite äckliga. De trivs i vallarna av uppspolat
sjögräs och tång på stränder som ingen krattar. Puttar man undan
en tovig ruska sprätter de åt alla håll. Nu läser jag intresserat
att de spelar döda när de känner sig hotade och att de alltid rör
sig i riktning mot vattnet även när man släpper dem en bra bit
från vattenlinjen. Men korsar man en strandloppa från en strand
som vetter mot sydväst med en från sydost så rör sig avkomman åt
syd för att hitta havet, en perfekt kompromiss mellan
föräldrarnas riktningar.


Boken väcker egna minnen från strandbrynet. Min
pappa som skriker till och lyfter foten över vattnet efter att ha
klivit på en blåmussla som stängt sig om hans fot. Det nöp rejält
i skinnet. I min barndom fanns det hela bäddar av musslor i
grunda vatten. Vi fiskade krabbor med dem och ännu för några år
sedan kunde jag plocka hur många jag ville och grilla eller laga
till musselsoppa. Nu börjar de bli sällsynta. I odlingar en bit
ut i vattnet växer de fortfarande, liksom under båtskrov där man
helst inte vill ha dem, men vid stränderna blir de allt
ovanligare. Forskarna har bara börjat förstå varför.


Torskbestånden har minskat vilket fått antalet krabbor att öka
och de äter musslor. De japanska jätteostronen som kommit med
båtars barlastvatten tränger undan inhemska musslor.
Klimatförändringarna har gett kraftigare regn vilket ger mer
sötvatten längs stränderna, och med det mer näring som lätt lakas
ur marken av nuvarande sätt att bruka jord och skog. Det har lett
till mer alger där musslorna brukade trivas.


Jag har blivit så nervös när det kommer till havet. Har inte
marelden minskat också? Havstulpanerna? Och inte ett enda kokande
sillstim har jag sett i år. I stället väldigt gott om amerikanska
kammaneter. De är små och vackra, nästan genomskinliga men syns
på sina längsgående ränder som glittrar i solskenet. Jag dyker
utan att tveka rakt ner bland dem. De bränns inte och är inte
stora och geleiga som de gamla vanliga blåmaneterna men kanske är
det de som äter upp de plankton som ger mareld?


Det händer mycket med mina stränder och mitt hav. Det går så
fort, jag hänger inte med.


Nicholson berättar att de små littorinasnäckor
som jag alltid kallat kubbong, och som rör sig på stenar och
klippor, inte alls är på väg åt fel håll när de kryper bort från
vattnet. De kan mycket väl kan vara på flykt. Snäckorna uppfattar
om en av deras egna faller offer för en aggressiv krabba och
sätter sig i säkerhet. Jag skäms lite över hur jag som barn
slängde ner dem i vattnet i tron att jag gjorde dem en tjänst.
Men oförståndiga barn är snart deras minsta problem. Försurningen
av havet gör deras skal allt tunnare och de blir både deformerade
och lättare byten.


Allt hänger ihop. Ökar antalet krabbor så minskar antalet snäckor
och eftersom snäckorna betar sjögräs så växer det till sig. Livet
strax under och strax över ytan genomgår hela tiden förändringar
och rubbade och nyetablerade balanser. Men nu är det vi människor
som orsakar merparten av omvandlingarna och havet får allt
svårare att hantera dem.


Om man som jag bor på en ö och promenerar över en bro varje dag
så ser man ett och annat. En morgon tittar en säl upp mellan
bryggorna men oftast syns bara krabbor som springer över botten,
plattfiskar som rör upp lite slam när de simmar iväg eller ejdrar
som dyker efter mat. På sommar och höst lägger sig fintrådiga
alger över hela botten och sveper in sjögräs, tång, stenar och
badstegar. Det ser ut som om hela havet blivit luddigt.
Undervattensfotografen Anette Seldén har tagit skrämmande bilder
av ett landskap inbäddat i grönbrun sörja. Så såg det inte ut när
hon började som fotograf på 1980-talet.


Adam Nicholsons hemmahav finns på den skotska västkusten. Där har
han roat sig med att bygga tre små klippbassänger av stenar och
betong. När tidvattnet flyter in får bassängerna nytt, syrerikt
vatten och i hans skapade friluftsakvarier har allehanda djur och
växter flyttat in.


"Vad är de bra för?" frågar flera av hans vänner som inte kan
förstå varför han lägger så mycket tid och kraft på dem. För
inget alls, svarar han. Att vara där och göra dem är hela
poängen. Jag förstår honom utmärkt väl. Kommer min familj till en
sandstrand där en bäck rinner ut tar det inte ens en minut innan
vi är i full färd med att stänga in vatten och skapa dammar,
eller lägga ut stenar som både ramar in lite vatten och fungerar
som trampstenar när man vill ta sig över flödet.


Ibland när jag läser hur arkeologer utnämner stenrösen till
gravar eller två stenar på varandra till offeraltare tänker jag:
kan det inte bara vara några människor som lekt? På ön Månkholmen
utanför Grebbestad finns en labyrint av stenar utplacerade på
marken. För drygt tjugo år sedan satte Bohusläns museum upp en
fornminnesskylt som berättade att platsen använts för riter för
bättre fiskelycka. Den fick tas ner igen när två män trädde fram
och berättade att de rullat dit stenarna som elvaåringar 1974.


Tidvattnet är starkare vid Nicholsons strand än
vid min, men finns hos mig också. Drar man upp båten för långt på
en strand man åkt till ensam och vattnet sjunker kan det vara
svårt att få ut båten igen, har jag fått lära mig den hårda
vägen. Vindarna påverkar också vattenståndet. Men det pågår även
en annan sorts, mer långsam havsnivåförändring runt mig. Ända
sedan inlandsisen försvann har landet höjt sig ur havet i hela
Skandinavien. I Bohuslän kan man hitta stora skalbankar långt
uppe på land. Men snart kommer förändringen börja gå åt andra
hållet. Havet kommer stiga år för år på grund av
klimatförändringarna. Mina stränder kommer försvinna. Det
landskap som jag älskar äts upp av mänsklig egoism och dumhet.


Om vi inte bara badade, fräste fram i snabba båtar, grillade på
klipporna och tyckte att sandloppor var äckliga; kunde vi få
lättare att rädda havet då? Om vi såg det som myllrande liv och
intrikata processer och relationer, snarare än som bara vatten
och rekreationsyta. Om vi betraktade det med en nyfiknare blick,
men också en mer poetisk. Nicholson formulerar det vackert i sin
bok: Gå till klipporna, och det levande kommer att hälsa dig
välkommen.


Kanske kan vi rentav börja betrakta havet som en jättelik varelse
vars lugna andetag blir till ebb och flod.


Eva-Lotta Hultén, journalist och författare


Litteratur


Adam Nicolson: Life between the tides. Farrar, Straus and Giroux,
2022.