Mot Stalin och med Putin – ryska musiker på två sidor om makten

Kan en musiker som verkar i en diktatur hitta utrymme för protest
i sin konst? Jens Nordqvist berättar om två cellister på varsin
sida om det musikaliska samvetet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Hur låter motståndets musik? Klingar den annorlunda än
medlöperiets toner? Historien är full av exempel på musik som
tjänat tyranniet, men också på musiker och tonsättare som utmanat
makten. Som berättelsen om två ryska cellister, på varsin sida om
det musikaliska samvetet.


Läckta dokument från advokatfirman Mossack Fonseca
avslöjade 2016 hur tusentals politiker, affärsmän och
privatpersoner försökt dölja sina rikedomar i olika
skatteparadis. En av dem var märkligt nog en professionellt
verksam cellist från Sankt Petersburg.


Sergej Roldugin, en av Vladimir Putins äldsta vänner, visade
sig vara den ryske presidentens hemliga bankir och
pengatvättare, med en egen förmögenhet på flera hundra miljoner
dollar. 


När en reporter frågade hur en klassisk musiker kunde vara så rik
svarade cellisten att han levde ett högst modest
liv. 


”Till och med min cello är begagnad”, sade han i ett försök
att skoja bort frågan. Instrumentet som är tillverkat av Antonio
Stradivarius köpte han för tolv miljoner dollar.


Likt andra oligarker lät han det ryska folket stå för fiolerna,
så att säga. Och precis som många andra av Putins rika vänner
hamnade han i samband med invasionen av Ukraina på EU:s
sanktionslista.


Historien om Putins cellospelande
förmögenhetsförvaltare för tankarna till en annan berömd rysk
cellist, som till skillnad från honom valde att spela motståndets
musik. 


Tårarna strömmade ned för kinderna på Mstislav Rostropovitj när
han lät solostämman i Antonin Dvoraks cellokonsert ljuda i ett
fullsatt Royal Albert Hall i London den 21 augusti 1968. Kvällen
innan hade sovjetiska styrkor gått in i Prag, och medan
stridsvagnarna krossade det folkliga upproret framförde de ryska
musikerna ett av de mest berömda tjeckoslovakiska verken.


På väg in till konserthallen hade symfoniorkestern fått ducka för
ruttna tomater från ilskna demonstranter. När musikerna sedan
värmde upp hördes burop från publiken. 


”Åk hem!”


”Ryssarna ut ur Tjeckoslovakien!”


Den bedrövade Rostropovitj visste inte om han skulle klara av att
spela. Invasionen av Tjeckoslovakien plågade honom rent fysiskt
och det kändes först otänkbart att uppträda. Men så bestämde han
sig. Han skulle låta musiken tala.


Dvoraks cellokonsert är dramatisk, storslagen och djupt
känslosam. Rostropovitj ville visa åhörarna att han delade deras
smärta. Med sin cello framkallade han en böneliknande sorgesång
över maktens brutalitet och förtryck. När de sista tonerna
klingat ut lyfte den gråtande Rostropovitj upp Dvoraks partitur i
luften – i solidaritet med det tjeckoslovakiska folket, men också
i protest mot sitt eget land.


Den osannolikt begåvade Rostropovitj, ”Slava”
som han oftast kallades, var en sovjetisk nationalhjälte och ett
kuttersmycke för kommunistpartiet. Men när han offentligt – i
utlandet dessutom – vågade protestera mot invasionen blev Kremls
stolta blickar snart hotfulla.


Flera år tidigare hade han tagit stora personliga risker genom
att stödja de förföljda tonsättarna Sergej Prokofjev
och Dmitrij Sjostakovitj. Tack vare sin gränslösa talang och
stora charm undkom Slava repressalier. Men efter konserten i
London var han illa ute, och än värre blev det efter hans försök
att beskydda Aleksandr Solzjenitsyn.


Den regimkritiske författaren som 1970 tilldelades Nobelpriset i
litteratur var en nagel i ögat på de sovjetiska ledarna.
Rostropovitj vägrade böja sig för hoten och trots stor fara lät
han Solzjenitsyn bo i familjens datja utanför Moskva.


I takt med att riskerna ökade växte Rostropovitjs politiska
samvete. När han i ett öppet brev – som aldrig publicerades –
försvarade både Solzjenitsyn och rätten till konstnärlig frihet
fick Kreml nog och beslöt att tysta både honom och hans cello.
Slava fick i praktiken yrkesförbud, och några år senare tvingades
han och familjen att lämna Sovjetunionen.


När Berlinmuren föll var Rostropovitj ögonblickligen på plats med
sin cello för att välkomna de befriade östtyskarna. Medan Slava
spelade Bach vid muren satt den unge KGB-officeren Vladimir Putin
i Dresden och gnisslade tänder. Två år senare föll det sovjetiska
imperiet samman i vad Putin har beskrivit som historiens största
geopolitiska katastrof.


I augusti 1991 försökte krafter inom kommunistpartiet ta makten
för att förhindra Sovjetunionens upplösning. Rostropovitj kastade
sig omedelbart på ett plan till Moskva för att ge sitt stöd till
den nye ryske presidenten Boris Jeltsin.


Kuppförsöket misslyckades. Men några år senare inledde Jeltsins
efterföljare Vladimir Putin en nedmontering av det öppna samhälle
som börjat gro i Ryssland. 


Det fria ordet, oavsett om det skrivs, sjungs, målas eller ropas
på gatorna, är ständigt ett hot mot den totalitära staten. Makten
känner musikens starka kraft. Diktaturerna kräver därför konstens
lydnad. Likt Rostropovitj på 1970-talet, tvingades tusentals
konstnärer, musiker, författare och journalister att fly Ryssland
när Putin bestämde sig för att med våld tysta deras röster. 


De som inte har möjlighet att lämna förtryckande regimer för
friheten utomlands får välja mellan motstånd och tystnad. Eller
att djupt inne i sin konst finna hemliga rum där protesterna kan
ljuda. 


Kompositören Dmitrij Sjostakovitj –
Rostropovitjs nära vän – försökte överleva som fri konstnär i ett
totalitärt samhälle. Under den tyska belägringen av Leningrad
1941–44 blev han med sin sjunde symfoni hyllad runt om i världen
som en symbol för kampen mot fascismen. Men snart hamnade hjälten
i onåd. Hans påstått borgerliga och västinspirerade musik
tilldrog sig Stalins ogillande, vilket kunde medföra en omedelbar
livsfara.


Varje natt väntade den skräckslagne Sjostakovitj på att KGB
skulle knacka på dörren, på att Stalins mörker skulle sluka även
honom. Han gjorde desperata försök att orientera sig i tyranniets
landskap. Fylld av smärta insåg Sjostakovitj att han inte kunde
både leva och tala sanning i en diktatur.


När den berömde tonsättaren gjorde förnedrande politiska
eftergifter såg många – och han själv – det som ett svek. I det
fördolda försökte han i stället kommunicera med omvärlden via sin
musik. Tonerna han skrev blev melodiska protester, som när han
smög in sarkastiskt förvrängda fragment av Stalins favoritsånger.


Förutom Dvoraks cellokonsert spelades även
Sjostakovitjs tionde symfoni på den där konserten i London.
Verket som uruppfördes kort efter Stalins död 1953 var i
hemlighet ett ursinnigt porträtt av diktatorn och en förtvivlad
skildring av förtryckets fasor. Även om Sjostakovitj saknade
Rostropovitjs hjältemod försökte han på sitt sätt skapa
motståndets musik. Vladimir Putins egen cellist och
pengatvättare, han valde däremot att villigt spela maktens
melodier.


Jens Nordqvist, författare och journalist


Musiken som spelades i programmet:


Antonin Dvorak: Cellokonsert op. 104. Mstislav Rostropovitj,
cello. USSR:s statliga symfoniorkester. Proms, Royal Albert Hall
London 1968.


Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 10. Jevgenij Fjodorovitj
Svetlanov, dirigent. USSR:s statliga symfoniorkester. Proms,
Royal Albert Hall London 1968.