Sex, död och skrivande – Annie Ernauxs nedstigning i mörkret

Passionens gränslöshet öppnar för en nedstigning i djupet. Ulla
Gudmundson har läst Annie Ernaux roman "Sinnenas tid" samt hennes
dagbok och dragits in i en häxkittel av ångest och extas.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Passé simple är en fransk verbform utan motsvarighet i svenskan.
Den betecknar, utan stöd i hjälpverb, en handling som har en
bestämd början och ett bestämt slut. Den har, på några bokstäver
när, gett titeln åt en bok, Passion simple, av 2022 års
Nobelpristagare i litteratur, Annie Ernaux. Bokens svenska titel
är, något platt, Sinnenas tid. Den engelska är Simple passion. I
det senare fallet går språkvitsen förlorad, men i gengäld
uttrycks, liksom på franska, exakt vad boken handlar om: livet
koncentrerat i en enda, allt förbrännande passion.


Originaltiteln förmedlar också något mer. Den uttrycker det som
går som en röd tråd genom Ernauxs  hela författarskap:
medvetenheten om tiden, om tidens flykt, om att vi har förmågan
att mentalt förflytta oss fram och tillbaka mellan olika epoker i
vårt liv som mellan rummen i ett hus. Ernaux återvänder gång på
gång till sitt förflutna: gräver ut minnena, frilägger dolda
skikt, återupplivar närvaron i texter som rör sig i kraftfältet
mellan självbiografi, socialhistoria och essäistik.


De verk som framför allt jämnat vägen för Ernaux till Nobelpriset
är Min far och Kvinnan, porträtten av föräldrarna och av
uppväxten i en halvt proletär, halvt småborgerlig bymiljö i
Normandie. Och kanske ännu mer Åren, den brett anlagda,
kalejdoskopiska fresken över det franska samhället från 1940,
året då Ernaux föddes, och framåt.


Fokus i Sinnenas tid är en annan. Här går texten som en
laserstråle in i det allra mest privata: förhållandet mellan
sexualiteten, döden och det egna skrivandet.
Verklighetsbakgrunden är en fjorton månader lång erotisk relation
mellan den då fyrtioåttaåriga Ernaux och en yngre man, en
sovjetisk diplomat posterad i Paris. Gift naturligtvis. 
Förhållandet inleds på en resa, en hotellnatt i Leningrad. Det
slutar när älskaren lämnar Paris och återvänder till Moskva.


Ernauxs stil beskrivs ofta som, medvetet, torr,
knapp och platt. Själv jämför hon sina ord med stenar och knivar.
I Sinnenas tid mejslar hon på sjuttiofem sidor fram bilden av
erotisk besatthet. Hon vågar inte slå på hårtorken av rädsla att
missa ett telefonsamtal. Livet består av mötena med mannen. Allt
annat är tomrum och iscensättning: inköp av stringtrosor, whisky,
cigarretter. ”Jag har mätt tiden på ett annat sätt, med hela min
kropp”, skriver Ernaux.


Bokens franska titel förmedlar inte bara passion. Den andas också
sorg, över något oåterkalleligt förlorat. För det verbformen
passé simple förmedlar är ett utsnitt ur tidens ström, ett
skeende som obönhörligen tillhör det förflutna. Den beskriver,
koncist och elegant, tidens flykt. I modern franska används
formen så gott som bara i skrift, mest i formella eller
höglitterära texter. På svenska översätts den oftast med
imperfekt, eller preteritum som det nu kallas. Men av ett svenskt
imperfekt framgår inte om ett skeende är avslutat eller
fortfarande pågår. Franskan är tydlig: där markerar imperfekt
alltid något oavslutat.


Så varför skrev Ernaux inte sin bok i passé simple? För hon valde
på ett tidigt stadium bort den formen, det framgår av hennes
arbetsanteckningar. Det handlar enligt henne inte om stilnivå.
Passé simple är fortfarande en fullt tillgänglig språklig form
för en normal läsare. Sinnenas tid är skriven i imperfekt,
inramat av två korta avsnitt i passé composé, på svenska perfekt,
den vardagliga formen att uttrycka förfluten tid. För Ernaux
markerar den formen ett förflutet som ligger nära det närvarande:
en ovilja att ge upp, en vägran att släppa taget.


Sinnenas tid publicerades 1992. Annie Ernaux var då väl etablerad
på den franska litterära scenen. Barndomsskildringen Min far hade
1987 fått det prestigefyllda Renaudotpriset. Men den här gången
blev kritikernas reaktion en axelryckning. Boken avfärdades som
en bagatell. Kanske bidrog det till att Ernaux tio år senare, år
2001, beslöt sig för att publicera dagboken hon fört under
relationen med den ryske diplomaten. Titeln är Se perdre, att
förlora sig själv (boken har inte översatts till svenska).


Ernaux har sagt att hon kände ett inre tvång att
skildra en annan sanning, råare, mörkare, än den avklarnade i
Sinnenas tid. Hon ville borra djupare i treenigheten
sexualitet/död/skrivande. ”Den levda passionen är en annan än den
skrivna”, säger hon i L’atelier noir, den publicerade versionen
av arbetsanteckningar som hon fört av och till i fyrtio år.
Dagbokens 350 sidor är alltså inte ett råmaterial, som kokats ner
till sjuttiofem i skrivprocessen. Ernaux skriver längs flera
parallella spår. Den intima dagbok hon fört sedan tonåren, och
där hon hämtat texterna som blev Se perdre, den skriver hon för
sig själv. Skrivprojekten är vända mot världen, de växer fram på
lösa lappar, huller om buller, för att kanske någon gång bli en
bok, eller grena ut sig i flera.


Författaren Susan Sontag har sagt: att älska är att bli hudlös,
och ta risken att den du älskar promenerar iväg ekiperad i din
hud som i en snygg kostym. Det är den känslan som infinner sig
vid läsningen av Se perdre. Dagboken är skriven i presens. Ofta
saknas verben, som det blir i snabba anteckningar. Vi sugs in i
en häxkittel av ångest och extas, drömmar, tolkningar och
fantasier. Demonerna dansar fritt i en relation utanför alla
sammanhang. Kärlek blir, med Ernauxs ord, ”att känna formen av en
mans höfter”. Det hindrar henne inte att notera älskarens
gigolodrag. Han häller i sig litervis av hennes whisky. Han tar
som en självklarhet med sig den öppnade Marlborolimpan hem till
frun. Diorkostymen, som han visar upp med en uppkomlings
förtjusning, döljer ett par fula sovjetiska kalsonger - ”likadana
som min far hade”, skriver Ernaux, med en aning förakt. Komiskt
blir det när hon i upphetsningen tappar sin kontaktlins och
hittar den på älskarens penis. Det är detaljer som förankrar
passionen i verkligheten. Kontrasten gör att den snarast känns
starkare.


Är det kärlek som Ernaux skildrar i Sinnenas tid
och i Se perdre? Den ryske älskaren förblir en skugga. Ernaux
kallar honom en princip, en princip som står för det lockande och
skrämmande kraftfältet åtrå/död/skrivande. På sista sidan i Le
perdre säger hon att hon känt ett behov av att ”skriva något som
är farligt för mig, som en port som öppnar sig till en grotta där
jag måste träda in, kosta vad det kosta vill.” Gång på gång under
berättelsen tycker hon sig konfrontera en namnlös skräck -
spädbarnets ursprungliga, paniska känsla av övergivenhet.
Passionens gränslöshet öppnar för denna nedstigning i djupet.
Skrivandet öppnar för en uppstigning igen. Älskaren blir en
ledsagare, som en gång Vergilius för Dante. Det är en kärlek utan
ömsesidighet. Men kanske den passionerade kärlekens uppgift inte
är gemenskap, utan just att öppna portar till vårt eget inre. Att
förlora sitt liv kan vara att vinna det.


Ulla Gudmundson, skribent och diplomat