Ensamma tillsammans – Gunnel Vallquist och eremitlivet

Proust-översättaren Gunnel Vallquist längtade efter ensamheten,
men behövde också sällskap. Erik Lindman Mata hittar en parallell
till Petrarcas försök att skapa en tillflyktsort för likasinnade.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


”Kanske borde jag ha blivit eremit i gammal rejäl mening”, säger
författaren och översättaren Gunnel Vallquist i en
radiobrevväxling i Sveriges Radio 1968. Dragningen till den
religiösa strängheten hade följt henne genom hela livet. Samma
sak gällde den ”avskildhet och tystnad” som var lika nödvändig
som den var svår. Men hon blev aldrig någon riktig eremit. I
stället, konstaterade hon i samma radiosamtal, valde hon
”kompromissen att leva med en fot i ensamheten och en i
gemenskapen”.


Den här kompromissen är svaret på ett ständigt dilemma, det att
vilja vara ifred och att ändå behöva sällskap. Man vill vara sin
egen, men inser också, att man alltid redan delar sitt liv med
andra. Och frågan är, på vilket vis man bör dela just sitt liv,
det vill säga, vilket sätt att dela livet som passar ens lynne.
För Vallquist är ensamheten, som står i kontrast till det hon
kallar ”småprat och sysslande med bagateller”, ibland smärtsam.
Men den är samtidigt en förutsättning för verklig gemenskap. För
henne var det just i ensamhet som vänskapen till andra människor
kunde få utrymme att växa. Men det här växandet krävde också en
rörelse in i och ut ur ensamheten. Ensamheten i sig själv var
inte tillräcklig.


En historisk parallell till denna dubbla
tillvaro, som rymde både ensamhet och gemenskap, finns hos den
italienske poeten och historikern Petrarca. När digerdöden
härjade som värst i Europa, försökte han skapa sig en liten
tillflyktsort i närheten av Avignon, i sydöstra Frankrike. Där, i
byn Vaucluse, vars namn betyder just ”stängd dal”, ville han dock
göra mer än att bara skydda sig från smittan. Denna by, belägen
precis vid foten av de franska alperna, skulle också bli platsen
för en gemenskap, skriver han till sina vänner, där var och en
som bor förblir sin egen. Han ville skapa en ”ensam gemenskap”,
som skulle ge utrymme för intellektuellt utbyte och
kontemplation, utan att för den sakens skull pådyvla invånarna
några onödiga sociala bördor.


När Vallquist påbörjade det som skulle komma att bli hennes
livsverk – översättningen av Marcel Prousts romansvit På spaning
efter den tid som flytt – hade hon precis flyttat ned till
Frankrike. Hon ville fördjupa sig i såväl den franska som den
katolska kulturen och bosatte sig, efter en ungdomligt hektisk
tid i Paris, i ett pensionat bredvid klostret Fleury i staden
Saint-Benoît-sur-Loire söder om Paris. Här befinner hon sig
plötsligt i en variant av Petrarcas Vaucluse.


Pensionatet hon kommer till drivs av lekmannabenediktiner:
kvinnor som följer de flesta av klosterlivets regler, men som
inte själva bär någon ordensdräkt och inte får lov att bo i
klostret. Där bor enbart munkar. Vallquist har ett eget rum, med
kamin och utsikt över klosterkyrkan. Hon deltar, tillsammans med
de andra kvinnorna, i tre av de gemensamma gudstjänsterna:
morgonlovsången, laudes, klockan 06:10, därefter mässan, klockan
07:00, och så aftonlovsången, vesper, vid 18:00.


I övrigt har hon inte mycket kontakt med munkarna och inget
tillträde till själva klostret. Hon får i viss mån ta del av dess
liv, men får alltså inte bo i klostrets religiösa hjärta, utan
blir varje dag tvungen att återvända till det värdsligas sfär.
Hon får ensamheten, men snuddar bara vid gemenskapen.


När hon senare flyttar tillbaka till Sverige
vill hon själv skapa förutsättningar för det dubbla liv av
ensamhet och gemenskap, som hon bara hade fått ana i Frankrike.
Hon bestämmer sig för att ta saken i egna händer. Hon beger sig
till Rimbo, öster om Uppsala, för att grunda en liten bygemenskap
för ogifta, troende kvinnor. Där ska alla ha sitt eget hus, leva
sitt eget liv och vara helt självständiga – men det ska ske i
omedelbar närhet till andra likasinnade. Det är många som
uttrycker intresse, men i slutändan blir det bara tre hus: ett åt
Vallquist, ett åt hennes tidigare Proustredaktör Eva
Alexandersson, och ett åt en utomstående kvinna.


Likheterna mellan Petrarcas och Vallquists idealgemenskaper är
faktiskt slående. Båda utgick från klostrens samlevnad, men
placerade den i ett lekmannasammanhang. Man ville uppleva
klostrets andakt, utan att nödvändigtvis hänge sig åt dess
organisation. Målet var, som den dansk-amerikanske historikern
Brian Patrick McGuire formulerar det i sin essä om Petrarcas
Vaucluse, att ”befolka ensamheten”.


Men det finns en aspekt i Vallquists klosterinspirerade ensamhet,
som på ett avgörande sätt skiljer sig från Petrarcas. För där han
ville kringskära klosterorganisationen på grund av de mödor den
skulle medföra, så var Vallquists vision för Rimbo inte en
konsekvens av lathet. Ensamhetens mödor – som innefattar
alltifrån tvivel och nedstämdhet, till behovet att själv utforma
sin ordning och sitt arbete – var för Vallquist någonting gott
och nödvändigt. Det hon strävade efter var den gemenskap som hade
föregått klostrens utveckling mot organisering och strikthet. Hon
riktade sitt intresse mot de allra tidigaste kristna eremiterna.


Men vad var det hon såg där? Vad var det hon ville åt, som inte
fanns kvar bland dagens munkar?


Ett möjligt svar hittar vi i en föreläsning som
den franske filosofen Roland Barthes håller på Collège de France
bara några år efter att Vallquist flyttat tillbaka till Sverige
för att bosätta sig i Rimbo. I sitt föredrag Hur leva
tillsammans, beskriver han hur de tidigaste
munkarna utformade sina liv efter sina varierade behov av
ensamhet och gemenskap. Man delade sitt liv med andra som sökte
Gud, man åt och bad gemensamt – men kunde när man helst ville dra
sig tillbaka till sitt eget. Han kallar denna tillvaro för
idiorrytm, ett grekiskt ord som möjligen skulle kunna översättas
med ”den egna rytmen”. Denna rytm försvann när klostrens
organisation stelnade och centraliserades.


Det Barthes försökte visa var, att om man verkligen vill ha
fötterna både i ensamheten och i gemenskapen, då måste man dansa
lite. Man måste röra sig, fram och tillbaka, mellan det egna och
det sociala. Också för Vallquist var en sådan rörelse
oundgänglig. Det enda sättet att nå fram till att kunna vara både
för sig själv och i gemenskap, var nämligen att ta spjärn först
mot det ena, sedan mot det andra. För att kunna komma verkligt
nära andra, menar Vallquist, behöver man också ensamheten. Det
som kan uppstå i en sådan pendelrörelse är förhoppningsvis en ny
sorts lugn. En ledighet, skulle man kunna säga.


Så kanske är det inte, som Vallquist sade,
”rejäla” eremiter vi bör bli. Kanske bör vi bara hitta ett sätt
att komma nära våra medmänniskor, lite då och då. Vi drar oss
tillbaka ibland, kommer fram ur gömslet ibland. Allt enligt den
rytm som råkar uppstå, ens egen.


Erik Lindman Mata, författare, översättare och kritiker


Litteratur:


Alva Dahl, Slå rot i förvandlingen. Ellerströms förlag, 2021.


Roland Barthes, How to Live Together. Novelistic Simulations of
Some Everyday Spaces. Översättning Kate Briggs. Columbia
University Press, 2013.


Brian Patrick McGuire, ”Peopling Solitude. Petrarch in Crisis
Years 1346–50” i A Literary Miscellany. Presented to Eric
Jacobsen. University of Copenhagen, 1988.